Ett litet inlägg om bokomslag

Vad har man egentligen omslag till?

Anders Kvarby, som är VD på mitt förlag, säger lite tillspetsat att omslaget är till för en enda sak: att få läsaren att plocka upp boken, vända på den och läsa baksidestexten. Numera är det väl lika ofta som hen (ha, där fick ni, DN!) klickar på omslaget på Adlibris och läser webbtexten, men principen är förstås densamma.

Som författare vill man naturligtvis också att omslaget ska spegla innehållet i boken. Det hade faktiskt känts lite dystert om omslaget till ”Berg har inga rötter” hade prytts av ett samurajsvärd och ett avhugget huvud. Fast allvarligt talat var jag inte så orolig för det, särskilt inte som min kompis Peter Bergting, som är illustratör, hade sagt att författaren brukar ha ganska mycket att säga till om på Forma Books (koncernen där Damm förlag ingår).

I mitt fall var det dock ovanligt bråttom, eftersom utgivningen av min bok hade tidigarelagts. Kanske fick jag därför ovanligt lite inflytande, men jag berättade för formgivaren Maria Sundberg om vad jag tyckte var viktigt, och så fick jag säga vad jag tyckte om omslaget när det var klart. Jag vet inte vad som hade hänt om jag verkligen hade hatat det — trots allt hade det svidit för förlaget att slänga någon dags arbete i sjön — men jag antar att jag hade kunnat få till stånd vissa ändringar ändå. Nu hade jag bara lite funderingar om färgval men Maria övertygade mig om att det skulle bli bra som det var.

Det var intressant hur olika jag och Maria tänkte. Jag tittade på detaljer i omslaget och undrade till exempel om bilden på kvinnan skulle vara en ikon (som huvudpersonen intresserar sig för), och om det var en kyrka uppe på berget/huvudet, eftersom det i berättelsen figurerar just en kyrka på ett berg. Maria förklarade att hon mer ville komma åt stämningen i boken; detaljerna var inte viktiga på det sättet. Det där tror jag är lite typiskt.

Ibland kan formgivarnas konstnärliga frihet ta sig ganska lustiga uttryck, som när thrillerförfattaren Lars Rambes bok ”Skuggans spel” kom ut i Italien. Den utspelas under några heta sommarveckor, men på det italienska omslaget var det en snöig skog. Den bilden skulle väcka nyfikenhet i ett varmt land och hade rätt stämning. Och i Sverige ligger väl snön alltid djup, eller hur?

Om en månad kommer ”Berg har inga rötter” ut i pocket, och då har förlaget valt att göra ett nytt omslag, som ser ut så här:

Det nya omslaget kom till av två skäl. För det första är en pocket mindre till formatet, och eftersom det finns så många detaljer i originalomslaget riskerar det att bara se plottrigt ut på en pocket. Maria var först inne på att kanske ta bort några element, men gjorde i stället ett nytt montage med delvis samma bilder.

För det andra vill man försöka nå en ny målgrupp med det här omslaget. Det första omslaget är fint och konstnärligt, och det är inte fel: det finns mycket i min bok som är poetiskt och vackert. Men nu ville man lyfta fram att den är spännande och rentav kan upplevas som lite otäck. Generellt antar man också att det är vanligare att man är ute efter underhållning när man köper en pocket, och därför vill man att pocketomslag ska signalera just att boken är underhållande.

Målgrupper är alltså viktiga när mitt förlag väljer omslag. Jag misstänker att det fungerar ungefär likadant på andra förlag, men det vore kul att höra vad ni bloggläsare har för erfarenheter och kunskaper — och åsikter förstås. Vad är egentligt viktigt när man gör bokomslag?