Resan började med en studiecirkel

Jag har blivit antagen av Frank Förlag och jag kan inte sluta tjata om det.
Mitt romanmanus Solviken ska förvandlas till en riktig bok, en bok med hårda pärmar, omslagsbild och baksidestext, en bok som människor kommer att ha åsikter om.
Jag växlar mellan att skutta fram och hyperventilera. Tänk om jag vaknar och upptäcker att allt var en dröm? Men jag nöp mig hårt  i armen nyss och det gjorde ont …

Min resa mot utgivning började med en skrivarkurs. Att jag överhuvudtaget anmälde mig berodde inte på att jag siktade på att bli författare, utan på att jag var allmänt sugen på att gå en studiecirkel. Att dreja kändes kladdigt och att lära mig ytterligare ett språk orkade jag bara inte med. En skrivarkurs däremot lät som ett roligt och lagom ansträngande alternativ, dessutom perfekt för mig som alltid älskat ord, meningsbyggnader och berättelser.

Beroendegenen vaknade till redan efter den första träffen – jag tror att jag innehar någon form av rekord när det gäller antal skrivarkurser. Cirkelledaren förklarade perspektiv, gestaltning och dramakurvor och jag hade hamnat i paradiset. Jag skrev och skrev och upptäckte efter en tid att det fanns en röd tråd mellan mina textsnuttar. Där dolde sig en historia, karaktärer, konflikter. Tänk om jag skulle sätta dem samman, skapa en helhet? Bara på skoj förstås, för det vet ju alla att högmod går före fall.
Jag vimsade hit och dit, hade ingen aning om vilken stil som var min eller vilken ton som berättelsen skulle ha. En skrivarcoach anlitades och hon följde mig under hela processen. En del tycker att det är fusk med coacher men då brukar jag ilskna till och säga att till och med Zlatan haft (har?) en tränare. Ingen jämförelse i övrigt …

Så småningom (jodå, även jag fick min beskärda del av refuseringar) föll pusselbitarna på plats (jag vet att jag precis skrivit en klyscha, måste nog anmäla mig till en ny skrivarkurs) och det blev ett manus som gillades av ett förlag som bestämt sig för att satsa på precis den typen av feelgood som Solviken är. Tänk så det kan bli!

Jag är nu klar med den första etappen på min resa och den andra har påbörjats. Det suger till i magen och jag undrar: vart är jag på väg och kommer någon att vilja följa med?

15 reaktioner på ”Resan började med en studiecirkel

  1. Hej Michael, en svår fråga du ställer eftersom jag inte testat så många som man kan tro, bara en faktiskt. 🙂 Sedan är det ju så individuellt vilken typ av coach som passar just en själv. Men min coach heter Elisabet Norin och jag tänkte berätta lite mer om hur vi jobbade ihop om ett par veckor!

  2. Varför skulle det vara ”fusk” med en skrivcoach? Så fånigt! Härligt inlägg, ser fram emot att läsa nästa, nu när du har hintat vad det ska handla om. 🙂

  3. Jag är också ‘expert’ på skrivarkurser 😉 Men tyvärr tar jag inte riktigt tag i mina alster där emellan. Ska bli roligt att följa din resa!

  4. Tack Eva! Det finns faktiskt en scen i Solviken med en kort dialog som bara består av klyschor, helt medvetet.

  5. Med andra ord är du en professor i skrivarkurser. En källa att ösa kunskap ur. En klippa att luta sig mot när gestaltningen tryter…. Jag ser fram emot skapandet av en klassikerklyscha här på bloggen eller i din bok (som jag ser än mer fram emot att få läsa snart!).

  6. En coach är väl aldrig fel. Inte alls fusk, i några sammanhang. Förstår suget du har i magen, nästan som att kasta sig rakt utför ett stup (se… en klyscha till).

  7. På spåret släng dig i väggen! Läser hellre om din resa, anytime. (Och funderar på att gå en skrivarkurs och alla tankar om sådana är roliga att få ta del av.) Lycka till och njut av året!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s