Wherefore art thou Romeo?

Jag är tillbaka på ett kärt ämne. Det som det hela går ut på. VARFÖR SKRIVER JAG?

I fredags skrev jag klart manus två. Innan du jublar, klappar i händer och gör vågen så vill jag säga att manus nummer två är ett första utkast, vad jag gärna kallar rough draft. Det är rått, det är stökigt och det är ja … ganska fantastiskt. Ibland. Och det ska bearbetas minst en gång till, från början. Men nu har manuset i alla fall en början, en mitt och ett slut. Och till och med en epilog. Jag har dock inte skrivit tacket än.

Hur som helst. När jag skrev sista meningen fällde jag faktiskt en tår. Jag vet inte om det var för att det var en fantastisk mening (gillade den verkligen) eller om det var för att jag på något sätt var i mål.

För en tid sedan kändes det hopplöst. Jag har varit (är) ganska stressad på grund av mycket på jobbet och det kändes helt omöjligt, hur skulle jag någonsin få loss tid att slutföra? Och ett tag satt jag fast, visste inte hur boken skulle sluta. Och ständigt denna fråga, vill någon läsa det här?

Men så. Några dagars skrivflyt gav en rejäl skjuts. Full fart framåt och vips var jag där. Nästan i mål. Behövde bara några timmar till.

Natten till i torsdags drömde jag konstiga saker. Rörigt, men ändå fanns där något. Jag sprang upp vid 4-tiden med penna och papper och satte mig inne på toaletten för att skriva, för att inte behöva tända lampan och väcka min man. Det var nya idéer. Till en ny bok. Dagen efter skrev jag klart tvåan. Det verkar som att skapandeprocessen är i gång, den funkar och den bestämmer. Inte jag.

Efter att jag hade skrivit klart i fredags skrev jag ut manusbunten. Nu ska jag läsa mina 302 sidor och stryka, lägga till, fixa vurpor, ta bort upprepningar och söka på ”ju”, ”lite” och ”log”. Och byta ut dem eller ta bort. Ni vet – städa upp.

Så satt jag där och tittade på min manusbunt. Tänkte – herregud, jag har skrivit en hel bok till. Hur gick det till? Hur kunde jag? Och så bankade mitt hjärta stolt och hårt. Jag kunde! Trots allt så kunde jag.

Men. Efter några minuter hoppade hjärtat ner i min ömma hälsporrehäl. Vad är det här för liv? Jaga tid,  aldrig ha en helt ledig helg, säga nej till saker. Sälja sig själv så fort det dyker upp en chans. Och allt detta utan att få betalt för det. (Nästan inget i alla fall). Ett vanligt jobb är en nödvändighet och det gör hela situationen hopplös. För jag kommer alltid att behöva jaga tid och tjäna pengar på något annat. Ja, jag har en man och det klart att vi skulle kunna sälja vårt dyra hus och en av de dyra bilarna så att jag kunde skriva mer men jag tänker att jag behöver pensionspengar och en eventuell sjukpeng om jag blir långtidssjuk och det är nästan lag på att man bör kunna försörja sig själv när man snart är fyrtio år. Om man plötsligt skulle behöva klara sig själv är det jobbigt om man inte kan, nämligen.

Jag kan inte annat än att ibland undra: Är det värt det?

Är det värt den ständiga jakten på skrivtid? Det konstant dåliga samvetet för att jag egentligen skulle kunna vara med mina barn istället för att sitta och skriva. Är det värt att jag och min man får pyttelite tid tillsammans? Och att jag nästan aldrig hinner träffa mina vänner? Har jag ens kvar några vänner? Jag ringer ju aldrig längre. Inte för att de ringer så jädra mycket de heller förstås.

Så jag klappade på manusbunten och suckade. Kände mig tom. Varför har jag lagt ner så mycket tid på hittepå? Så sa jag till min man. ”Jag tänker sluta skriva. Det är inte värt det.” Sedan somnade vi. Jag var helt slut. Jag hade ju jobbat hela veckan, försökt vara så mycket som möjligt med barnen, planerat ett barnkalas, handlat inför barnkalas, åkt i snöstorm och skrivit klart en bok. Jag sov som en stock.

Lördag morgon fick jag syn på mitt manus på nattduksbordet.

”Jag borde läsa det där. Börja jobba med det. Men äh, skit samma, jag ska ändå sluta skriva.”

”Det tror jag inte att vi är överens om.” Sa min kloka make. För han vet hur det är ställt med mig. Precis som för Romeo och Julia är det här skrivandet en hopplös kärlek. Can’t live with it, can’t live without it.

481507_454314451296705_1487913681_n

Annonser

Om Pernilla

Pernilla Alm är lärare och författare. Pernilla debuterade 2012 med relationsromanen "Alltid du" och utkom i augusti 2014 med debattboken "Läxfritt - för en likvärdig skola."
Det här inlägget postades i Pernilla Alm, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Wherefore art thou Romeo?

  1. Ping: En liten rast på vägen mot Romanen « Manne Fagerlinds blogg

  2. Manne Fagerlind skriver:

    Bra kämpat. Ser fram emot att läsa boken.

  3. Janina Kastevik skriver:

    Åh, jag känner igen mig väldigt mycket. Jag hinner ju inte så mycket annat än att skriva: vänner, träning och en massa annat blir nedprioriterat. Det jag försöker prioritera är dock barnen, även om jag ibland har dåligt samvete för att jag borde umgås ännu mer med dem. Och jag funderar ofta på om det verkligen är värt det.

    En kompromisslösning för mig har varit att ta tjänstledigt i dryga två månader denna höst. Jag har skrivit på dagtid och därför haft tid med annat på kvällarna. Det har varit grymt lyxigt och ganska välbehövligt efter att ha dubbelarbetat under tiden jag skrev min första bok. Om man tycker att det fungerar med ekonomi och annat praktiskt så kan jag varmt rekommendera det.

  4. Kära Syster skriver:

    Snyggt Pernilla! Och ärligt. Det är sannerligen inte lätt att efter tusentals skrivtimmar se på sin bunt och tänka: ”Vad blir det av det här egentligen? Är det verkligen värt det?”

    JA, är det enda svaret. Det är värt det.

    /Anna

  5. Sölve Dahlgren skriver:

    Grattis, bra jobbat!

    Jag kämpar själv med att skapa den där tiden för att skriva klart den fjärde (och femte) romanen. Man tycker det borde bli lättare när man ”vet” hur det går till. Men icke…

  6. Vilse skriver:

    Igenkänning, igenkänning och lite till av samma sak. Till och med den kloka mannen känns igen. =)

    Allt vi kan göra är att försöka ha balans över tid, försöka känna oss nöjda med de skrivtimmar som blir, försöka njuta av barnen när vi väl sitter med dem, men ibland verkar det som att livet som författare innebär att man aldrig är nöjd. Jag önskar alltid att jag hann mer av allt annat, men framför allt vill jag alltid skriva mer. Går det dåligt vill jag skriva mer så att det går bra, och går det bra vill jag definitivt skriva mer.

    Men de där stunderna när jag riktigt fått till det i manus och hjärtat slår jubelvolter över vändningar och formuleringar, när jag med lugn kan stänga datorn och sätta mig med barnen, då svävar och strålar hela livet likt en sockersöt Disneyfilm.

    Därför skriver jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s