Att ta hjälp och att undvika fallgropar

Att vara författare är ett ensamt jobb säger de. Och det stämmer ju förstås. Dock – det innebär inte att författare är eremiter, många är tvärtom väldigt sociala och tar alla chanser att ses i olika sammanhang. Författarluncher, frukostar, releasemingel och så vidare. Åker på skrivarhelger, veckor eller bara sitter tillsammans en dag. En del drar det ännu längre och jobbar i gemensamma projekt.

Det är inte bara själva skrivandet som är ensamt, hantverket och tankarna om ens manus kan också vara svåra att dela med andra. Ibland för att det är för diffust, känns för privat. Ibland för att omgivningen inte är intresserad av den påhittade världen man sitter och tycker är så viktig.

Det är då man behöver sina kollegor. Sin flock. Det går faktiskt ta hjälp om man behöver. Amanda Hellberg har i sin blogg berättat att hon gjorde det med sin senaste roman. Jag vet flera andra etablerade författare som regelbundet ses i olika konstellationer och hjälper varandra på traven. Jag  gjorde det i lördags. Jag träffade min kära vän och kollega Simona Ahrnstedt och hon gav mig synpunkter på mitt synopsis. ”Lite mer sånt, ta bort det där, och kan man inte tänka så här?” Aldrig att hon skulle säga hur min bok ska skrivas eller vad som borde hända, mer frågor för att få mig att fundera på en del saker. Nyttigt som sjutton.

Det är dock inte bara det där att ta hjälp eller få input. Det är läskigt och i början är det mer än läskigt. När min andra vän och kollega Susanne Boll på ett tidigt stadium i vår vänskap utmanade mig att vi skulle byta manus med varandra, då höll jag nästan på att dö av skam. Hu, skulle hon läsa?! Men så bestämde jag mig för att våga och vilken pepp det var! Jag började inse att det där med att skriva bok faktiskt var lite mer grupparbete än jag först trodde. Och roligare än de grupparbeten jag utsattes för i skolan. Plötsligt hade jag någon att bolla med. Att få prata om mitt manus med någon – vilken lyx!

Om man inte har någon som man vågar anförtro sitt manus till då? Om man hellre dör än visar någon man känner det man har skrivit? Om man bara helt enkelt vill ha sitt skrivande i fred, men ändå få någon slags input? Ja, då kan man anlita en lektör. Det har jag också gjort. Jag har anlitat eminenta Jenny Bäfving men det finns många andra. Ann Ljungberg och Johanna Wistrand , för att nämna några.

Författarcentrum erbjuder också lektörstjänst och en av deras lektörer har sammanställt en lista med de tio vanligaste fallgroparna i ett manus. Den kan man också ta till hjälp.

 

 

 

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i författarens hantverk, Lektör, Pernilla Alm, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att ta hjälp och att undvika fallgropar

  1. Ping: Min fina vän och författarkollega — Susanne Boll

  2. Ping: Debutantbloggar om att ta hjälp | Pernilla Alm

  3. Ethel skriver:

    Tack för fint inlägg och den roliga ”skämtteckningen”.

  4. Katarina skriver:

    Superbra inlägg. Det var iaf precis vad JAG behövde just idag. Yay.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s