Att känna sig som ett löv i en tornado

Jag hade väntat mig att bli överväldigad, och det blev jag.

Jag hade faktiskt aldrig varit på Bokmässan som ”vanlig” besökare, och de första minuterna gled jag bara omkring med ett stort smil i ansiktet. Stämningen var väldigt speciell, trots all kommers blev jag glad över att böcker och läsning fick bre ut sig på det här viset, och fascinerad av allt som fanns där.  Estniskt handarbete. Isländska romaner (oöversatta!). New age-flum-bokhandeln Vattumannen, och vid sidan av det ståndet Lottakåren som försökte värva nya medlemmar — att kalla det en kontrast vore en underdrift.

Så kom jag på att jag redan var försenad till lunchen med förlaget, men efter en språngmarsch tvärs igenom hela lokalen sjönk jag ner vid bordet precis innan alla skulle få sin mat. Sedan var programmet ganska späckat under hela eftermiddagen, då jag minglade med pocketinköpare och bokbloggare och, framför allt, blev intervjuad med Sofia i Formas monter. Jag vill betona att jag inte hade knaprat Valium innan, även om det ser ut så på bilden nedan. Det kändes faktiskt inte alls nervöst, och folk som såg oss tillsammans sa att de tyckte det var skön stämning när vi var på scen.

 

Vid signeringen efteråt var det tyvärr ingen som ville köpa en bok av mig. Jag hade inga höga förväntningar på det egentligen, men lite besviken blev jag ändå — en bok hade det varit kul att få skriva i, gärna till någon jag inte alls kände. De båda systrarna från Kära Syster erbjöd sig att låtsasköa, men jag är inte så säker på att de hade hjälpt. Lite senare minglade jag dock med Hanna ”Vilse” Höglund och hennes syster. De köpte varsin ”Berg har inga rötter”-pocket, och det var en fin tröst.

På kvällen ordnade förlaget en fin middag som jag hade väldigt trevligt på, och så hamnade jag, som ”alla” andra på Park. Jag tyckte nog ärligt talat att det inte var så jätteskoj där, inte förrän jag upptäckte att mitt förlag (eller rättare sagt Forma books) fullständigt hade tagit över dansgolvet. Det piggade upp mig betydligt. På Pernillas bild nedan kan ni se hur snabbt jag dansade:

Under hela mässan for jag bara runt som ett torrt löv i en tornado. Det var inte förrän på lördagen som jag kände hur skört det lövet var, hur fransigt det började bli i kanterna. I längden blev det jobbigt för mig som okänd debutant att befinna mig mitt i detta oavlåtligt rasslande sorl av bokprat, detta febrila intresse för böcker, samtidigt som knappt någon verkade bry sig om min bok. Inte för att jag hade trott det heller på förhand, men det blev plötsligt tydligt hur lätt man kommer bort i bokfloden. Det tärde på känslorna och självförtroendet, och det kändes rätt så skönt att åka hem.

Så här några dagar efteråt har jag hämtat mig. Men precis som Sofia längtar jag nu mest av allt efter att skriva i lugn och ro. Som Ulrika konstaterade igår och Pernilla i förrgår är det trots allt det som det borde handla om.

Det här inlägget postades i Berg har inga rötter, Bokmässan, Debut, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Att känna sig som ett löv i en tornado

  1. Ping: Ett löv i en slingrande bäck – två dagar på Bokmässan « Manne Fagerlinds blogg

  2. Anneli skriver:

    Det kan inte vara lätt att vara debutant. Man har liksom lyckats och ändå är man så mycket novis. Fast det är ju så med allt här i livet, inget kommer till oss gratis och allt tar tid. Du är snart varm i kläderna och kanske kommer du då ihåg din allra första bokmässa, då du kände dig lite lost och övergiven. Det viktiga är verkligen boken och att skriva. Det är det vi gör när folkmassorna upplöses och strålkastarna slocknar. Lycka till!

  3. Pia Hagmar skriver:

    Jag blir mer förvånad över att folk faktiskt köper böcker på mässan. Själv blir jag totalt förvirrad, flummar bara runt och hittar absolut ingenting eftersom utbudet är för stort för min lilla lantishjärna!:)

    Men när jag kommer hem ramlar bitarna på plats och jag vet precis vad jag vill ha och då beställs det böcker hej vilt. T.ex kom jag på att jag glömt just din bok trots att vi till och med åt lunch ihop. Men du kan räkna med att det snart är åtgärdat.

    Och du – som gammal mässräv kan jag bara säga att ALLA författare har varit med om hemska signeringar där den kö man drömmer om bara finns i fantasin. Det ingår!

  4. Åsa Hellberg skriver:

    Jag beslutade mig för att SÄLJA min bok, så det gjorde jag. Så fort jag såg någon som tittade mot Sonjahyllan så högg jag.Men just det tycker jag är oerhört roligt, gammal säljare som jag är, och då blir det lättare såklart.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Jag försökte göra det en gång. Jag tyckte att jag anade att en kvinna tittade på min bok och sa ”Köp den, så signerar jag den!”. Hon stirrade på mig och svarade inte. Jag hade ju inte heller en hel ”Berg…”-hylla utan bara en liten sektion, och då kanske det var lite svårare.

  5. Josefine skriver:

    På bokmässan 2011 pratade jag med Anders de la Motte. Han sa då att det förra året (2010) för honom varit jobbigt och ensamt men att det 2011 iaf var NÅGON som ville få ett ex signerat. Kolla hur det går för honom nu liksom:)

  6. Annika skriver:

    Synd om dem som inte ville köpa din bok. Jag läser den just nu och vet du vad – den är ju BRA! 🙂

  7. Kära Syster skriver:

    Jag vill bara påpeka att det såklart inte var av medlidande vi hängde vid signeringsbordet. Det är ju för att du är så förbaskat trevlig att prata med. Lite synd att inte fler har fattat det. Plus att Berg har inga rötter är en förbaskat bra bok förstås. Det borde folk också ha fattat vid det här laget. Och mer säger jag inte om den saken, annars låter det ju som om jag gör mig till. Jo, en sak: Berg har inga rötter är en typiskt bra julklapp till alla man inte vet vad man ska köpa till.

    Nästa år vill jag också dansa mig suddig på efterfest, det missade jag i år. Ser himla kul ut!

    /Anna

  8. Vilse skriver:

    Åh, jag som är så glad för mitt signerade ex av Berg har inga rötter! Men jag förstår känslan. Som Sofia skrev är man liten som debutant och det finns ju bara ett sätt att ändra på det. Att skriva fler böcker. =) Vi är alla lite bokmässebakis den här veckan, men det gäller att ha ögonen på målet. Därför vill jag verkligen önska dig lycka till med tvåan!

    Kram
    Hanna

  9. Lovable skriver:

    Galet kul och galet tröttsamt! Nu är det skönt att få vila fötterna och sitta ned vid tangenterna! Tillbaka till basecamp, liksom. 🙂 Kram Helena

  10. Christin skriver:

    Jag lyckades slippa känna mig nedslagen, vilket jag är väldans glad för. Det är ingen kul känsla i detta stora sammanhang, när man går där på mässgolvet, lättintaglig. Mina tankar var dessa; det tar tid att bygga någonting starkt och hållbart. Och de som satt på scenerna mest var de med flera flera års författande i bagaget. VI kommer dit en dag, bara vi fortsätter kämpa. Sedan är jag faktiskt osäker på om jag kommer vara så frekvent på scen för det. Jag hoppas istället att jag hamnar i sammanhang som är intressanta, men slipper sälja mig själv för att sälja böcker. Vi får se hur det går med den drömmen …

    Sedan måste jag säga att det var en cirkus, mässan. Rolig och orolig på samma gång, liksom.

    • Manne Fagerlind skriver:

      Att jag blev nedslagen hade en hel del att göra med saker runtomkring, saker som jag inte nämnde i det här inlägget. Egentligen vet jag ju att det är som du säger, och jag drömmer inte precis om att synas på scenerna, inte ens om signeringsköer i sig, däremot om att mina böcker ska få många läsare och sälja så bra att jag får loss mer skrivtid.

      ”Rolig och orolig” – precis! Jag hade väldigt blandade känslor efteråt.

  11. mjau skriver:

    Fint med din ärliga och träffsäkra beskrivning! Det är ju sådana enorma mängder böcker som kommer ut på svenska, så man måste nog ha fler böcker bakom sig om man ska börja synas mer… å andra sidan kan du ju trösta dig med att din upplevelse som debutant säkert är ganska vanlig, och värre skulle det ju vara om man redan skrivit 10 böcker och fortfarande inte få någon signeringskö… så bäst är det nog att fokusera på skrivandet, precis som du också kom fram till. (samtidigt blir man ju lite trött av tanken att det inte räcker med att skriva bara en bok för att ”komma in i cirklarna” utan det krävs mer jobb… första boken är bara det första lilla steget…)

    • Manne Fagerlind skriver:

      Det kändes nedslående först, fastän jag var beredd på det, men nu är jag full av kamplust igen. Nu vill jag bara skriva en riktigt, riktigt bra andra bok och hoppas att åtminstone en vill ha ett signerat ex på nästa mässa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s