Research som stötesten

Jag är inne på upploppet nu. Emellanåt tänker jag på Usain Bolt som, när mjölksyran steg i musklerna mot slutet av ett lopp, tvingade sig själv att fortsätta med mantrat Don’t die! Don’t die!

Förlaget har inte satt någon hård deadline men jag har antytt att de ska få det första utkastet av min nya roman sista veckan i januari. Ett skäl är att boken ska släppas i augusti, och då behöver formgivaren Maria Sundberg läsa ganska tidigt för att omslaget ska komma med i Svensk Bokhandels höstkatalog. Ett annat är förstås att vi ska ha ordentligt med tid till redigeringen. Den här boken blir förmodligen uppemot hundra sidor längre än min debut, så antagligen blir det arbetet mer omfattande än sist.

Att ha ett förlag i ryggen, och ett som dessutom tror så mycket på mig känns som en behagligt varm medvind. Men naturligtvis medför det en press också, och det händer att jag skriver mer av plikt och vilja än av lust. Då känns det jag skriver inte alls som en bra roman, bara som en massa ord som dräller ut över sidorna. Oftast är det dock lustfyllt och pirrigt, och i de stunderna vågar jag i stället hoppas att det här kommer att bli riktigt bra.

Men nu när slutet hägrar finns det en sak som oroar mig. Jag är rädd att jag har tagit mig vatten över huvudet när det gäller vad jag valt att skriva om, att jag till exempel låter  historien utspela sig i för många miljöer som jag aldrig har vistats i. Det krävs väldigt mycket research för att jag ska känna mig trygg med att min historia inte är alltför larvig, ologisk och full av sakfel, research som ännu bara delvis är gjord. Och nu närmar det sig som ett expresståg, det kapitel som är mest researchkrävande av dem alla. Jag måste veta mycket mer innan jag kan skriva det bra, men jag tänker inte berätta om vad. Då skulle jag förstöra spänningen för dem som läser boken.

Kanske överdriver jag, för man måste tillåta sig lite konstnärlig frihet. I ”Berg har inga rötter” gjorde jag till exempel om den grekiska ön Zakinthos så att den passade min historia. Jag hade faktiskt lite dåligt samvete för det, ända tills jag upptäckte att min författarkompis Magnus Zaar hade hittat på ett helt land (”Östkongo”) i sin debutroman ”Den nakne ambassadören”. Där ligger jag allt i lä.

ambassadör

Det största problemet med ofullständig research är inte de sakfel som kan smyga sig in. Värre är att det man skriver när man bara gissar hur någonting ser ut eller går till blir abstrakt och svävande och får svårt att övertyga ens en själv. Jag har till exempel haft en sådan scen i mitt manus, där vi får se en av mina huvudpersoner när hon arbetar som kläddesigner. På grund av min okunnighet om kläddesign blev den scenen fadd och substanslös som en maräng utan socker, även om det kanske inte är något sakligt fel i den.

Nu har jag dock gjort min läxa. Jag snokade rätt på en kläddesigner och bjöd henne på lunch i förra veckan, och vips fick jag så mycket koll att jag kunde lyfta den dåliga scenen med små detaljer och iakttagelser. Det lugnade mig en smula. Om jag nu måste skriva det där kapitlet med för lite research bakom mig, hoppas jag att jag kan fördjupa mina kunskaper senare och förbättra det under redigeringen. Det viktigaste just nu är nog trots allt att bli klar.

Annonser
Det här inlägget postades i författarens hantverk, Manne Fagerlind, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Research som stötesten

  1. Ylva Andersson skriver:

    TACK för det här inlägget, det här var precis vad jag behövde läsa!
    Jag har äntligen fått (tagit) mig tiden att verkligen skriva på mitt första manus. Jag gjorde en del research innan, men efter ett tag fick jag säga stopp, annars skulle jag inte komma igång med skrivande (man kan ju research hur länge som helst egentligen, bara man är intresserad av sitt ämne).

    Senaste månaden har jag kört järnet med skrivandet och med det har också listan på saker som bör kontrolleras vuxit allt längre. Så sent som i morse klättrade tvivlet upp och satte sig tätt intill örat och viskade: ”Du vet inte det där, borde du verkligen skriva om sånt du inte har någon aning.” Men så fick jag läsa det du skrivit och kunde knuffa ner tvivlet med orden: ”Det viktigaste är att bli klar, så det så. För de har Manne sagt.” Tack!

    • Manne Fagerlind skriver:

      Uj, vilken auktoritet jag är. 🙂 Kul att någon hade glädje av det här, det är ju det jag alltid hoppas när jag skriver ett inlägg.

      Ett tillägg dock: om man hinner så är det en fördel att göra researchen innan, för oftast får man många bra uppslag och idéer. Men man ska komma ihåg just att man kan gå tillbaks och göra om efteråt. Oftast (men inte alltid) funkar det lika bra.

      Lycka till med manuset!

  2. Manne Fagerlind skriver:

    Absolut, så är det! Men kunskap är en inspiration och ett redskap för att få berättelsen att kännas sann, även om man sedan väljer att ändra (som jag ju gjorde i förra boken).

  3. annejons skriver:

    Jag har upptäckt den fantastiska friheten i att använda sig av det faktum att man som författare (eller i alla fall presumtiv sådan som jag är) får fantisera om precis vad som helst. Jag är allenarådande och det är mitt ord som gäller. Jag är liksom chef över hela boken och de däri ingående delarna, vilket betyder att jag kan styra och ställa som jag vill över karaktärernas livsöden och miljöernas utseende. Jag får alltså hitta på både karaktärer, platser och företeelser och inget behöver egentligen vara sant, bara jag kan få det att verka som om det var sant. Mäktig känsla 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s