Lee Child om skrivarmyter

Ett litet länktips kanske kan pigga upp en regnig söndag (åtminstone är den regnig här i Stockholm)? Jag har snott det från min kompis Simona Ahrnstedt och tyckte som vanligt att det är kul att få en skicklig författares syn på hantverket:

Lee Child debunks the biggest writing myths

Det roligaste är att han sågar den klassiska regeln ”Show, Don’t Tell”. När jag bläddrade igenom senaste numret av tidningen Skriva igår såg jag att en läsarfråga också ifrågasatte den (tyvärr hann jag inte läsa svaret innan jag fick snålslag och ställde tillbaks tidningen i hyllan). Kanske ligger det i tiden att gå mer mot indirekt berättande?

Rent allmänt finns det en del kul artiklar på writersdigest.com, särskilt för dem som skriver underhållningslitteratur.

10 reaktioner på ”Lee Child om skrivarmyter

  1. Nu gick jag in på länken och kollade vad Lee Child tycker. Några spontana reaktioner är: han har inte riktigt fattat vad ”show don’t tell” är, eller också gör han en ordlek av det för sakens skull. ”Tell” i denna betydelse står ju faktisk inte för ”berätta” i den allmänna mening han pratar om, utan som ”förklara i ord” till skillnad från att ”gestalta i handling/dialog” (ser att Emma här ovan är inne på samma spår, LCs sätt att bolla med orden är just mest ordklyveri).
    Sedan, när han tar Alistair McLean som exempel på en ”all-time great” så ges ju onekligen lite perspektiv på LCs egna referenser till vad han anser är bra skrivande. Child ger tips om hur man lägger upp spänning, full stop, inga andra litterära kvalitéer (och ja, McLean höll mig som tonåring i ett fast grepp, i dag vil jag nog ha lite mer av de romaner, spänning eller inte, jag läser). Och LCs inlägg är väl gott nog, som en av pusselbitarna till detta magiska hantverk vi alla är så förälskade i.

    Manne, jag antar att vi aldrig blir som ett i detta, men visst kan man gå emot struktur och regler, absolut, annars skulle inget nytt se dagens ljus. Men att ta LC och en läsarfråga till intäkt för att det ”ligger i tiden”? I så fall finns det långt bättre exempel på författare, redan från 50-talet t ex, och ännu tidigare, som medvetet lekt med berättartekniker. Men det är skillnad på att missa viktiga berättartekniska bitar för att man helt enkelt inte känner till dem, och att medvetet vrida dem, leka med dem, avlägsna dem och ersätta dem. Visst kan man ha tur och talang och få till en första, riktigt bra bok på ren känsla. Men om man vill bygga ett författarskap? Som sagt, då är vi tillbaka till det där med att hoppas på att man är en av de medfödda genierna som inte behöver någon vägledning. Och det står ju var och en fritt, självklart!

    • Du har så rätt. Jag tror rätt hårt på ”Show, don’t tell” själv och min gissning är att Lee Child mest vill provocera. Jag har inte själv läst hans böcker men de som har gjort det säger f ö att han ”visar” (gestaltar) en hel del. Men det är ändå kul att röra om lite i grytan.

      Äsch, inte tycker jag att det därigenom skulle vara bevisat att det ligger i tiden. Jag försökte nog mest vara lite rolig även om jag kanske inte lyckades så bra.

  2. Gillar att han bråkar mot reglerna, men just biten om show not tell i artikeln tycker jag är lite dåligt presenterad. Blandar man in den klassiska se-sig-själv-i-spegeln-scenen så blir ju vad som helst fånigt…?
    Och det här med show you a story och tell you a story, det har inte så mycket med gestaltning att göra utan känns mest som ordklyverier.

    Biten om spänning var dock riktigt grym!

    • Jag håller med: detta att spänning är en fråga som ska besvaras gillar jag verkligen. Och jag tycker också att hans invändning mot ”Show, don’t tell” mest var raljant, men ändå lite uppfriskande.

  3. Pingback: Idag i Debutantbloggen « Debutantbloggen

  4. Håller med (också Christin). Som vanligt beror det på hur det görs, tycker jag. En kul, välskriven ”tell” runt relationer i, säg, Nick Hornby’s anda, är bra mycket roligare än ett dialogavsnitt à la många andra (mindre skickliga) författares försök till ett ”show” i dialogavsnitt som ska vara ”autentiskt” men som inte blir mer laddat (eller mer intressant) i dramatisk mening än att höra ett par gräla i grannlägenheten hemma.

  5. Jag tänker; så länge berättargreppet är medvetet spelar det ingen roll om man gestaltar eller beskriver. Men skriver man utan en baktanke kan beskrivandet göra läsaren oengagerad, medan gestaltandet ju bygger upp en hel scen och låter läsaren vara med.
    Jag tycker om att varva begreppen, vissa scener behöver gestaltning, vi kan kalla dem nyckelscener, medan annat räcker att beskriva, eller nämna, för att ge historien mer substans.

    • Alla varvar väl, mer eller mindre?

      Den enda bok jag har läst som bara innehåller gestaltning var Robbe-Grillets ”Jalusi”, men den är nog mer att se som ett litterärt experiment. Jag vet förresten inte om den bara innehöll gestaltning eftersom jag inte orkade läsa klart; det blev ganska oläsbart tyckte jag.

  6. Pingback: Fuck gestaltning | Simona Ahrnstedt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s