En bokrecensents bekännelser

Jag recenserat böcker ganska länge nu, i sex år för att vara exakt. Från början var jag ganska motsträvig, tyckte att det här med att recensera var för de som inte kunde hitta på något bättre att skriva om. Sen insåg jag att det var en ganska dålig inställning och att recenserande egentligen var något som borde passa mig utmärkt. Jag är ju litteraturvetare och skribent, vad skulle jag annars göra liksom? Fast jag kan fortfarande inte tänka på mig själv som ”litteraturkritiker”, det låter alldeles för pretentiöst för det jag sysslar med. Mitt jobb är att upplysa tidningsläsaren om vilka böcker som verkar intressanta att läsa, inte att ge mig in i djupa analyser av nämnda böcker. Jag har för det mesta mellan 1500 – 2000 tecken på mig, inklusive mellanslag, för att få fram något vettigt, det gäller att vara kort och exakt, det finns inget utrymme för pladder. (En inte helt oäven skrivarskola, det där. Men det får vi prata mer om senare.)

Jag tror att jag har recenserat omkring 30 – 40 debutanter under mina sex år. Det är ganska mycket. Främst beror det på att jag gillar att recensera debutanter och eftersom vi ändå har en hel del att säga till om när det gäller vilka böcker vi ska skriva om, så väljer jag ofta ett par tre debutanter varje säsong. Det är alltid spännande att upptäcka nya författarskap, och det är kul att lyfta fram böcker som för det mesta har svårt för att nå fram till kultursidorna.

Men hur ska man egentligen bedöma debutanter? Bör man behandla dem lite varligare än etablerade författare? Är det okej att vara snällare mot dem? Jag brukar faktiskt vara det. Lite snällare i alla fall. Inte så att recensionen blir intetsägande, men första boken, även om den är jättebra i sig, är sällan det bästa en författare kommer att skriva och det är ganska meningslöst att se det som ett problem. Förresten är det ingen som blir glad av att jag sågar någon längs fotknölarna. Varken jag eller tidningen eller förlaget, och allra minst författaren. När jag började recensera rådde kulturredaktören på tidningen mig att hålla mig kort när jag var negativ. Inte analysera för mycket, inte gräva ner mig i långa beskrivningar om allt som var fel med boken. Det är helt enkelt inte intressant. Nu är det ju sällan en bok är så usel att jag får lust till detta, men jag tycker ändå att det har varit ett användbart tips. För det mesta väljer jag i stället att fokusera på det som är bra i första hand, och det som är mindre bra i andra. Det vill säga det jag tycker är bra eller mindre bra. Recensioner är alltid subjektiva. Hur skulle de kunna vara annat? Jag kan bara utgå ifrån mig själv när jag läser. Att jag sen läst mer än de flesta gör mig kanske något mer kvalificerad att bedöma litteratur, men i slutändan handlar det ändå bara om en persons enskilda åsikt, och det känns som att en del recensenter glömmer bort det ibland.

I dag spelar inte heller recensionerna någon större roll för en boks framgång. Den totala marknadsföringen är viktigare. Författaren måste synas och höras för att det ska bli något och sociala medier och bloggar får allt större betydelse. När jag pratade om det med min redaktör uppmuntrade hon all sådan aktivitet, eftersom de författare som bloggar, twittrar, ger intervjuer och är ute på författarbesök generellt säljer bättre än de som inte gör det.

Ibland undrar jag om bokrecensionen egentligen är en utdöende genre, något som tidningarna håller fast vid av prestige och tradition. Jag har svårt att föreställa mig att den skulle överleva på sikt, åtminstone i sin nuvarande form. Till stor del har ju bokbloggarna redan tagit över genren, vilket jag ser både för- och nackdelar med. Men det får jag nog utveckla i ett senare inlägg.

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Det här inlägget postades i Böcker, Camilla Jönsson, Debut. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till En bokrecensents bekännelser

  1. Ping: Recension (typ) i DN | Camilla Jönsson

  2. Börjesson skriver:

    Men blir det inte något av en konflikt, det där? Är det dina läsare eller den du recenserar som du skriver för? Om jag läser en bokrecension så vill jag i första hand ha ett ärligt omdöme. Är boken dålig vill jag veta det rakt ut, utan att behöva leta efter diskreta kodord eller nyckelformuleringar som bara den som har läst hundra andra texter av samma recensent vet indikerar att boken är mindre lyckad. Får jag ett klart besked så kan jag lägga min dyrbara tid på att läsa något annat istället.

    Det är ju i mångt och mycket det som är hela poängen med recensioner – att göra det första urvalet åt den bokläsande allmänheten, så att de slipper att själva plöja igenom hela flodvågen av nya böcker som släpps. Har recensenten då fallit för den förstås alltid närvarande frestelsen att vara snäll så blir kanske författaren glad, men i gengäld blir ett par hundra läsare ledsna när de ”luras” att lägga sin lästid på något som inte var särskilt bra.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Som jag skrivit tidigare handlar det ju inte om att skriva en menlös recension. Det är inte så att jag som recensent ljuger om vad jag tycker om en bok bara för att vara snäll. Om det finns faktiska brister i texten så påpekar jag det, men då ska det vara saker som faktiskt stör och påverkar läsandet, och inte bara något som jag personligen råkar ogilla. Sånt får man lägga åt sidan ibland. Jag tycker mig se alldeles för många recensenter som upphöjer sitt personliga tyckande till norm och ser det som ett skäl till att totalsåga en bok bara för att den tillhör en viss genre/stil/tema som just den recensenten avskyr, och det är inte heller särskilt meningsfullt för recensionsläsaren. Det jag framför allt vill påvisa är att det går att skriva läsvärda recensioner utan att man behöver vara elak. Sen tycker jag att det är ganska uppenbart att recensioner inte påverkar läsarnas val nämnvärt i dag, med tanke på att de böcker som sålt mest de senaste åren i många fall inte ens blivit recenserade i dagspressen, eller fått genomgående dåliga recensioner.

  3. Camilla Jönsson skriver:

    Tack 🙂

  4. Krönikören skriver:

    Jättebra recensioner! Precis så tycker jag att de ska vara, då är de som bäst. Du är duktig.

  5. Krönikören skriver:

    Intressant läsning. Jag håller med om att man kan vara lite ”snällare” mot debutanter. Det går att få fram budskapet ändå. Det gör det förresten även med de som inte är debutanter.

    Får jag fråga vilken tidning du skriver i? Får du välja böcker själv? För en bokmal är det något av en utopi att vara recensent. Få betalt för att läsa böcker – kan det bli bättre? 🙂

    Men vissa recensenter retar gallfeber på mig. Prettovarning! Efter att ha läst (försökt i alla fall) en recension i SvD skrev jag ett ilsket blogginlägg om recensenter. Men jag är väl medveten om att inte alla är sådana. Som tur är, för jag gillar att läsa recensioner och hoppas att de ska finnas kvar.

    Här finns inlägget: http://metrobloggen.se/antligenmandag/2011/10/17/bakom-varje-litteraturrecensent/ Ganska kul att läsa kommentarerna!

    När jag själv recenserar på min blogg brukar jag välja bort böcker som jag inte gillar. Jag brukar inte ens ha läst ut dem. Det finns ju så otroligt många bra böcker – varför slösa tid på att läsa sånt man inte gillar?

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag skriver för Hallandsposten. Jag skrev helt enkelt till deras kulturredaktör och frågade om de behövde recensenter. Hon sa ja, och på den vägen är det. Jag får själv välja en stor del av de böcker jag recenserar. När katalogen från Svensk bokhandel kommer är det bara att sätta sig och skriva ihop en önskelista. Sen hände det förstås att jag får en del andra böcker också, beroende på vad som kommer in till kulturredaktionen.
      Jag väljer också bort böcker som jag vet att jag förmodligen inte kommer att gilla. Varför inte? Som du säger finns det ju så mycket annat som är bra och som jag hellre vill läsa.

  6. bylined skriver:

    Jag har ofta haft svårt för recensioner, detta för att det bara är en persons åsikt och jag tycker att det är svårt att hitta de välskrivna, konstruktiva recensionerna. Numera läser jag sällan recensioner i tidningarna utan söker mig till bokbloggarna (läste säkert trettio rec av Sjukdomen igår – av varierande kvalité) för att där är det en annan miljö och man har chans att ta del av fleras åsikter och inte minst diskutera kring innehållet. Tror många unga blev ganska skeptiska till recensioner i tidningar efter Twilight-diskussionen; många hittade en ingång till läsningen genom just Twilight och att se litteraturvetare så kritiska höjde inte direkt förtroendet och dessutom utan chansen att föra en diskussion. Har själv en utbildning inom kulturjournalistiken och blev förvånad över att det pratas så lite om just recensioner och hur man bör bemöta diskussionen kring dem.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Just att det är så subjektivt är recensionens svaga punkt. Problemen uppstår när recensenter får ge sig på böcker som alla på förhand fattar att de kommer att såga, till exempel för att det är fel genre för dem. Jag tycker sånt är lite konstigt, vi får ju ändå bestämma en hel del över vilka böcker vi ska recensera, vilket förstås också påverkar själva recensionen. Jag skulle ju aldrig frivilligt välja att recensera en bok som jag på förhand vet att jag kommer att hata. Vem blir glad av det? Definitivt inte jag som måste läsa den och sen skriva om den! Men det känns som att en del tidningar medvetet går in för att göra såna matchningar eftersom de vill ha en arg recension. Tror att det var lite det som hände med Twilight.
      Jag älskar också bokbloggar, just för mångfalden och diskussionen.

  7. annamariajansson skriver:

    Camilla (och alla andra) vi pratade recensioner i gårdagens PP3 (finns att lyssna på här http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5423523). Musikern och musikrecensenten Per Magnusson sa en del smarta, självklara saker, så som att personangrepp inte hör hemma i en recension och att det inte är så svårt att lägga den värsta köttyxan åt sidan och ändå skriva en meningsfull, sann, läsvärd recension. Precis som du var inne på Annika, att vara alltför utstuderat elak har sällan gagnat någon.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Precis! Jag tycker också att det går alldeles utmärkt att skriva bra och balanserade recensioner utan att det behöver blir menlöst.

  8. Ethel skriver:

    Jag hoppas inte recensioner försvinner ur tidningar. Läser jag alltid.

    Lärde mig en gång om det här med kritik, att alltid börja med det som är bra. Det har du anammat. Förstår psykologin bakom. Bra även att hålla det negativa kort. Man vill ju inte sänka personen. Negativ kritik kan i värsta fall göra det.

  9. katarinawikholm skriver:

    Jag instämmer att recensioner på begränsat format är nyttig skriv- och formuleringsträning – själv recenserade jag romance åt sajten laurielikesbooks för en massa år sedan.
    Där jag inte instämmer är att debutanter ska behandlas varligare än andra (en åsikt som inte gör mig populär här, och som jag när jag väl blir skönlitterärt placerad kommer att få äta upp 😀 )
    Som recensent företräder man läsaren. Varför en författare skrivit en mindre lyckad bok är inte lika intressant som *att* den inte fungerar. Vilket innebär att vissa recensenters ord, de patologiskt positiva (har ett namn från Amazon i bakhuvudet), inte är värda någonting.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag strävar efter att hitta en balans. Det är ju inte så att jag aldrig skulle skriva något negativt om en debutant, för det har jag gjort. Men man kan ju tänka på hur man formulerar det, och framför allt motivera varför man tycker det, om det bara handlar om något som jag personligen inte gillar eller det är en uppenbar brist i stilen, handlingen eller språket. I så så fall tycker jag absolut att man får påpeka det.

  10. Eva Ludvigsen skriver:

    Hur blir det nu när du själv ska debutera? Förväntar du dig snälla recensioner för att du är debutant eller antas du ”klara av sanningen”? Blir det dina kollegor som recenserar dig?
    Jag gillar det där med att lyfta fram det som är bra och sedan ta det dåliga. Speciellt när det gäller debutanter. Man vill ju inte att de ska gå i sank lagom tills det är dags för dem att skriva manus två. Läste en ganska skövlande recension häromdagen. Där var det ord och inga visor. Verkligen. Det var nästan så jag krullade tårna när jag läste den. Samtidigt som det lät väldigt trovärdigt, själva skövlingen. Där avslutade recensenten med att just säga att hon även upplevde detta när hon recenserat hans debutbok, men eftersom han var just debutant hade hon valt att mildra kritiken något.
    Recensioner…. Vilken skräck och åtråvärd gåva i samma paket!

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag tror alltid att det är bra att undvika att recensera författare som man har en privat koppling till. Till exempel fick jag avstå från att recensera Maria när vi blev kollegor på den här bloggen. Det är alltid någon som snokar upp såna kopplingar och använder det för att ifrågasätta trovärdigheten hos recensenten. Men på HP är vi många frilansare så jag tror inte att det kommer att vara något problem för dem att hitta en recensent åt min bok.
      Jag tror inte att jag är ett dugg mer kapabel att ”klara av sanningen” bara för att jag själv recenserar. Sen vill jag förstås inte ha en mjäkig recension. Men grejen med att recensera debutanter är ju också att man inte har något att jämföra med. Man vet inte om de brister man hittar är engångsföreteelser, eller om författaren kommer att skriva så för all framtid. Just därför tycker jag inte att det känns konstruktivt att totalsåga debutanter.

      • Maria skriver:

        Typiskt alltså, det hade ju varit fint att veta att man i alla fall blev recenserad av NÅN… Fast skämt åsido så är det ju jättebra, det blir så dumt när det finns personliga kopplingar.
        Till elakingarnas försvar måste jag också säga följande: jag älskar en riktigt fet sågning. Både att läsa och att skriva den. Förutsatt då att den är extremt välskriven och på pricken. Jag har aldrig recenserat böcker men otaliga filmer, teaterpjäser, skivor och konserter. Och den outtalade regeln var ju såhär: man toksågar inte debutanter. Man toksågar inte teaterföreställningar eller artister som är för sin försörjning beroende av att sälja – om man inte gillar så skriver man naturligtvis det, men man lustmördar inte. Sånt som man får lov att lustmörda (förutsatt att det är riktigt uselt) är internationella produktioner, med budget, som inte påverkas av en recension i en svensk tidning.
        Det är svårt att vara recensent. Man anklagar dem ofta för att själva vara misslyckade författare/musiker/filmregissörer, men egentligen kanske de bara är så oerhört förtjusta i att formulera sig att de inte kan bärga sig.

        • Camilla Jönsson skriver:

          Visst är det lättare att totalsåga när man vet att det inte kommer att påverka författaren nämnvärt, till exempel översättningar av redan stora namn. Jag har gjort några sådana också, på ungdomsböcker som verkade ha blivit översatta enbart för att dra in pengar och där det fanns väldigt få riktiga kvalitéer att tala om. Och ja, det är ganska roligt 🙂

  11. Annika Estassy skriver:

    Att inte grotta ner sig i det negativa utan även lyfta fram det positiva – det är bra. Och respekt. Jag minns en filmrecensent på DN för flera år sedan som älskade sina sågningar och elaka formuleringar mer än han älskade film. Till slut framstod han bara som bitter och dum och fick inte skriva mer. Men sån är inte du Camilla! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s