Hur kommer du minnas mig?

Vintern knäpper i väggarna. Får mig att höja blicken mot den isblå himlen utanför. Det doftar fortfarande pepparkakor och kaffe från förmiddagsfikat i köket. Jag är varm, har klätt mig förståndigt. Tjocka raggsockor och lager på lager. Gatan utanför är plogad och drivorna blänker till i solen. Bländar så jag får vrida skärmen ett kvarts varv för att kunna se mina ord.

Jag har tömt huset på barn och man och satt mig vid skrivbordet för att för att teckna det näst, näst sista inlägget till Debutantbloggen.

Jag stålsätter mig för att inte bli vemodig. Det är bara jag och dokumentet nu. Allt är tyst och stilla. Men vänta lite! Vad var det där? Ett läte, ungefär som ett ord som sägs i en utandning, kom från datorn. Det gjorde verkligen det, du måste tro mig! ”Förlåt, säg det igen jag hörde inte.” Jag lutar överkroppen närmare. Håller andan, sluter ögonen och hoppas på mer. Men nu hör jag ingenting, inte ens mitt eget hjärta.

Jag måste ha inbillat mig. Så klart! Jag sjunker ner på stolen. Vad skulle jag ta upp denna gången? Ville jag skriva om karaktärer eller lämna boktips till jul? Hjärnan kämpar för att sortera tankarna och stavelserna. Mina ögon börjar svida. Jag vill få gjort det här nu och gå ut och leka med barnen men kroppen känns stum och läpparna torra. Hjärnan är alldeles tyst.

Jag väljer karaktärer. Jultips finns i varenda tidning ändå. Jag snubblar runt bland personlighetstyper, hårfärger, goda och dåliga egenskaper. Springer runt hörnet till konflikter och tillbaka igen till antagonister. Jag skriver fort, fort. Det går ett tag, några stycken sedan kommer en paus när jag inte hittar orden. Det är då, när jag nästan är klar, när jag närmar mig slutsatsen som det ur den räfflade ytan på min laptop strömmar en djup suck. Som från botten av en rund mage. Det gör verkligen det, jag lovar. Har datorn fått fnatt eller jag blivit tokig?

Ljudet flyter ovanpå tangenterna och datorn vibrerar, söker kontakt. Den vill mig något, kräver att jag inte fegar ur. Ett farväl är alltid smärtsamt. Det har varit så här jag haft dig nära mig och i tankarna under ett år och nu skiljs våra vägar åt. Du vet väl att det sista en människa säger och gör är det man minns? Jag känner mig plötsligt helt ointresserad av karaktärer. Nu räknas varje bokstav. Varje hes viskning.

Hade jag haft ett glas hade jag plingat i det. Istället höjer jag mina armar till alla jag känner och alla jag inte känner. Hela skaran av läsare, trogna som otrogna. Jag sänder en flodvåg av tacksamhet över att ni delade det här med mig. I did it! Jag skrev en bok, jag fick kontrakt, jag är en författare. Jag rabblar allt jag varit med om som en motorsåg för att ingen ska kunna stoppa mig. Jag har irrat omkring i tankar och känslor under det här året på bloggen. Besökt platser och träffat människor jag aldrig skulle ha mött annars. Här sitter jag nu en vinter senare som en författare på väg ut i världen. Ensam. Men nästa år följer jag dig. Det lovar jag.

Man blir inte en ny människa för att man ger ut en bok men nu jag hör det alldeles tydligt, orden som kommer inifrån datorn:
”2012 var året då Sofia Hallberg förverkligade sin livsdröm.”

Det är det den här datorn, denna svarta maskin där Mina fräknar skrevs och redigerades, vill ska vara mina sista ord. Det är så jag vill att du ska minnas mig. 2012 var året då Sofia Hallberg förverkligade sin livsdröm.

Det här inlägget postades i Mina fräknar, Sofia Hallberg. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Hur kommer du minnas mig?

  1. Manne Fagerlind skriver:

    Fint. Men än är det liv i oss, som sagt! 🙂

  2. Pernilla skriver:

    Men Sofia, ska du sluta? Vi har ju massor av veckor kvar. 🙂 Fint skrivet!

  3. Ethel skriver:

    Sofia, har varit en upplevelse att få läsa både dina och dina kollegors inlägg. Finns inget roligare än att få ta del av andra skribenters erfarenheter.

    Jag som också drömmer om att bli utgiven, tycker att det är så kul för din skull förutom att jag känner mig lite avundsjuk. Men det är väl inte konstigt :-)? Jag kollar in din blogg hädanefter. Lycka till i fortsättningen! hälsar Ethel

  4. Helena Milton skriver:

    Visst är det det som känns som det största och viktigaste – att förverkliga sin dröm. I samma stund drömmen är nådd är målet nått. Du såg till att drömmen inte stannade vid just det utan att den förvandlades och blev till ett mål vilket du nu är i hamn med.

    Men visst har du en egen blogg fortfarande? Då kan vi ju följa dig där istället och så genom dina kommande böcker. Vi ses!

  5. Underbart. Vackert. Gåshud. Ett inlägg som gör intryck. Och avtryck. Kanske lite extra mycket eftersom jag vet att nästa år är det min tur. Att ge ut den där första boken. Förverkliga den där drömmen. Allt gott till dig, Sofia, och lycka till med din fortsatta skrivarresa!

  6. Kära Syster skriver:

    Det är som alltid en fröjd att läsa dina ord, Sofia. Du är sannerligen en ordkonstnär och det är nog sådan jag kommer att minnas dig som. Jag kommer att sakna dina insiktsfulla och krispiga inlägg här, alltid lika fyllda av personlighet och viktiga råd. Tack för allt! Jag vill tro att det här inte är det (näst) sista jag hör av dig.

    Kram!
    /A

  7. Vilse skriver:

    Ryyys! Underbart och vemodigt. Tack för att jag fått lära känna dig, tack för att du vågade språnget. Jag kommer att minnas dig och hoppas vägarna korsas igen.

  8. Elisabeth Sahlberg skriver:

    Fin läsning! God Jul till Författaren Sofia Hallberg!
    Elisabeth

Lämna ett svar till Kära Syster Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s