I helgen låg jag nerbäddad med feber och förkylningen från … ja, vem vet? Förutom det otroligt trista att jag missade Debutantbloggens picknick så var det på ett sätt bra, det gav mig tid att läsa min vän Simona Ahrnstedts nyutkomna och alldeles fantastiska bok Betvingade.
Jag har väntat länge på den här boken. Faktiskt sedan hennes första inte ens hade kommit ut ännu. Jag läste Överenskommelser när den var i manusform, och blev helt fast. Och sedan dess har jag väntat på nästa bok.
Simona skriver historisk romance. Jag har tidigare i den här bloggen berättat om hur noga Simona är med sin research. Och skriver man historisk romance krävs mycket research.
Det här är en av sakerna jag verkligen uppskattar när jag läser Simonas böcker, inblicken jag får i en annan tid. Påminnelser om hur mycket lättare det mesta är nuförtiden, om man tänker på hushållsarbete, transporter och hälsovård. Till exempel. Sedan finns det annat som säkert var mycket enklare på t.ex. 1300-talet än nu.
Men nu spårar jag ur. Jag ska prata om otacksamhet.
Eftersom Simona och jag är nära vänner vet jag hur mycket jobb, tid och möda hon har lagt ner på sin senaste bok. Jag vet att hon har kämpat och att det många gånger har varit riktigt jobbigt pga saker Simona inte har kunnat styra över. Kort sagt – det har tagit tid.
Jag började läsa Betvingade på fredagskvällen men orkade inte så långt eftersom jag hade hög feber. Jag fortsatte på lördagen och framåt eftermiddagen var jag klar.
Jahapp liksom. Simona har slitit i hur många timmar som helst (ingen vill räkna ut exakt hur många) och jag läser klart på cirka … tja … vad ska jag klämma i med? Sex timmar? Sju, max. Även om jag älskade boken, inte ville att den skulle ta slut och försökte sakta ner, stanna upp så tog den oundvikligen slut. Så otroligt otacksamt.
Som om inte det räcker med att folk bara slukar boken och är klara på kortare tid än det tog att skriva synopsis så uteblir ofta önskade reaktioner. Man själv känner att det är dags att bli hyllad, älskad och tänker att ”alla” kommer att ringa – om detta bloggade Manne häromdagen. Otroligt bra beskrivet. Återigen, så otacksamt detta att vara författare.
Jag säger som Tomas Bannerhed: Man måste nog vara ofrisk för att vara författare. (Fritt citerat från författarkväll på Halmstads bibliotek i somras).
Men vet ni? Det finns en sak som hjälper upp den här känslan. Det är läsarreaktionerna. Mailen och kommentarerna man får. Få ta del av hur folk har känt igen sig. Blivit berörda. Gråtit. Skrattat. Njutit. Mått dåligt. Det är då man inser att tiden man har tillbringat framför datorn inte går att mäta. Och även om det bara tar ett fåtal timmar att läsa ut en bok så kan en bok finnas med läsaren i all evighet. Om det är rätt bok. Och rätt läsare. Rätt coolt. Och en riktigt bra anledning att nöta ut en dator och en stol till.
/Pernilla
PS. Ikväll kan man träffa mig på Dieselverkstadens bibliotek.
Debutantbloggen 
Link exchange is nothing else however it is only placing
the other person’s website link on your page at proper place and other
person will also do similar for you.
Colors, circles, stars, hearts, stripes.. Copyright c 2013 Freelance Press Network There
are a few degrees.
on Bing moved here
Its like you read my mind! You appear to know so much about this, like you wrote the book in it or
something. I think that you can do with some pics to drive
the message home a bit, but other than that, this is great blog.
A great read. I’ll definitely be back.
It’s very easy to find out any topic on net as compared to books, as I found this post at this web page.http://taylorswift.com/users/d8JRGwNw/blogs/3674112
Pingback: Lite mer otacksamhet. Och en gnutta tacksamhet. « Debutantbloggen
Du har alldeles rätt i det du skriver. Men det som jag personligen tycker är värst av allt är alla oräkneliga tusentals timmar som folk lägger ned på att skriva böcker som refuseras av förlagen och som kanske ingen människa någonsin kommer att läsa. Blir man antagen och får sin bok utgiven har det ju trots allt inte varit en minut bortkastad.
Men det häftiga är ju att under tiden Simona skriver på sitt nästa alster så går ett gäng runt och läääängtar efter att läsa. Det är en skönt kombo tycker jag.
Japp! Mycket skönt. Och sätter ingen press på Simonis alls. He he.
Pingback: Sen då?
Pingback: Plötsligt händer det | Pernilla Alm
Pingback: Om att slösa bort sin tid | Åsa Bonelli
Hej Pernilla, vad synd att du var sjuk i söndags. Det hade varit roligt att träffa dig! Att du har sträckläst Simonas bok, trots din feber är nog det bästa betyg hon kan få. Oftast när man blir så förtjust i en bok eller en film så kan man inte sluta tänka på den efteråt. Då vill man berätta för alla. Oftast kommer det tillbaka till författaren på nåt eller annat sätt.
kram Jessica
Ja, jättesynd. Ville gärna träffa alla! Och precis, det har du rätt i – att det kommer tillbaka. Kram!
Jag tar med mig dina sista ord, det där med att om en bok är rätt för någon, kommer den personen att bära historien med sig för alltid. Det känns både inspirerande och oerhört stort om man lyckas beröra en annan människa på det sättet. Hoppas du mår bättre och att du får en bra kväll på biblioteket idag! Kram Helena
Tack! Lite bättre, långt ifrån bra. Men jag ska gå dit och göra mitt bästa. 🙂 Och stort, det var verkligen rätt ord.
Intressant att du skrev om detta, jag har tänkt på samma sak. Som författare vill man väl (nu är jag ju inte riktigt där än, men jag kan föreställa mig) att folk ska avnjuta ens bok lika länge (nästan iaf) som det tog en att skriva den. Att den även om den blir snabbt utläst ger en eftersmak som varar längre. Det kanske är det man får hoppas på? Att läsarna går och tänker på boken efteråt, att upplevelsen inte är slut i samma ögonblick som de har vänt sista bladet.
Precis, det är ju ändå det som är behållningen av en bok. Det som lever kvar. Och lyckas min bok leva kvar hos någon, då är jag glad!
Ja, tiden det tar att producera och tiden det tar att konsumera går verkligen inte att jämföra, så det måste vara någonting annat. Med några kortfilmer i bagaget (1 år av skriva manus-förproduktion-filma-efterproduktion, 20 minuter på bioduken) håller jag med. Poängen med att hålla på är för mig det magiska i att berätta en historia som finns kvar, bevarad i en dvd. Som man kan hålla fram i sina händer och säga: ”Här. Det här är vad jag har åstadkommit. Jag gjorde det!”
/Anna
Mycket bra poäng! Det finns ju kvar och kan upptäckas av nya människor hela tiden. Eller återupptäckas.
Fint inlägg! Men jag tycker inte att det är otacksamt att vara författare: jag tycker att det är *jag* som är otacksam. I mitt nästa inlägg här ska jag dock försöka nyansera bilden.
Du ska alltid gå på tvärsen. 😉
Och jag menar förstås otacksamt med glimt i ögat.