The writer’s curse

Igår råkade det sig så att mina barn inte ville gå hem med mig. När jag nästan var framme vid fritids ringde två andra mammor och frågade om det var okej att de tog varsitt av mina barn med sig hem. ”Eh. Jaha. Ja, okej då.” Mina barn är tydligen individer med relationer och javars, det är ju inte helt illa. Så jag vände bilen, åkte till Ica och handlade i lugn och ro. Sedan åkte jag hem. Ensam.

Som vanligt när jag är ensam hemma blir jag stressad. Ska jag skriva? Ska jag läsa? Ska jag lägga mig och vila, köra lite sådan där mindfulnessgrej? Ska jag tömma tvättbänken från bergen av tvätt? Ska jag måla naglarna eller ska jag helt enkelt bara slösurfa en stund?

Jag ställde in alla varor där de skulle vara och bestämde mig sedan för att skriva, det var det för kort om tid för. Ändå gnagde det i mig. Jag borde … Istället tog jag upp en bok jag har sneglat på ett tag. The Moment av min favoritförfattare Douglas Kennedy. Jag hade precis fått ett mail som fick mig att tänka på honom igen. Och The Moment kändes som en passande titel just när jag hade fått ett sådant. A moment.

Så jag slog mig ner i soffan, öppnade boken och fastnade direkt. Som jag alltid gör i DK:s böcker. Jag störde mig bara på att han överanvänder ”did” och det får han väl göra men engelskläraren i mig tycker att han lika gärna kunde ha kört med vanlig preteritum men oh well. Off topic, som vi säger i branschen.

På sidan 6 dök det här upp:

‘The writer’s curse,’ I said. ‘You have to be alone, you have to be obsessive, and those nearest to you frequently find that hard to bear. And who can blame them?’

Det var som att det där talade direkt till mig. Jag har ett sådant otroligt stort behov av att vara ensam. Med min text. Det här behovet har jag haft så länge jag kan minnas, jag har valt bort mycket i mina dagar för att få sitta hemma på min kammare och skriva lite. Som tur är har jag en omgivning som förstår det här. Det betyder dock inte att det alltid är okej. Det finns t.ex. barn som behöver en närvarande mamma inblandade här. Det är inget man bara stänger dörren till, inte för ofta i alla fall. Väldigt ofta låter jag bli att skriva fast det egentligen kryper under huden av iver att gå och knacka iväg lite ord. Den här besattheten – jag har mig veterligen inte en enda författarkompis som inte är likadan.

Under kvällen funderade jag vidare på det här med the writer’s curse.  Googlade, på skoj – the writer’s curse. Och hamnade i en blogg. Och DET inlägget, mina vänner. Det inlägget kunde ha skrivits av mig.

”Maybe I’m just speaking for myself, but every moment that other people would spend relaxing–watching television, taking naps, doing absolutely nothing–I feel like I should pack full with productive writing.  I constantly feel like I’m wasting my time unless I’m using it to work on my craft.”

Och det är väl det här som är det sjuka. Det går inte att stoppa oss som skriver. Vi älskar att sitta ensamma med vår text, ibland oftast är det det enda vi kan prata om och vi bara kan inte släppa den. Texten. Intrigen. Formuleringarna.  Vi bara är i det hela tiden och allt annat stör. Shit! Vi är inte kloka.

/Pernilla

P.S. Men vill ni veta en hemlis? Ibland önskar jag att jag bara kunde ligga på soffan en hel kväll och slöglo på tv. Bara ligga där och vara nöjd med det. Jag undrar hur det känns.

Och P.S. 2 – När jag nu på tisdagmorgonen gav mig tid att läsa lite bloggar hittade jag det här talande inlägget hos Sandra Gustafsson. Jag säger bara – word!

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i Pernilla Alm, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till The writer’s curse

  1. Jennie skriver:

    Jag tror faktiskt inte att de flesta människor verkligen VILL skriva en bok. Jag tror att de flesta gillar tanken på att skriva en bok. Genomförandet kostar mycket, och för många blir det FÖR mycket. De flesta är nog inte beredda att lägga alla de tusentals timmar det tar att skriva en hel bok och att dessutom tvingas välja bort så mycket annat. Och i slutändan blir det inte värt det. Tror det är därför många drömmer om den där boken men ganska få genomför.

  2. Vilse skriver:

    Så sent som igår pratade jag med andra mammor lite kort om mitt skrivande. Samtalet bytte spår och en kvart senare drar jag efter andan för att prata lite mer om min bok, men stannar mig själv. ”Vad är det?” frågar de. ”Nä, inget,” suckar jag. ”Jag är så himla enkelspårig.” Huvudet är fullt helt enkelt.

    Annars känns det, som Carola säger, bra att använda tiden till något ”nyttigt”. Men ofta slukar det mig, min tid, mina tankar, min närvaro och självklart går det ut över både barnen, maken och vännerna, från tid till annan. The writer’s curse. Skriver under på det.

  3. Carola skriver:

    Innan jag började skriva slötittade jag alltid på TV. Då hade jag så dåligt samvete att jag inte utnyttjade tiden till något bättre. Nu gör jag det, skriver alltså, och saknar inte TV-tittandet det minsta. En riktigt bra film kan jag se men det är allt.
    Känner så himla väl igen mig i dig när egen tid plötsligt dyker upp så att tiden istället nästan går åt att panikslaget fundera ut vad man ska använda den till :).

    • Pernilla skriver:

      Ha ha, panikslaget var ordet! Det blir verkligen så. ”Nu måste jag passa på!”
      Och jag saknar inte heller tv:n, jag blir ändå bara rastlös när jag sitter där.

  4. Mannen brukar påpeka att jag är frånvarande, men det är då jag är väldigt närvarande i min text…

  5. Anne Liljeroth skriver:

    Pernilla, precis så känns det. Som om tiden rusar ifrån om man inte skriver. Som om man missar en formulering eller några viktiga ord om man inte just då får sitta där, i fred. Tack!

  6. Åsa Hellberg skriver:

    Det där med att bara ligga och slösurfa känns bra, tack.

  7. Ping: Debutantbloggar om författarförbannelser | Pernilla Alm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s