Maria skrev i ett tidigare inlägg om vikten av att sluta ta sig själv på så stort allvar. Jag kände igen mig där. Men inlägget fick mig också att tänka på vikten av att aldrig sluta ta sin läsare på allvar, oavsett om det handlar om en ”riktig” läsare eller om en testläsare.
Jag menar så här: Den som läser din bok kommer inte nödvändigtvis att tycka om den. Av olika anledingar. Så är det bara, ett faktum jag försöker förhålla mig till nu när datumet för releasen av Solviken närmar sig (den 6:e maj by the way). Jag nojar en hel del faktiskt, tänker på det paradoxala i att jag gör vad jag kan för att skapa förväntningar, förväntningar som inte kommer att infrias alla gånger. Människor kommer att bli besvikna … Hjälp!
Jag nojade även när mitt manus var hos testläsarna. Jag hade valt dem med omsorg och bett dem att vara helt ärliga och inte bry sig om mina känslor. Vilket de inte heller gjorde och det var skitjobbigt att hantera. Så många synpunkter, så många icke uppfyllda förväntningar! Det tog ett bra tag innan jag hade tuggat i mig och svalt responsen, ännu längre innan jag smält den. Jag insåg att jag inte kunde lägga skulden för de mindre positiva kommentarerna på läsaren vilket hade varit lätt. Här hade jag ju skrivit ett litet mästerverk och hur kom det sig att inte alla insåg det? Någon gillade inte slutet/början/mitten, hade synpunkter på än det ena, än det andra, förstod inte vissa saker … Men hallå – hur korkat var inte det på en skala, särskilt när ingen annan tyckte som just den läsaren? Och vadå inte förstå? Jag förstod ju, i mitt huvud var allt klart som korvspad. Sicken idiot till testläsare …
Stopp.
Idiotförklara aldrig en negativ läsare, sätt dig inte på dina höga hästar och anse dig vara förmer.
Gör inte det.
Lyssna, värdera och respektera istället de synpunkter du får in. Lämna ditt ego, tvinga dig att vara ödmjuk (jag vet att jag låter som värsta Gandhi). Du kommer att bli förvirrad och förtvivlad, du kommer att vilja slå någon hårt i skallen och du kommer kanske att rent av vilja sluta skriva. Eller hamna i försvarsställning och börja argumentera.
Gör inte det heller.
Andas istället. Och respektera din testläsares läsupplevelse. Du frågade faktiskt vad den tyckte och du fick svar. Vem vet, svaren kanske till och med bidrar till att din berättelse blir bättre? När sedan boken är klar kan du inte göra mer är att acceptera att somliga läsare ogillar det du skrivit. Du kommer att få negativa recensioner men världen går inte under för det. Förhoppningsvis får du några positiva också.
Det är i varje fall vad jag försöker intala mig själv – i väntan på den 6 maj.
Debutantbloggen 
Tack, ett inlägg jag verkligen behövde. Går en skrivkurs och har lämnat ifrån mig mina 18 första sidor av ett manus idag. Vill ju ha feedback, men shit vad nervöst. Har gått skrivkurs tidigare, men då har det ”bara” varit övningar jag fått gensvar på. Inte samma allvar som nu alltså. Som sagt, tack för att du delade med dig:)
/Helena
Vad kul med skrivkursen, Helena! Spännande med responsen. Håll nu huvudet kallt … 🙂
Det stämmer det du säger. Jag känner mig livrädd för att släppa i från mig mitt arbete just på grund av rädslan för den negativa kritiken. Tänk om folk inte känner igen sig i boken så som jag trodde utan tycker att jag är knäpp:O
Det finns alltid någon som tycker att man är knäpp, Jessica, så det är bara att blunda och hoppa! 🙂
Du har evigt rätt. Och detta är en extremt viktig punkt att ha med sig. Bara för att jag störtgillar mina karaktärer (på gott och ont), har finulat ut deras historia på min kammare är det ju ändå läsarna som ska gilla´t. Och köpa boken. Samt gärna vänta sig en bok nummer två. Typ…
I samma ögonblick som det man skapat lämnar ens hårddisk för att utsättas för andras tyckanden finns inte mycket annat att göra än att gilla läget. Och avreagera sig genom att piska mattor ellet nå’t! 🙂
Jag brukar diska och skura golv.
Men med vissa kan man diskutera vad de tycker – vad som gjorde att de uppfattade ditten eller datten. Andra får man tacka för att de tagit sig tid, och jag menar det inte sarkastiskt.(lite svårt att tro om mig, men sant i det här fallet)
Det är nyttigt att lyssna på sina testläsare, de kan öppna perspektiv man själv missat. För att inte tala om fackkunskaper! Sen kanske man inte håller med alla – man hamnar i läget att man undrar vad några egentligen har läst för manus, för inte kan det ha varit mitt.
Men även det måste man kunna respektera för det är en träning på att hantera konstiga läsarter och nedriga recensioner när boken väl är utgiven.