Drömmen om ett författarliv

Man vill bli författare för att man tycker om att skriva. Primärt, det är liksom förutsättning nummer ett.

Men det finns annat också tänker jag. Drömmen om ett författarliv, till exempel. Det är just en dröm, och kommer att förbli en dröm, men ändå. Man kan ju inte låta bli. Ni vet, sådana där bilder man har. Om långa skrivsessioner vid ett mörkbetsat skrivbord under ett fönster eller möjligen framför brasan. Om skogspromenader mellan skrivpassen i stora stövlar. Om cafébesök. Om tid för sig själv. Om en massa böcker man måste läsa för inspirationens skull. Om rödvinskvällar med andra författare, säkert också nödvändigt för inspirationens skull. Allt det där. Den blir så absurd, den där drömmen, för egentligen, inte är det enbart ”ett skrivande liv” man vill åt med den. Det man vill ha är helt enkelt mer tid. Och är det någonting skrivandet inte ger är det mer tid. Skrivandet tar tid. Det tar mängder av timmar och alstrar (som vi väl har hört otaliga gånger) inte särskilt mycket pengar.

Jag tänker på det, när jag kommer hem från jobbet en kväll och klockan är närmare åtta och min sambo kommer hem nästan samtidigt och vi sitter liksom utslagna vid köksbordet och tittar på varandra och orkar inte ens laga den där grönsakssoppan vi hade tänkt oss utan det blir fil igen. För det är så lätt att man förleds av tanken då. Det här: OM jag hade jobbat som författare. Alltså verkligen, som heltidsjobb. Om jag inte hade gått iväg på morgonen och varit borta hela dagen och kommit hem slutkörd. Då hade jag varit i mitt rätta element. Men sedan, när man funderar på vad man är beredd att offra för att få den där åtråvärda tiden att skriva. För att uppnå lugnet. Då är det ingenting. För jag vill åka på mina weekendresor till London. Jag vill köpa gruyère och lyxjuice ibland. Jag vill gå på konserter och teater och bio och kunna gå in i en bokhandel och spontanshoppa orimligt många böcker. Och saker jag kommer att vilja ha: barn och villa eller åtminstone en fyrarummare i Malmös innerstad kommer inte att hjälpa. Jag kommer att krympa min lediga tid och öka mina kostnader, det är helt oundvikligt.

Det är så. Ekvationen går inte ihop. Det blir skrivande på kvällarna och någon helg ibland och tiden räcker aldrig. Då får man väl tänka på det. Att man skriver för att skriva. Att man själv i någon mån har valt hur mycket man vill offra för skrivandet. Och man får vara glad för de få timmar i veckan man har till det, istället för att gräma sig över att man inte har fler.

13 reaktioner på ”Drömmen om ett författarliv

  1. Ping: Sluta inte drömma « Debutantbloggen

  2. Så sant 🙂

    Själv tänker jag alltid på hemvägen hur mysigt det kommer bli. En kopp varm choklad framför brasan medan regnrusket härjar ute och flera sidor som fylls av text. Dock blir det inte alltid så då tiden rinner iväg och annat kommer mellan…

    Men man får väl käpma på ändå antar jag 🙂

  3. Ja, detta liv som ska levas och prioriteras. Säger ofta att jag inte vill något annat än att skriva, om jag får välja. Som tur är har jag upptäckt att ju mer tid jag lägger till mitt skrivande desto mindre viktiga blir andra saker. Har dessutom turen att absolut inte tycka om att shoppa. Har massor av annan tur också som jag gör att jag kan jobba deltid. Håller med Katinka om tajmingen. Var sak har verkligen sin tid och väldigt mycket handlar om egna val och att acceptera de val jag gjort tidigare. Ändå händer det ibland, när jag inte hittar tiden, att jag önskar att jag aldrig hade upptäckt det ljuvliga i skrivandet, det beroendeframkallande i det och de kickar det ger.

    • Prioriteringar och tålamod alltså, jag som är så otålig:) Men det ligger mycket i det du säger. Och det är också sant att ju mer man skriver desto mer vill man skriva.

  4. Förstår precis vad du menar. Jag vill totally behålla kakan och käka upp den:) Livskvalitet med en inkomst (i form av goa middagar, kultur o sånt), men så himla trött av att jobba så att skrivorken går upp och ner, mest ner för tillfället. Prioriteringar helt enkelt och någon form av acceptans över vad jag gör med livet och vad jag vill med det. Lycka till med livspusslet! /Helena

  5. Ja, det är som du skriver. Man kan inte få allt. Inte samtidigt i alla fall. Men livet är så mycket längre än man tror, om man har tur. Jag vet ju inte hur gammal du är, men skulle gissa att du inte har fyllt 30. Det är väl inte illa om du kan hålla författarlivet på sparlåga tills efter du har gjort allt det där andra? Fött och fostrat dina barn, sålt den alldeles för stora villan och tröttnat på gruyere (nej, det är förstås inte riktigt sannolikt). Drömmen om det där författarlivet är inte alls orealistisk tycker jag. Det är bara tajmingen som är lite optimistisk.
    Kram från Katinka på http://www.farmorsbloggen.se

    • Du har rätt såklart, jag är ung. Men jag vill äta kakan och ha den kvar (eller gruyeren kanske:)) Och det är är svårt ändå att tänka liksom att ”när jag blir pensionär, om sisådär 40 år, DÅ ska jag skriva”. Det är ett så oerhört långt tidsperspektiv för något som jag egentligen vill göra nu.

  6. Och varför är det så svårt att göra det? Jo, för att skrivandet på något sätt aldrig blir nöjd, det är som en krävande partner som bara vill ha mer ju mer man ger.

    Och ändå älskar vi det. =) Balans, balans. Svårt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s