Gästbloggare: Att finna tiden att skriva

Foto: Sofia Runarsdotter

Foto: Sofia Runarsdotter

Veckans gästbloggare är Joakim Zander. Han bor med sin familj i Helsingfors där han arbetar som jurist för EU. Hösten 2013 ger han ut spänningsromanen Simmaren på Wahlström & Widstrand.  

Jag får alltid samma fråga när jag nu stapplande börjar berätta för vänner och kollegor om min bok och mitt skrivande. I tre år har jag jobbat med Simmaren utan att berätta det för någon förutom de allra närmast påverkade, det vill säga min fru och ett fåtal vänner. Normalt är jag inte en särskilt hemlig person. Tvärtom lämnar jag förmodligen ut mer av mig själv i samtal än vad som är nödvändigt eller ens önskvärt. Men med skrivandet var det annorlunda. Det var en sådan flykt, en sådan dröm, en sådan oerhörd longshot.

Och det var så osannolikt att det skulle bli något alls. För det första att jag skulle komma längre än första kapitlet, andra kapitlet. Femtio sidor, hundra… Jag hade ju suttit där förr, så att säga. ”Jag har alla orden, men vet inte i vilken ordning de ska vara.” Som min äldste vän Tobias brukade sjunga. Även om jag i mitt fall inte ens var säker på att jag hade orden.

Och sedan? Om det hade visat sig att jag hade orden? Alltså tillräckligt med ord och i någon form av ordning, tillräckligt för att det skulle bli en bok. Men inte tillräckligt bra ord i en inte tillräckligt bra ordning? Om jag fick ihop en story och skickade iväg den till förlag och bara fick avslag? Standardrefuseringar utan någon form av uppmuntran eller erkännande? Hur skulle jag försvara vad jag sysslat med? Nej, bättre då att hålla tyst.

Men nu har det obeskrivliga hänt. Det visade sig att jag hade tillräckligt fina ord. I en tillräckligt strukturerad, kanske till och med spännande, ordning. Så nu tar jag bladet från munnen. Och varje gång jag berättar får jag samma känsla som när min förläggare ringer: Att hela den här utgivningen, hela boken och alltihop utspelar sig i någon annans liv. Någon vars liv jag bara glimtvis får inblick i. En reva i kosmos. Något som involverar mig bara i korta ögonblick. En inverterad version av skrivandet, där mitt vanliga liv bara sken in i berättelsen glimtvis.

Men allt det här blir så långt. Det var inte det här jag skulle skriva om. Utan om frågan jag får när jag väl berättar. Den handlar inte om vad jag skriver om, inte om karaktärer eller dramaturgi. Inte om hur jag lyckades få en förläggare intresserad. Den första frågan är alltid samma: Hur hade du tid att skriva en bok?

Och det är ju såklart den allra mest befogade frågan. Och den som är både svårast och lättast att svara på. Jag har en familj som jag prioriterar före allt annat. Jag jobbar som EU-jurist, ett arbete som gör det svårt för mig att styra över min tid. Vi fick vårt andra barn, flyttade tvärs över Europa och jag bytte jobb under de sista ett och ett halvt åren. Så hur hade jag tid?

Svaret är att det alltid finns tid. Det finns midnatt och fem på morgonen. Det finns pendling in till jobbet, lunchraster, flygplatser, tåg och hotellrum. Det finns de där timmarna när du ligger nära, nära din lilla dotter alldeles tyst och väntar på att hon ska somna och allt du kan göra är att låta tankarna flyga.

Egentligen är det enkelt. Det handlar om att gå upp när klockan ringer alldeles för tidigt. Det handlar om att stanna uppe när alla går och lägger sig. Det handlar om att låta disciplinen leda till beroende. Att få de dagliga tusen orden att inte kännas som en bestraffning, men som en belöning. Det handlar om att bara mata ned texten. Dag ut och dag in. Att skita i hur det blir. Att tänka att du alltid kan skriva om. Att allting alltid kan göras bättre. Och att inte fastna i den tanken.

Och det handlar mer än någonting annat om att drömma. Att drömma om nästa kapitel, nästa scen. Att drömma om hur det kommer kännas när du är klar. Att drömma den allra avlägsnaste drömmen: Tänk om någon faktiskt skulle vilja publicera det här? Och när du väl börjar tro på den drömmen, då är tiden ditt minsta problem.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Gästbloggare: Att finna tiden att skriva

  1. Ping: Tid att skriva « manuskt

  2. annamariajansson skriver:

    Tack Joakim! Det är precis den här tidsfrågan jag brottas som mest med just nu och jag fick just viktigaste svaret tror jag. Finns lust finns tid. Tjoho!

  3. Anneli skriver:

    Vilket fint inlägg! Om viljan och kanske till och med passionen finns så hittar man tiden.

  4. farmorsbloggen skriver:

    Fenomenalt bra beskrivet. Finns det liv så finns det tid. Lycka till!

  5. Jessica skriver:

    Precis vad jag behövde höra just nu
    Tack!

  6. Michael skriver:

    Instämmer till fullo. Skrivandet pågår inte enbart framför skärmen. Man kan alltid låta en tråd spinna i huvudet där du löser problem, kommer på snärtiga formuleringar, eller sköna vändningar. Peter V Bret skrev hela sin första bok på pendeltåg, på en tidig version av en Blackberry. Med en smartphone och Google Drive finns det alltid tid över. Det handlar om vad man fyller tiden med: distraktioner eller skapande.

  7. Eva Ludvigsen skriver:

    Precis så är det, att det faktiskt alltid finns tid fast det är snärjigt i vardagen. De där få små minutrarna man hade kunnat hamnat framför tvn eller i ett telefonsamtal istället använts till skrivandet. Grattis till debuten!

  8. Ethel skriver:

    ”… utspelar sig i någon annans liv”. Förstår precis vad du menar. Fantastisk men/och förunderlig känsla det måste vara.

    Att finna tiden, ja, klart det finns tid, egentligen. Trots att jag tycker om mitt manus, älskar min huvudkaraktär, kan det i perioder kännas oöverstigligt att sätta sig ner och fortsätta. Jag viker ner mig och skriver andra texter istället. Är svag för novelltävlingar eller andra skrivutmaningar som jag hittar. Men jag skriver ju i alla fall :-), säger jag till mig själv, är inte det huvudsaken?

  9. Kati skriver:

    Håller med, allt handlar om att avsätta tid, och att sätta skrivandet på prio-listan. Alla har tid, bara man vill tillräckligt mycket. Det är iaf min övertygelse och du har ju definitivt bevisat det. 🙂

  10. Annika Estassy skriver:

    Precis den spark i rumpan jag behövde idag!

  11. ordetarditt skriver:

    ”Det handlar om att låta disciplinen leda till beroende.”
    Klockrent!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s