Vi måste prata mer om refuseringar

Det här med refuseringar … visst är det lite känsligt. Men samtidigt har jag förstått att det är något som många vill läsa om. Maria har redan varit inne på det och de allra allra flesta som skriver och försöker bli antagna har ju upplevt det. Vissa några enstaka gånger, andra fler gånger än de orkar räkna. Jag tillhör den senare kategorin. Jag har svårt för att erkänna hur mycket jag egentligen har skrivit, hur många manus som ligger där i byrålådan.

Å andra sidan började jag redan då jag var 22, och jag var fullt övertygad om att jag för alltid skulle bli stämplad som misslyckad om jag inte lyckades få en bok antagen innan jag fyllt 25. Det var alltså ganska bråttom, så jag satte igång och skrev. Romanen hette Nattliv och handlade om vampyrer. Det här var långt innan John Ajvide Lindqvist satte svensk skräck på kartan, långt innan True Blood och Twilight. Vampyrer var med andra ord inte lika het då som nu. Men det hindrade mig inte. Jag var helt övertygad om att min roman skulle slå förlagen med häpnad. Jag menar, vampyrer! Kom igen, de är ju coolast! Så blev det nu inte. I stället fick jag bara tråkiga standardrefuseringar i retur. Om och om och om igen. Jag arbetade om romanen flera gånger, men resultatet blev alltid detsamma. ”Tack för att vi fått läsa ditt manus, men vi måste tyvärr tacka nej till utgivning.”

När John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in dök upp några år senare var jag smått förorättad. Det var ju jag som skulle bli Sveriges stora skräckförfattare! Och så kom den här typen och hann före! Sen läste jag hans roman och förstod direkt varför han vunnit det racet.

Totalt blev Nattliv nog refuserad en 7 – 8 gånger och i dag kan jag till och med känna mig lite lättad över att ingen nappade. Ärligt talat var romanen inte särskilt bra. Dialogerna var löjligt pompösa och jag försökte så desperat att låta som mina favoritförfattare Poppy Z. Brite och Caitlín R. Kiernan, att resultatet blev någon sorts hemmabyggd svengelska. Dessutom hade jag noll koll på hur man använde saker som citattecken, indrag och styckeindelning. Men det största problemet var nog att jag inte ens själv riktigt visste vad den handlade om. Jag tyckte mest det var kul att skriva om vampyrer, handlingen kom liksom i andra hand.

Om jag ska ge ett konkret och bra råd till alla därute som försöker bli utgivna … ha ingen brådska!  Ta dig tid att lära dig det du behöver för att ditt manus ska bli så bra som möjligt. Tänk igenom vad du vill berätta. Slarva inte, för det lönar sig aldrig. Visst hör man ibland historier om författare som blivit antagna med bara ett halvt manus färdigt, men det hör till undantagen. Det räcker inte med ett gäng coola vampyrer för att förlagen ska förlåta alla andra brister i ett manus. Om det sen tar ett år eller tio att bli klar har egentligen ingen större betydelse. Tro mig, man överlever ändå.

Under tiden som Nattliv valsade runt på diverse förlag skrev jag en fantasyroman. Den ligger fortfarande kvar obearbetad i byrålådan och jag tror att det är en bra idé att låta den stanna där. Sen skrev jag en fortsättning på Nattliv som inte heller kom längre än till byrålådsstadiet. Om man ska sammanfatta mitt skrivande kan man säga att jag är väldigt bra på att skriva nya grejer, men ganska dålig på att förvalta dem efteråt. Sen började jag på Lunds universitets författarskola och skrev en skräckroman till, med vad som hände med den ska jag berätta mer om nästa vecka.

Nu slumpade det sig så att jag inte ens debuterar med en skräckroman. Det gör inte så mycket. Mitt skrivande har vuxit så mycket under åren som gått, och jag tycker verkligen att det är jättekul att skriva ungdomslitteratur. Förresten är loppet inte kört än, mina monster kommer säkert att få sin tid de med så småningom.

16 reaktioner på ”Vi måste prata mer om refuseringar

  1. Pingback: Jag tror på återvinning | Camilla Jönsson

  2. Pingback: Lördagsenkät: Vad tänker vi om våra egna karaktärer? | Debutantbloggen

  3. Reblogged this on Susanne Ahlenius and commented:
    Det ack så aktuella ämnet för oss aspirerande författare. Om det bara gick att få lite mer feedback från förlagen om manuset, något man kunde jobba vidare på tror jag det skulle underlätta enormt för oss som sitter på andra sidan pappret. En tanke bara….

  4. Mitt första refuserade manus hade sina brister och jag förstår varför det refuserades. Det förstod jag inte då (främst för att man inte får feedback från förlagen), men nu, ett par år senare, kan jag se det.

    Att inte ha bråttom är ett bra råd!

  5. Tycker det är intressant med refuseringar. Av de fem som jag har fått har tre varit standardsvar; kort, koncist och kyligt. Är det så att en del manus aldrig blir lästa? Tror kanske att den typ av genre som jag skriver i avskräcker en del förlag. Visst må genren vara populär utomlands, men det kanske inte finns något intresse av den på den svenska bokmarknaden.

    • Tyvärr är det nog så att en del manus aldrig blir lästa, eller att förlagen bara läser en sida eller två. Och den svenska bokmarknaden har alltid varit kass på fantasy, trots att det finns ett stort intresse bland läsarna. Men jag tror att det håller på att bli bättre. Nu finns det i alla fall ett par tre förlag som verkligen satsar på fantasy. Så ge dig inte!

    • Jag trodde tidigare att standardsvar betydde att manuset inte hade blivit läst. Och kunde förstå det, hur skulle förlagen annars ha tid att läsa allt?
      Men när refuseringarna började droppa in på mitt senaste manus så skickade jag ett standardsvar tillbaka; ”tack för att ni läste, men har ni verkligen inte mer att säga? Om ni nu tog er tid att läsa…” Och fick till min förvåning ett betydligt utförligare svar från ett förlag, som visade att de faktiskt hade läst hela manuset. Det förvånade mig. Och gjorde mig lite besviken också, för det värsta med standardrefuseringar är att man inte får någon motivering (när de i detta fall faktiskt hade en, som de ”höll inne på”).

      • Till viss del beror det nog på tidsbrist också, de hinner helt enkelt inte ge utförliga svar till alla. Eller helt enkelt inte är intresserade av att ge det, eftersom de ändå inte vill gå vidare med boken. Men med tanke på att ett genomsnittligt bokförlag i Sverige kan få in över tusen obeställda manus på ett år så tvivlar jag starkt på att de hinner läsa alla från början till slut.

  6. Låt den rätte komma in blev också refuserad av … sex eller sju förlag. Bara de där tre raderna om att det inte fanns plats i deras utgivning osv. Den blev liggande som en onödig pappershög i ett år tills en släkting uppmuntrade mig att göra ett sista försök med mitt favoritförlag, Ordfront, som jag inte skickat till eftersom jag inte trodde de kunde vara intresserade av en sådan typ av bok. Under tiden hade jag skrivit en roman till och en halv novellsamling. Börjat fundera på att skaffa mig en utbildning eftersom både karriärerna som trollkarl, ståuppkomiker och nu författare gått i stöpet. Men så hade jag tur och boken landade hos rätt person på Ordfront. Numera tycker jag att den är ganska slarvigt skriven, men det den har för sig är att det är berättelsen som driver, och det är en bra sak. Så jag kan bara instämma. Låt berättelsen bära snarare än språket och ge inte upp!

    • Min gamla roman hade ju både en kass berättelse och ett slarvigt språk emot sig, så jag har numera full förståelse för att den blev refuserad. Men det där med att boken måste hamna hos rätt person är nog viktigare än man tror. Jag känner lite samma sak med den bok jag ska ge ut nu. Den hamnade hos en redaktör som verkligen fattade den och det gjorde allting mycket enklare. Med hennes hjälp kunde jag fila fram berättelsen ännu tydligare.

  7. Ser fram emot fortsättningen…:) Tills dess är jag nyfiken på den så kallade byrålådan som är fullproppad med manus: Skriver du ut allt och stoppar undan? Eller är byrålådan virituell? Jag är bara nyfiken på vad folk menar, själv drar jag mig i det längsta att printa och gör det bara om jag ska lämna över bunten till någon (för att det är lättare att läsa på papper) eller, vilket ska ske för första gången inom de närmaste månaderna, skicka till förlag.

    /Anna

    • Jag är papperstokig, så det ligger verkligen lådor med manus hos mig. Romaner, noveller, dikter … allt möjligt!

  8. Jättebra att ni tar upp – och håller i – detta ämne. Jag har (såklart) också blivit refuserad. Känt skam och modlöshet. Två (tidskrävande) skönlitterära manus med mitt namn på sig kommer aldrig att se dagens ljus. Och tur är väl det, kan jag tillägga med några års perspektiv på det hela. Jag fick en bok antagen till sist (ÄNTLIGEN!). Men om jag inte hade använt mig av lärdomarna från tidigare refuseringar och den feedback jag fick från förlagen då – ja, då hade även Djävulen hjälpte mig kunnat sluta i byrålådan. Så alla ni som drömmer – fortsätt med det. Dröm stort och hett. Lyssna och lär av eventuell kritik ni får. Och framförallt: fortsätt skriva! Ge inte upp. Någon dag snart kan det vara just din tur!

    • Det är precis så man ska tänka! Dessutom kan man behöva skriva en ”övningsroman” eller två innan man är tillräckligt bra för att bli publicerad. Precis som du säger så lär man sig ju något nytt varje gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s