Jag är inte bara mamma, jag är författare också.

I helgen var vi i Dalarna där makens föräldrar har ett lantställe. Barnen och vi älskar att vara där. Fredagen tillbringade min man i Falun där han jobbade över dagen. Under tiden hade jag och barnen en härlig dag tillsammans. Solen sken, vi gick en långpromenad, tittade på djur, bakade, lekte ute i solen och hade det toppen. Tyckte jag. Det verkade även de tycka. På kvällen när de hade lagt sig tog jag fram datorn och petade i mitt manus.

När det blev lördag gjorde vi en utflykt på förmiddagen, hela familjen. Mysigt och trevligt. Efter vår gemensamma lunch tog maken med sig barnen på fisketur, och jag fick några timmars välbehövlig skrivtid.

På kvällen spelade vi kubb, umgicks, bakade en till hallonpaj och hade det allmänt bra.

Det blev söndag och jag kände att vi hade haft massor av kvalitetstid tillsammans. Men … Innan hemfärd skrev min dotter om helgen i gästboken. Hon skrev bara om fiskeutflykten och så skrev hon ”Mamma var inte med.”

”Mamma var inte med.” Den känns.

Ibland tänker jag att det här med att skriva, det här helt idiotiskt. Vad är det för något egentligen? Jag sitter och hittar på saker. Varför då? Jag hittar på saker och hoppas att någon kommer att gilla det tillräckligt för att vilja 1) ge ut det 2) köpa det 3) rekommendera det till alla sina vänner. Varför då, egentligen? Jag skulle istället kunna ägna mig ännu mer åt mina barn. Jag skulle också kunna ägna mig mer åt att göra fotoalbum åt mina barn. Eller helt enkelt ägna mina kvällar åt mer tvätt, mer träning och mer tid med min man. Kanske fika med någon kompis också.

Så skulle jag kunna göra. Lägga ner att hitta på saker med min dator och istället umgås mer med dem jag älskar.

Problemet är ju att jag faktiskt mår dåligt om jag inte får skriva. Blir grinig. Irriterad. Otrevlig.

Jag har försökt förklara för mina barn att en del människor spelar golf, en del rider, en del snickrar, en del springer långt och länge, en del cyklar och så vidare. Väldigt många människor har något de gillar att göra, och mår bra av.

När den här veckan är slut kommer min dotter kunna skriva i sin dagbok att ”mamma inte var med” både onsdag, torsdag, fredag och söndag. För mamma är inte bara mamma, hon är författare med åtaganden också.

Till exempel hittar man den här mamman/författaren på Sture bibliotek på onsdag klockan 19. Det är fritt inträde men föranmälan krävs.

Och glöm inte picknicken med alla debutantbloggare – nu på söndag.

Läs mer om eventen här.

Under tiden jobbar jag på lite. Jag är ju inte bara mamma och författare, jag är lärare också. Och man kan säga så här: Höstterminen är igång …

Annonser

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i Debut, Pernilla Alm, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Jag är inte bara mamma, jag är författare också.

  1. Åsa Hellberg skriver:

    Men fy, stackars barn att alltid ha sin mamma med överallt. Dina flickor är två mycket trygga ungar och klarar sig alldeles utmärkt utan dig emellanåt.

  2. Sofia skriver:

    Hallå, du är ju författare på riktigt! Vad har jag för ursäkt?! ”Det är såhär barn. Kanske, en dag, finns det en mikroskopisk chans att någon, oklart vem, kommer vilja ge ut mina manus så nu är det superviktigt att mamma får hela söndagen att jobba på sitt inbillade succémanus” 😀

    Problemet är att många av oss läs- och skrivnördar får dras med det dåliga samvetet över att vi liksom inte ”gör nånting” (hrmph!). Vi kan sitta hemma t ex, vi behöver inte åka till någon träningshall på andra sidan stan (vilket ju bara är positivt egentligen ) men då syns det också tydligare att man *väljer* egentid eftersom man inte har något åtagande man måste iväg till på ett visst klockslag.

    Jämför med min kompis som inte bara är mamma, hon är hästägare också. Vissa dagar kommer hon hem från jobbet, ger man och barn en snabb kram och sen är det bara ”jag drar till stallet nu”. Borta resten av kvällen. Dåligt samvete finns inte på kartan, hästen måste ju få mat, ridas etc etc.

    Vi måste helt enkelt börja tänka lite mer på vårt skrivande som hästskötsel 🙂

    • Vilse skriver:

      Hästskötsel! Underbart. =)

    • Pernilla skriver:

      Ja, jag brukar faktiskt tänka så. Jämföra med just ridning eller golf, båda tidskrävande sporter. Och dyra. Min hobby är ju skitbillig – kostar bara tid. Och exakt, ”folk runtomkring” ser ju att man inte är med på barnens aktiviteter och skjutsar hit och dit etc. = DÅLIG mamma. Men jag bryr mig faktiskt inte så mkt (heh) om det, jag vet att mina barn får massor av tid med mig ändå – även om jag inte sitter och väntar utanför deras danslokal i två timmar…

  3. Vilse skriver:

    Ytterligare ett inlägg med hög igenkänningsfaktor. Men precis som Helena skriver tror jag att man blir en bättre mamma av att ibland vara författare, om det är det själen kräver. Du hade ju faktiskt bakat med barnen och utflyktat, du hade ju varit med.

    Men jag kände samma känsla igår när min syster ringer och jag säger: jag måste skriva en timme före läggdags, kan vi prata imorn när vi går till gymmet istället? Hon förstod ju, hon stöder mig ju, men klart det känns. Jag rättfärdigar mig själv ofta med att jag inte skriver lika mycket under alla perioder, en del är intensivare än andra, men samtidigt handlar allting såklart om balans, och balans… den är alltid svår.

    • Pernilla skriver:

      Precis, den förbannade balansen. Och jag känner också sådär när det ringer. Har inte tid – måste skriva!

  4. Helena Milton skriver:

    Jag tror man blir en bättre mamma av att ha sin egen tid då och då. Bra att du förklarar för barnen att alla har olika saker de vill göra med sin tid. När de blir lite större förstår de. Jag menar de kommer ju inte vilja avstå att vara med sina kamrater för att istället vara med sin mamma (dig) och det betyder ju i sin tur inte att de älskar dig mindre. Det är bara så livet är.

    • Pernilla skriver:

      Exakt, jag håller helt med dig. Är också övertygad om att man mår bättre om man gör sina egna saker och jag vet att de vet att jag finns och att jag älskar dem. Men ibland känns det bara lite extra när det kommer en sådan där liten pik. Och de har SÄLLAN tid med mig. Det leks hit och dit, det är aktiviteter och det är ”jag vill vara ifred i mitt rum.” Så det är som du säger. Livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s