Gör vad som helst! En refuserads berättelse

Jag har ju redan skrivit om hur otroligt refuserad jag har blivit, det verkar vara lite av mitt tema på den här bloggen. Ja, nu i början i alla fall. Idag tänkte jag försöka dela med mig av sånt som jag har gjort rätt, sånt som jag har gjort fel, och mina allmänna erfarenheter av att tillhöra de refuserades skara, om och om igen.

Sexton gånger, har jag sagt innan. Give or take, för jag har inte sparat alla refuser. Det hade blivit alldeles för deprimerande. Jag vet att Stephen King gjorde det, det kan man läsa om i hans för övrigt förträffliga lilla bok On writing. Men hans självförtroende fungerar nog på ett annat sätt än mitt. Han är tydligen en sån där som blir sporrad av motgångar. Själv vill jag bara krypa in under soffan och gömma mig och stanna där tills alla har glömt bort att jag finns, inklusive jag själv.


Men det gör jag förstås inte. Istället surar jag i några dagar, och kommer igen. Och det få man väl, med facit i hand, säga är en av de saker jag gjort rätt. Att jag kommit igen. Inte gett upp.


Andra saker jag gjort rätt är att jag lärt mig saker om branschen. Det har varit både roligt, jobbigt och panikframkallande. Till exempel när min syster, som jobbar på bokförlag, precis hade börjat med det och kom hem och berättade om alla människor som skickade dåliga manus och trodde att de skulle bli utgivna. Jag blev panikslagen. Fick andnöd, handsvett, fotsvett och pattsvett.
– Men jag då! ville jag skrika. Jag är ju en av dem! Håna inte min dröm!
Syrran såg på mig med helt lugna ögon och sa:
– Men du är ju inte en av dem. Du KAN ju skriva. Du kommer att få till det snart.


Antagligen hade hon gått en fempoängskurs i att ljuga trovärdigt på kvällstid, för hur skulle hon kunna veta det? Hon hade inte läst nåt att det jag hade skrivit. Men det gjorde inget, att hon sa så lugnade mig. JAG tillhörde inte de som skickade dåliga manus. Jag var bara inte riktigt framme vid målet än.
Det var en annan sak jag gjorde rätt: jag såg till att ha folk som peppade mig.
Hörnan för nyinkomna manus på ett av Sveriges bokförlag. Det är där man hamnar. I högen.

Hörnan för nyinkomna manus på ett av Sveriges bokförlag. Det är där man hamnar. I högen.

För att lära mig om branschen hetsläste jag bloggar, tidningsartiklar, förlagens hemsidor och författarintervjuer. Och jag lärde mig viktiga saker. Till exempel: om du får en refus där någon har bemödat sig om att personligen kommentera din texts styrkor och svagheter ska du vara GLAD! Du ska fira och dricka champagne och sen sätta dig och arbeta om din text och skicka in den igen.


En gång fick jag en jättedetaljerad refus av ett litet förlag på en hästbok jag hade skrivit. Jag blev så besviken att jag inte ville se åt manuset igen. Korkat, eller hur? Det var innan jag hade lärt mig det här om personliga refuser.
Inte för att det på något sätt automatiskt betyder att man blir antagen om man arbetar om manuset.


När jag skickade ut Besvärjelser och beskydd första gången (den har varit ute ett par vändor) blev jag refuserad av ett stort förlag, som haft uppe texten på ett manusmöte och tyckt att den var så intressant att de låtit en lektör läsa den. Jag hade vid det här laget lärt mig att det här var en bra grej, och blev mycket uppspelt. Sen satte jag mig ner och skrev om manuset i enlighet med lektörens önskemål. Det blev en parallellhandling på ungefär 100 sidor. Det tog mig ett halvår att skriva den. Sen skickade jag manuset till samma förlag igen. De lät en annan lektör läsa det och hon gillade det inte alls. Refus igen alltså. Efter allt jobb jag lagt ner.


Men sen mejlade min nuvarande förläggare till mig. Hon sa inte: jag vill ge ut din bok. Men hon sa inte heller: jag vill INTE ge ut din bok. Hon sa ungefär: jag gillar delar av det här jättemycket, men du behöver fundera över vad det är för sorts bok du har skrivit, och redigera om den utifrån det. Hon gav mig en massa konkreta råd.


Det var en helt ny situation för mig. Det var inga små saker hon ville att jag skulle ändra. Den där parallellhandlingen på 100 sidor? Den fick jag ta bort igen. En karaktär som haft en stor roll försvann nästan helt. En annan fick kliva fram och få mera utrymme. Jag skrev till flera nya kapitel. Och ännu hade jag inget kontrakt, bara en bokförläggare som var lite intresserad av min text. Det var ganska jobbigt. Men det var roligt också! För jag kände att förläggaren inte skulle ägna så stor tid åt min bok om hon inte trodde att det skulle bli någonting bra av det. Jag tänkte att jag vore ju dum i huvudet om jag inte gjorde som hon föreslog, nu när jag äntligen såg något som liknade ett förlagskontrakt vinka vid horisonten. Jag kom ihåg ett råd jag fått i en av alla skrivarbloggar jag läst (det var helt säkert Amanda Hellbergs blogg, läs den om ni inte redan gör det): Gör som de säger, om du vill bli antagen. GÖR VAD SOM HELST. Så det gjorde jag.


Och jag märkte att texten blev bättre. Att jag fick hjälp att mejsla fram något som jag inte vetat fanns därinne.


När jag ägnat hela sommaren åt omfattande omskrivningar hörde förlaget av sig: Hej, vi vill så gärna ge ut din bok. Vi är stolta och glada över att få göra det!


Då dog jag lite. Spillde champagne på kontraktet. Och sen fortsatte jag redigera.

14 reaktioner på ”Gör vad som helst! En refuserads berättelse

  1. Pingback: Vi måste prata mer om refuseringar « Debutantbloggen

  2. Jag har hittills samlat på mig 5 refuseringar. Jag vet att jag skriver bra och jag brinner så förbannat mycket för skrivandet, men jag tror att jag har varit ute vid ”fel” tidpunkt med mitt manus (jag inbillar mig det i alla fall). Förlagen kanske inte är redo än för denna typ av berättelse som jag skriver, men jag kommer aldrig att ge upp drömmen om att få ge ut den 🙂

    • Bra! Ge inte upp. Ge aldrig upp! Och om du får nej från precis alla på det du skriver nu – lägg det åt sidan ett tag och skriv nåt annat. då utvecklas man som skribent och när man låtit sitt hjärteprojekt ligga till sig lite kan man hitta saker i det som behöver ändras, som man inte såg förut. Det är min erfarenhet i alla fall. Kämpa! Det är det enda man kan göra 🙂

  3. Alltså, den där bilden på fortfarande-förhoppningsfulla-manus…. Ethel, klart du klarar en refusering. Tänk omvänt, tänk om det inte blir en refusering. Jag säger som Björn Hellberg; ge ALDRIG upp! Det finns värre saker i livet är refuseringar även om det är helt tillåtet att bryta ihop totalt när de kommer. Bara man biter ihop och kavlar upp ärmarna sedan. Lycka till!

    • Eva, eller hur? jag kommer in på förlaget på studiebesök och det första jag vill göra är se var de har inkomna manus nånstans. och så fotograferar jag det. Ja. sån är jag. (den där bilden är alltså tagen på ett annat förlag än det jag kommer ut på, innan jag blev antagen.)

      • Mycket bra insikt att få se den där högen. Jag vet egentligen inte var jag har föreställt mig för mina manus men en sådan där ocharmig hörna. Förtjänar de inte bättre? Kankse en uppmaning till alla förlag ”pimpa din manushöghörna”?

  4. Oj! Vilken dramatisk berättelse. Ja, det känns för mig som att jag måste tänka till ett antal gånger före jag vågar ta steget och skicka manus till förläggare. För jag vet ju inte om jag klarar en refus. Fast vad jag kommer att ångra mig om jag inte försöker.

    • Jag tror att tricket är att ställa in sig på refus. att övertyga sig själv om att det blir så (jag jag vet att jag går emot alla tänk-positivt-idéer som någonsin funnits här). skulle det då inte bli en refus blir det bara en positiv överraskning. Äsch, jag tror det är svårt hur man än gör. Men vill man så är det ju en pärs man måste igenom, ofta om och om igen.

  5. Hur vet man om man KAN skriva eller bara är en tragisk wannabe?! Det funderar jag på… Fick några uppskattande ord av ett förlag en gång, men när jag skickade mitt nästa manus var det bara tack, hej då. Oh well, har några refuser kvar att inkassera innan de är sexton… Tack för ett peppande inlägg!

    • Det vet man ju inte, egentligen. Jag var väl bara inbilsk nog att lyssna på min syster, eftersom jag VILLE att hon skulle ha rätt. Och sen berättade hon om hur otroligt mycket de får in som knappt är redigerat, som är illa skrivet och då tänkte jag att SÅ kass är i alla fall inte jag. Och sen kom nästa steg när jag insåg hur otroligt många det är som faktiskt kan skriva, som ändå blir refuserade gång på gång på gång. Det gäller väl att ha tur också. Att stjärnorna står rätt eller nånting, att rätt redaktör får rätt manus i sin hand vid rätt tillfälle. Kämpa på och lycka till, and may the stars be in your favour!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s