Men trots allt är det ju ändå underbart

I lördags skrev jag på min egen blogg om de svarta känslor som ibland infinner sig, fastän jag bara borde vara lycklig över att få författardrömmen uppfylld. Författarkompisar och andra klappade om mig mangrant på bloggen och på Facebook, och sedan kändes det bättre. Rent allmänt är jag inte så deppig som det kanske lät. Men man måste väl vara hjärntvättad av en aggressiv amerikansk sekt för att ständigt gå omkring och le hysteriskt. Dessutom är jag som många andra i den här branschen mycket känslig, så humöret far ibland runt som en vindflöjel i en tornado. När jag väl hade fått skriva det ur mig kändes jag mig dessutom lättare om hjärtat.

Men när jag läste en av kommentarerna blev jag lite betryckt igen:

”Befinner mig själv i den där väntande fasen, då man tror att allt kommer bli så underbart forever after, bara man får det där JA:et. Men det blir det alltså inte, menar du? Fan.”

Med ens tyckte jag att jag var en riktig glädjedödare, att jag ständigt gnäller över de små problem som hänger med i det här äventyret. Det är lite som om jag fotvandrade genom hela Indien och bara berättade om skoskavet jag fick. Därför kände jag att jag måste skriva det här inlägget. Jag vill nu säga det tydligt och klart: det är underbart, det som jag går igenom!

När jag först kom in i den här märkliga branschen och fick veta hur allt gick till och lära känna alla spännande människor i den, kände jag mig som Harry Potter måste ha gjort när han började på Hogwarts. Den känslan har inte gett med sig än. Dessutom fick jag snart ett helt gäng författarkompisar och häpnade över hur trevliga och generösa de var  när jag med darrande knän klev in i deras krets. Det är en tuff bransch — det vet vi allihop — men alla verkar ha bestämt sig för att strunta i det och bara försöka stötta varandra så mycket det går. Just det älskar jag. Särskilt vi som ligger på samma förlag borde väl egentligen se varandra som konkurrenter. Men vi vägrar. Och om den dagen kommer då jag inte kan glädjas när Sofia, Simona Ahrnstedt, Bodil Sjöström och de andra vännerna på Damm Förlag har framgångar, då lägger jag mina manus i skrivbordslådan igen.

Foto: Warner Brothers

Ändå är det bästa förstås att min berättelse når så många läsare, för trots att ”Berg har inga rötter” inte är någon stor försäljningssuccé så räknas läsarna nu i tusental. Många blir också berörda av den, och det gör mig så otroligt lycklig. Ingenting slår att få barn, och att få leva i en relation med någon man älskar kommer som mycket god tvåa; men näst efter de två sakerna är det här det mest fantastiska jag har upplevt. Varje dag stannar jag bara upp ibland och blir tårögd av lycka, särskilt när jag tänker på de fina saker som vissa har sagt om min bok.

Så när vi utgivna författare gnäller över våra bekymmer, ta det för vad det är. Vi behöver bara få klaga lite och lätta på trycket, som alla andra. Och om du är en av dem som drömmer om att ge ut en bok, så tro inte för ett ögonblick att det är fånigt. Det är värt att drömma om. Det är värt att kämpa för. För även om du nog inte blir rik och berömd så kan du och din berättelse nå fram till andra människor, och det är något av det största som finns.

Det här inlägget postades i Berg har inga rötter, Debut, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Men trots allt är det ju ändå underbart

  1. Sofia skriver:

    Uppskattar att läsa dina inlägg, så skönt med människor som man känner är *på riktigt*.

  2. Pernilla skriver:

    Ja ja. Jag är också glad. Förstås. Men det är så här att vara människa. Det duger liksom aldrig. Man vill alltid vidare. Man vill bli bättre. Och det är därför vi inte bor i grottor längre. Det är mänskligt.
    Kram.

  3. Wilma Sjoberg skriver:

    Allt har sina för och nackdelar såklart. Dock tror jag många opublicerade författare kan bli smått irriterade om de som uppnått deras ultimata dröm klagar. Själv tror jag mest det är bra, att man förstår att även författare är vanliga människor. Tycker den här bloggen medför den känslan, det är inte så stor skillnad mellan publicerade författare och icke-publicerade. Lättare att jämföra sig med publicerade, debuterande svenska författare än exempelvis JK Rowling, Stephen King och Neil Gaiman. Tack för ett fint inlägg 🙂

  4. Ping: Lyckan över att äntligen vara författare « Manne Fagerlinds blogg

  5. Jennie skriver:

    Jag tycker att det är jättebra att få höra om det jobbiga också, annars blir det ju väl endimentionellt. Om man har som mål att skriva och ge ut en endaste bok (vilket inte är så lite iofs) så slutar ju resan efter den första boken. Men har man siktet inställt på ett författarskap så kommer ju uppförsbackarna sen så småningom tillbaka (typ vid bok nr två) och det är också spännande att få ta del av.

    Ett intressant ämne är tex hur man kombinerar ett författarskap med övriga livet. Hur gör man om man inte är Liza Marklund och aldrig mer behöver jobba? Hur gör man plats åt skrivandet vid sidan av det i livet som måste eller som man vill ska ingå? Familj, lönearbete, socialt liv osv. Är lite nyfiken på hur ni debutanter tänker och gör.

  6. nilla|utanpunkt skriver:

    Ett vackert inlägg, och din bok kan säkert sälja i många år också utan omedelbar säljsuccé just nu. Att läsare gillar den är ju den bästa, men ibland långsamma, reklamen.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Helt rätt. Många som läst är väldigt bra reklampelare nu, har jag insett. Och förlaget säger till mig att de är nöjda och att det måste få ta tid, särskilt med lite mer litterära böcker.

  7. Nilla skriver:

    Ops, det var inte meningen att göra dig betryckt med min kommentar. Den var lite på skoj, för även om jag som författarwannabe tenderar att se det eventuella framtida författarlivet i ett rosa skimmer så inser jag att det ibland är allt annat än rosaskimrande. (Liksom livet i övrigt.)
    Tycker om att läsa denna blogg just för att ni skriver hur det är, med alla nyanser intakta, så fortsätt med det!

  8. Kära Syster skriver:

    Så oerhört bra formulerat. Fint!
    /Anna

  9. Jessica Hardiman skriver:

    Fint sagt Manne. Jag tror de flesta känner som du!

  10. Carola skriver:

    Jag uppskattar att du visar båda sidorna av myntet. Det verkar vara en berg-och-dalbana där känslorna far runt från den ena dagen till den andra. Det gör drömmen mer realistisk och gör mig mer förberedd på verkligheten den dagen jag blir antagen av något förlag. Vi tror oftast att gräset är grönare på andra sidan men blir alltid besvikna vid en närmare titt att det bara var en illusion. Genom den här bloggen får vi en chans att veta vad vi ger oss in i. Tack Manne för att du är du och delar med dig så frikostigt av dina känslor och erfarenheter.

    • Manne Fagerlind skriver:

      För mig är det mycket upp och ner, men så är jag också en ganska känslig typ. Det måste ju inte vara så för alla (även om jag misstänker att det är vanligt)

      • Carola skriver:

        Jag misstänker också att det är vanligt att just människor som skriver är känsliga. Kanske är det därför som skrivandet är en kanal för att sortera och leva ut dem, eller in i dem… ja hur man nu ska uttrycka det :)?

  11. Katarina skriver:

    Tack! Nu kan jag fortsätta drömma. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s