Måste man ha haft en olycklig barndom?

I torsdags gästade Sofia och jag Äppelvikens bokhandel, och vi berättade inte bara om våra böcker utan också lite om oss själva. En dam verkade uppriktigt förvånad över vad hon fick höra:

”Jaha, roligt att det finns författare som har haft en normal uppväxt!”

Jag hade lite svårt att hålla mig för skratt. Men det där är ju en rätt vanlig föreställning. Måns Herngren skojade om det i ett Sommar-program för ett antal år sedan: han var oerhört bitter på sina föräldrar som hade varit jätteschyssta och till råga på allt psykologer och därigenom gjort det omöjligt för honom att bli en stor författare.

Men stämmer det verkligen? Är det en fördel att ha en hel hockeytrunk med trauman med sig i bagaget?

Jag tror att det är en missuppfattning, att psykiska störningar och trauman är lika dåligt för skrivandet som det där rödvinet alla tror att vi alltid dricker. Skrivande är ett hårt arbete, och även om lidande kan ses som lite konstnärligt och tjusigt så har jag för min del aldrig varit produktiv när jag har varit nere. Och kombinationen psykisk obalans och mycket rödvin är ännu sämre.

Min tes stöds av en ovetenskaplig undersökning bland författare jag känner. En taskig barndom verkar vara ungefär lika vanligt bland dem som i resten av befolkningen. Ändå tror jag att det finns ett korn av sanning i det här, men att vi blandar ihop begreppen.

Författaryrket är ett av ganska få yrken där det är en fördel att vara riktigt känslig. Att kunna känna av stämningar, påverkas av dem och kunna återge dem, att leva sig in i människors liv och vara så bekant med hela spektrat av mänskliga känslor att man kan beskriva dem på ett bra sätt — det är guld värt när man skriver skönlitteratur. Men en sådan känslighet kan ha olika orsaker. Visst kan den komma sig av att man är psykiskt skör till följd av barndomstrauman, men den behöver absolut inte göra det.

Ibland är det jobbigt att ha känslorna på ytan. Jag önskar ofta att jag inte skulle ta åt mig så mycket, flacka upp och ner i humöret och tolka minsta stickord som att jag är illa omtyckt. Och ungarna skäms när jag gråter åt sentimentala filmer eller bara för att jag blir glad. Men jag vill inte trycka ner den sidan av mig själv. Naturligtvis mest för att det är en viktig del av min personlighet; jag skulle helt enkelt inte må bra annars.

Men den där känsligheten hjälper också oss skrivande människor att skriva bättre, och jag tror att vi ska vara rädda om den.

22 reaktioner på ”Måste man ha haft en olycklig barndom?

  1. Bra inlägg! Min egen uppväxt var tämligen komplicerad, men det har definitivt inte gjort att jag skriver bättre. Och den dåliga hälsa jag dras med nu är ett allvarligt hinder för mitt fortsatta skrivande, så en författares ”lidande” är det mest överskattade som finns! Man kanske blir mer ödmjuk inför livet av att ha ett komplicerat liv, men en bättre författare blir man definitivt inte.

  2. Hej Manne, hade egentligen bestämt mig för att ta ett steg bort från bloggosfären för ett tag, och vara väldigt passiv. Men, detta inlägg talade så direkt till mig, och fick mig dessutom att känna mig skyldig.
    Först, du bidrar med en mycket fin och sann tankegång av sjukdomstillstånd, känslighet och författande (fast lustigt nog i dag så rapporterar DN om en ny vetenskaplig undersökning där det tydligen visats att författare som grupp har fler psykiska sjukdomar än andra, men det innebär ju inte alls att alla har, eller måste ha det!). Jag gissar att du inte tror det, men jag är känslig också. Däremot har nog livet innehållit så många törnar att jag lärt mig att bygga upp ett försvar. Känslig, har jag lärt mig, kan man inte vara ute i den stora stygga världen, det är inget man visar upp. När du lägger ut din känslighet så här öppet, blir jag rörd och berörd. Internet som är så förtvivlat mycket yta. Vad modig du är, och inspirerande.

    Varför känner jag mig skyldig? Eftersom jag missat din känslighet, tänker att jag varit för ”burdus” och rakt på i mina kommentarer till dina tidigare inlägg. Jag ville säga nu att jag aldrig haft avsikt att ”ge mig på” dig, som person och författare, bara velat diskutera de sakfrågor om berättande du lagt fram. Hoppas jag inte sårat dig som person, det var aldrig min avsikt.

    Ha det gott.

    • Nu är det jag som blir rörd. Vad gullig du är! Det är faktiskt modigt även att be om ursäkt som du nu gör, just eftersom Internet är som det är. Jag kan ärligt säga att du inte har sårat mig. Ibland har det känts lite jobbigt när jag har blivit hårt ansatt, men då mest för att jag har tyckt att du har missförstått mig. Även om jag är och försöker förbli känslig så har jag med åren blivit bättre på att ta konstruktiv kritik.

      Säkert har du fått en felaktig bild av mig delvis för att jag jobbar med IT och (som du märkt) gillar att resonera om saker, trots att jag är känslosam. Du kan ju inte veta att jag är en havererad humanist som halkade in i IT-branschen på ett bananskal.

      Sköt om dig, och tveka inte att fortsätta debattera med mig. Hoppas vi hörs och, så småningom, ses.

  3. Tack Manne för en fin beskrivning. I alla andra jobb jag har är min känslighet alltid ett aber, men när jag skriver kommer den verkligen till nytta. Och nu fick jag upp ögonen för det…

    /Anna

  4. Vem har inte haft det förresten? Jag tycker de flesta verkar säga att de hade en jobbig uppväxt, på NÅGOT sätt. Och vem genomgår inte personliga trauman någon gång i livet? Lustig inställning som Ethel sa ovan att det finns de som tror att de måste ha haft det svårt för att kunna skriva…! Lite inlevelseförmåga och medkänsla kan nog kompensera en hel del.

    • En uppväxt kan ju också vara jobbig på så många olika sätt. Jag hade fina föräldrar, men å andra sidan var jag utanför och blev lite mobbad. Och ja, inlevelseförmågan är det viktiga.

  5. Intressant inlägg. Jag kan absolut känna igen mig i resonemanget. 🙂 jag tror det stämmer att man som författare måste ha den där känsligheten, oavsett om man har haft en ”traumatisk uppväxt” eller inte.

  6. En kommentar jag fick, när jag frågade en av mina vänner varför hon inte skriver (eftersom hon tidigare hade uttryckt sin önskan att hon gärna ville):

    ”Nämen det går inte, jag har inte upplevt något dramatiskt i mitt liv, det har gått som på räls”

    Så antagligen är det så många tänker, att det bara är människor med egna traumatiska upplevelser, som kan skriva om andras. Jag tror inte det förhåller sig så, men att man har den där känsligheten ni redan talat om OCH en känsla för språket förstås :-).

  7. Lite roligt att det var just i Äppelviken denna kommentar fälldes. Äppelviken mitt i Bromma. Brukar använda Äppelviken som en symbl för idyllernas idyll och medelklassens lugna vik ibland när jag ska skämta till det, som en slags motpol till Rinkeby liksom. Men det är egentligen fördomsfullt, för jag tror faktiskt bara att jag kört igenom Äppelviken som hastigast så jag vet inte hur det egntligen är där. Får bara någon slags bullerbybild i mitt inre när jag hör namnet Äppelviken. Men det var ju egentligen inte detta inlägget handlade om…

    • Äppelviken *är* idylliskt och ganska skyddat, och man måste vara välbärgad för att ha råd att bo där (om man inte har bott där länge), så det är en ganska bra motpol till Rinkeby.

  8. Härligt inlägg! Kan bara skriva under. Det finns en tydlig distinktion mellan dessa två och det var bra att få den utredd. Vi är kännande människor, människor som går in i livet med hela hjärtat. Jag har dessutom märkt att ju mer jag skriver desto högre blir höjderna och lägre blir dalarna. Kanske är det därför som jag ibland känner mig som konstnären i slutet av ”Stinsen brinner”, som lider och skapar.

    Sen utgör livserfarenhet en del av att bli trovärdig som författare, även om det så bara är genom någon närstående, genom förmågan att sätta sig in i andras liv och känna det som de känner. Jag kanske aldrig varit med om det som händer i min bok, men jag har ändå känt samma känsla vid ett annat tillfälle, jag har ändå känt sorg.

    Så visst kan man skriva trots en lycklig barndom, men sorg upplever vi alla och det vore lögn att säga att det inte är en källa att ösa berättelser ur.

    • Tack!

      Jag menade förstås inte att förringa livserfarenhet (det uppfattar jag inte att du tror heller). Om man ska skriva om en taskig barndom så kan det ju faktiskt vara en fördel att, som t.ex. min kompis Sandra Gustafsson, verkligen ha haft en taskig barndom. Men man kan skriva om det ändå, bara man använder sin inlevelseförmåga och egna och andras erfarenheter, och närmar sig utmaningen med ödmjukhet.

      Precis som du upplever jag också att skrivandet låter känslorna komma upp till ytan, och det kan bli en positiv spiral där känsligheten och skrivandet så att säga stödjer varandra.

      • ”…en positiv spiral där känsligheten och skrivandet så att säga stödjer varandra.” Väl talat! Skrivandet vinner på att jag låter mig känna – huruvida ett sådant sinnelag gagnar resten av livet kan man däremot diskutera. =)

  9. Attans också! Och här gick man och trodde att man skulle kunna dra nytta av sin taskiga barndom åtminstone på detta område 🙂

    Men ja, som du skriver är det väl känsligheten som spelar in snarare än grad av barndomstrauma. Man måste vara genuint intresserad av hur människor tänker, känner och varför de gör som de gör. De flesta som är det har tunnare hud än andra. Känner igen mig absolut.

  10. Blir alldeles glad när jag läser ditt inlägg. Vet att jag ska vara stolt över min tunna hud, men det är inte alltid så lätt. Lättare när jag hittar orden som gömmer sig därunder. Att det är en grundsten i min förmåga att skriva har jag inte varit säker på, men just nu blev det väldigt tydligt. Tack Manne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s