Att se allt utan att hata

När jag skriver skönlitterärt tycker jag det är svårt att se mina texter utifrån och förstå hur en läsare kommer att uppfatta dem. Jag oroade mig till exempel för att ”Berg har inga rötter” skulle vara för tung att läsa, men det är det ingen som har klagat på. Jag tycker också det är svårt att hitta balansen mellan tydlighet och övertydlighet: Hur mycket måste läsaren få veta för att texten ska fungera, och hur mycket av det måste sägas rent ut? Det där verkar vara individuellt — några tycker att min bok är för otydlig, andra (fast betydligt färre) att jag ibland skriver dem saker på näsan.

Men det jag tycker är allra svårast att gissa är hur läsare ska uppfatta personerna i min berättelse. Det här blev väldigt tydligt när jag läste recensioner av min debutroman. Vissa recensenter och andra läsare har tyckt oväntat illa om min huvudperson Lasse, i några fall rentav så att de fick svårt att engagera sig i historien. Själv ser jag inte alls på Lasse så, och när jag får höra eller läsa sådana reaktioner får jag lust att rycka ut till hans försvar: ”Men hörni, så hemsk är han ju inte ändå! Tänk på att han inte har haft det så lätt …”. Men jag måste acceptera att historien och hur man läser den inte är i mina händer längre. Den, och därmed också Lasse, tillhör läsarna nu. Själv står jag dock för att jag tycker om honom, trots alla hans fel och brister och trots de dumma saker han gör. Det gläder mig att vissa läsare ändå är på min sida, så att säga, och hyser varmare känslor för honom.

Jag tror att det är bra om en författare känner sympati, eller åtminstone någon slags medkänsla och förståelse, för alla personerna i berättelsen, till och med för eventuella skurkar. Men något jag har lärt mig av min första bok är att man inte får tro att de känslorna automatiskt smittar av sig på läsarna. Man måste komma ihåg att läsaren inte vet allt om personerna som man själv har den där förståelsen för. Jag har till exempel en bild av vad som gör ”Berg har inga rötter”:s elakaste person till den han är, men det är inget som jag skriver ner.

Mitt lätt högtflygande ideal är nog att vara det som Tranströmer skriver i dikten I Nildeltat — ”en som kan se allt utan att hata”. Om jag hatar så vill jag i alla fall inte hata människorna jag försöker ge liv till, för då blir de inte riktigt levande. För att läsarna inte ska hata måste de inte se allt, men de måste kanske få se lite mer än vad jag som författare spontant vill visa. Det är något jag tänker mycket mer på nu när jag skriver min nya roman.

Annonser
Det här inlägget postades i Berg har inga rötter, författarens hantverk, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Att se allt utan att hata

  1. Oj, vad nyfiken jag blev på din Lasse – måste läsa boken. Svårigheten med dubbelhet i karaktärer finns ju i verkligheten också. I mitt yrke möter jag människor som gjort mycket konstiga och dumma saker, men de har ju goda sidor också och ofta anledning till att de är som de är. Det förlåter inte alla gärningar men skapar förståelse. Jag försvarar dem ibland och önskar att vissa kunde se mer än ytan, som du sa: se utan att hata. För vissa svårare än för andra… Ett tänkvärt inlägg, tack. /Helena

  2. enligt O skriver:

    Det som jag tycker är coolt med boken är att Lasse är både och. Först är jag helt säker på att han är ett offer för en sadistisk chef, men när jag sedan märkte att vissa historier ändrades i takt med att hans minne blev sämre blev det svårare att veta hur det egentligen var. Som familjefar hade jag väldigt svårt att tycka om honom, men att engagera sig i hans öde var inget problem.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Jag tyckte själv att det var intressant att skriva boken så: min egen bild förändrades också medan jag skrev. Kul att du gillade den!

  3. Thomas E skriver:

    Manne: En viktig fråga du tar upp. Vissa menar att om man inte ‘känner för’ karaktären så funkar det inte. Men vad innebär det? Man kan ju känna en hel rad olika saker. Dr House t ex, jag tillhör de som gillar honom (på samma gång som jag är helt på det klara med att han inte skulle funka i verkligheten.) men inte är det ju någon högre grad av kärlek jag känner.

    Jag gillade också väldigt mycket att du gjort Lasse till lite knepig i vissa lägen. Det gör att han stannar kvar i medvetandet mycket längre efteråt, så det var ett mycket bra grepp i alla fall jag vill gratulera till. Jag ska inte göra smygreklam, men i den bok jag kommer ut med i höst har jag försökt mig på något liknande, att göra huvudkaraktären (inte huvudpersonen, det är samma som tidigare) ganska svår att tycka om. Anledningen var att se om det går att känna för henne trots att hon egentligen inte är så värst sympatisk. Vi får väl se vad folk kommer att säga.

    Ett annat exempel är ju huvudpersonen i Hjort/Rosenfeldts böcker. En notorisk womanizer och allmän skithög; ändå liksom ‘håller’ man på honom. Lustigt, faktiskt.

    Men – och det är inget fjäsk – Berg har inga rötter är en av de böcker som stannat kvar i mina tankar i år; kanske t o m den jag oftast kommer tillbaka till. Förmodligen har det med Lasse att göra. 🙂

    • Manne Fagerlind skriver:

      Tack Thomas!

      Helt OK att göra smygreklam för din bok så länge du säger så där fina saker om min. 🙂

  4. Leah Alexandra skriver:

    Det är en svår balans att uppnå och även om den uppnås någorlunda kommer man tillfredsställa långt ifrån alla. Visst, det går att skriva en så kallad bästsäljare som tilltalar majoriteten. De övergripande frågorna kan exemeplvis vara: vad vill jag förmedla och vem vill jag förmedla detta till?

    Du gjorde ett bra jobb med Berg har inga rötter. Jag förstår att dina karaktärer är som de är på grund av olika omständigheter. Jag hatar ingen av dem. Dock bär vi alla på referenser från egna erfarenheter och vissa människors styrs av dessa mer än andra. Uppkomsten av rasism sker på samma sätt. Den subjektiva sanningen väger tungt i dessa avseenden. Ju definierade karaktärer är desto större sannolikhet är det att man som läsare antingen ratar eller älskar dem.

    Själv tycker jag att det är mer intressant att se dina karaktärer i ett schackmönster och våra mänskligt begränsade tolkningar av dem likaså.

  5. Björn Carheden skriver:

    Jag hittade ett underbart citat som kanske passar in här:
    ”Kort sagt, han såg ut som folk gör mest, fast kanske något i underkant.”
    Åke Holmberg i ”En frukost i Aquileia”.

  6. nilla|utanpunkt skriver:

    Klokt och välformulerat inlägg. Håller helt med om allt, (”för en gångs skull”, tänker du säkert :-D). Och jag tycker du var modig som gav dig på att skriva en avig karaktär! Samtidigt är det väl så, att författaren måste landa denne avige karaktär i läsaren, skapa än mer förståelse/känsla än vanligt för honom/henne via skildringen av hans personliga, psykologiska resa. Avgörandet om man lyckats med det (och det tror jag är SVÅRT) ligger ”dessvärre” till syvende och sist hos läsarna. Har just själv läst ut Dennis Potters ”The singing detective”, och avigare karaktär få man leta efter; cynisk, bitter, burdus och ofta rätt ut elak. (fast man anar redan från början att han har en annan sida, den kommer fram i korta glimtar). Det är så välskrivet dock så att det blir vansinnigt intressant att följa honom och man kommer verkligen att förstå honom under berättelsens gång. Fast gillar jag honom ens i slutet? Nej. Men sympati känner jag, och det tror jag är det avgörande med negativa huvudkaraktärer (sympati för antagonisten eller skurken behöver man förstås inte känna som läsare, fast jag håller med om att man som författare bör göra det). Men i Potters berättelsen känns det inte heller avgörande, och det lustiga är att jag helt säkert kan säga att just den berättelsen hade förlorat på en trevligare huvudkaraktär. Engagerad var jag däremot från första början.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Ha ha, ja det var skönt att slippa få på tafsen för en gångs skull! (fast du kanske såg att jag efter lite funderande gav dig ett erkännande i vår senaste debatt).

  7. Kära Syster skriver:

    Vilket inlägg! Så otroligt intressant och du sätter fingret på någonting som jag har försökt formulera för mig själv i min strävan att förstå mina egna karaktärer.

    Det är verkligen ingen enkel sak att få sammanfogade bokstäver att bli till kött och blod och nu när jag redigerar för fullt kan jag tycka att den där avvägningen är det svåraste. För min del handlar det inte så mycket om sympatisk-osympatisk som i ditt fall, men kanske begriplig-obegriplig eller trovärdig-klyschig.

    Själv älskade jag din Lasse, och det säger jag inte för att du är så urbota trevlig eller för att ställa mig in. Jag blev bara så glatt överraskad av att hitta en huvudkaraktär som inte är så där genomtänkt sympatisk exakt hela tiden. Han är svår att ha att göra med och det gjorde honom väldigt verklig för mig. Och så gillar jag när man hittar sympati för karaktärer som är trubbiga tillbaka. Faktiskt är han ju lite som dr House i det avseendet.

    ”Berg har inga rötter” är dessutom en berättelse som består av lösryckta tillbakablickar och jag är övertygad om att du undanhåller åtminstone någon situation där Lasses är som värst för oss läsare. Men framförallt återstår så väldigt mycket oredovisad tid där han med all säkerhet var en alldeles utomordentlig medmänniska. Men eftersom boken inte handlar om vad som gick bra för honom är det helt irrelevant.

    /Anna

    • Manne Fagerlind skriver:

      Å, tack!

      Jag är som sagt väldigt glad över att du också tyckte om min Lasse. Lycka till med redigeringen!

    • nilla|utanpunkt skriver:

      Du tar upp Dr House. Intressant. Jag och min partner började se hela boxen, jag tror jag stod ut i fyra säsonger. Min kille ÄLSKAR Dr House och tycker sig förstå alla hans avigheter och känner hur mycket sympati som helst för honom. Själv tycker jag, som normalt sett verkligen gillar aviga karaktärer, att House är totalt orealistiskt arrogant och elak och de glimtar av hans sårbarhet/bakomliggande psykologiska orsaker alldeles för vaga. Ett (stort) balansprobelm i teckningen alltså, tycker jag. Jag tycker han mest är irriterande, men visst, levererar en del punchiga one liners. Sen är serien i stort för enahanda dessutom, för att utveckla sina egna karaktärer, vilket jag tycker är en viktig ingrediens i dramatiskt berättande. Den är skriven efter en formula där det är avgörande att ingen karaktärsutveckling sker för att grundförutsättningarna ska hålla i femtielva säsonger.

      • Manne Fagerlind skriver:

        Jag gillar House men ser det mer som en komedi än något annat. Det känns väldigt orealistiskt, som sagt p g a både personerna och allt annat. Dr House tycker jag är rolig men är ingen som väcker sympati eller medkänsla hos mig (som jag i och för sig bara har sett spridda avsnitt och därför kanske har missat det där med sårbarheten och psykologin).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s