Gästbloggare: Hur ska jag göra för att …? Skrivarcoachen Elisabet Norin spanar

För sådär 20-25 år sedan hängde mina skrivande manliga vänner i barer om kvällarna. Bleka och svartklädda väckte de uppmärksamhet med hjälp av diktcitat eller genom att deklarera att de var poeter.  På efterfesterna sjöng de Vysotskij tills solen gick upp, ”Dina ögon är som knivar …”. Alla kvinnorna som skrev … nja, det var kanske inte lika spektakulärt, i alla fall inget man skröt om på krogen, även om skrivandet var en livsstil för oss alla. Man var någon som skrev, även när man inte gjorde det, vilket kunde vara i långa perioder. Ingen stress. När vi skrev, skrev vi ur magen, ur hjärtat, ur lungorna.

Vi gick även på litteraturkurser och skrivarkurser och lyssnade på föreläsningar. Handböcker i skrivande eller litterär gestaltning fanns knappt och ingen hade hört talas om skrivarcoacher. Än mindre visste vi vad som gällde i förlagsbranschen eller hur man jobbade där, i det fördolda. Någon enstaka person blev utgiven, men de flesta av oss i det som skulle kallas nätverk idag, hade klen susning om hur man bar sig åt för att slutföra ett större projekt eller ta oss genom förlagens nålsöga till utgivning. Samtidigt var våra ambitioner extremt höga.

Ur allt det där sprang min pedagogiska nyfikenhet fram. Jag började experimentera på mina vanliga svensklektioner. De sista tio minuterna ägnades åt kreativa skrivövningar. – Ska vi ta ut svängarna, frågade eleverna förväntansfullt efter att ha vant sig vid konstigheterna. Mitt svar var alltid detsamma: – Ja, ja, ja! Alla som går!

Sakta, år från år, fördjupades experiment och tankevärldar och jag började jobba med rena skrivarkurser. Åren gick. Det började kännas som om något var på gång, redan före millennieskiftet. En förändring. Och verkligen:

I takt med att Internet exploderat i var mans, och framför allt kvinnas, dator, telefon och surfplatta har hemligheterna dragits ut i ljuset. Bloggar, hemsidor, facebook, communitites, billig och lättillgänglig tryckning – allt har bidragit till ett stort och hett intresse för skrivandet. Alla vill skriva. Och det vill man målmedvetet. Borta är de bleka poeterna – nu är det planmässigt hantverk som gäller, här finns ingen tid att slarva på krogen. Möjligen ligger champagnen på kylning för att fira olika delmål: gått skrivarkurs, skrivit om, redigerat färdigt (för umpfte gången), skickat till coach/lektör, skrivit om igen, skickat till förlag, blivit refuserad – jo, det händer fortfarande. Men då börjar allting om igen.  Däremellan långa promenader med rosiga kinder och funderingar runt vad huvudpersonen har för sig medan man själv får lite luft.

Den långa heltidsutbildningen som jag är ansvarig för bestod för åtta år sedan generellt bara av två ålderskategorier: de strax över 20 och de över 55. Idag har vi också mellanåldrarna – de som tidigare kanske tyckte att det räckte med att ta hand om familjen – de skriver, går kurser, bloggar, söker initierad lektörsläsning och coacher för sina texter och involverar hela omgivningen i skrivandet. Texterna jag ser i ansökningar till utbildningen eller privat är numera bättre, mer färdiga, än de generellt var för några år sedan.

Jag har skrivit två handböcker i skrivande – med ungefär tio års mellanrum. Jag är fortfarande jätteglad över den första (som skrevs ihop med en kollega), men ser idag hur trevande den är – då kändes den skarp, nytänkande och fräsch.

Så gick några år, min erfarenhet ökade, men också mina pedagogiska behov av att sätta något i händerna på dem som behövde stöd. När allt kom omkring var det samma frågor som dök upp igen och igen: hur skriver man dialog, vilket perspektiv ska jag välja, hur ska man gestalta, vad ska man tänka på när man skickar till förlag? Till exempel.

Så nästa bok fick fokus på romanskrivandet, på hur den egna processen påverkar slutresultatet och vad man kan tänka på när man är färdig med sitt skrivprojekt.

”Kommer mitt manus att bli utgivet? Håller det?”. Det är inga bedjande frågor jag får, mina skribenter spänner blicken i mig och gör rösten sträng. Det är riktigt svårt att svara. Trots att det finns massor av svar, bara inte det JA eller NEJ de kräver. En del av svaren är mer tidlösa och rör allmänt marknad, tajming, vad förlagen anser viktigt för framtiden eller just har givit ut. Men det handlar också om svar som skjuter tillbaka frågan till den som ställt den: ”Det beror på vad du gör av det här.” eller ”Det beror på hur mycket du själv tror på din roman och är beredd att se andras ointresse som ett pedagogiskt problem.” eller ”Det beror på hur mycket du är beredd att ändra ditt arbetssätt.”

Hantverksfrågorna jag fått under senare år har en tendens att vara skarpare, mer komplexa än tidigare. Skribenterna är helt på det klara med vad de vill med sitt skrivande och har medvetet valt genre redan innan de satt igång. De är inlästa och vet vad som gäller för hårt mallade genrer, som deckare och romance. De som valt att inte skriva genrestyrt, utan mer konstnärligt, anpassar sitt skrivande efter det, väljer stil, verktyg, hittar varje enskild texts röst och kropp. Ett annat gott tecken är att allt fler av dem jag möter i skrivsituationen kommer ut med böcker på klassiska förlag.

Ett varningens ord i sammanhanget: Beware, alla ni bokförlag! Många av de nya författare ni nu antar är finslipade marknadsförare — också! De kan bokmarknaden och de kommer att släpa er i smutsen om ni inte jobbar tillräckligt hårt och proffsigt för att sälja deras titlar!

Allt det nya ställer andra krav på mig som handledare. Jag gör fortfarande allmänna inspirationskurser, men när allt kommer omkring kokar det ned till hantverkskurser och till vars och ens text: ”Hur ska jag göra för att …?”. Och på den frågan finns det verkligen svar. Många. Och så fantastiskt roligt det är att få leta fram dem tillsammans med er som skriver!

Nu undrar jag bara en enda sak: vart tog de svartklädda barpoeterna vägen?

Elisabet Norin: skrivarpedagog, skribent, författare, litteraturvetare. Bosatt sedan ett år i en liten by vars namn ingen utsocknes kan uttala, mitt i Skåne. Jobbar med skrivande och läsande på många sätt, kursansvarig för Skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola.

Foto: Lani Noreke

Foto: Lani Noreke

Det här inlägget postades i författarens hantverk, Gästbloggare, Gäster, Lektör. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Gästbloggare: Hur ska jag göra för att …? Skrivarcoachen Elisabet Norin spanar

  1. Elisabet skriver:

    Och min fråga fick ett svar: de bleka poeterna har blivit medelålders fäder som tar hand om sina kids, som jobbar och gnetar, MEN: som fortfarande skriver. Fast inte alltid poesi. Det kan lika gärna vara läromedel eller prosahistorier som gäller. Men de skriver med den självklarhet och kunnighet man skriver med när man har skrivit in sig i skrivarlivet!

  2. Kära Syster skriver:

    En mycket intressant inblick, tack Elisabet!

    /Anna

  3. Annika Estassy skriver:

    Och där fick de! Tack,Elisabet. 🙂

  4. Elisabet skriver:

    Det där hörde man för 12-15 år sen och jag fattar inte att det så ihärdigt kan hänga i ännu … Vad man menade då – och jag är nästan säker på att jag vet vem som drog igång det där (och det var inte en förlagsredaktör) – var att alla var intill förb… lika, samma utslätade texter, samma brist på originalitet. (Det kan ev ha legat något i det vid tiden.) Men vad jag också menar är att de dedikerade och kunniga pedagogerna alltid har varit intresserade av att uppmuntra till vars och ens unika röster och berättelser. Några av de mest originella moderna författarskapen har kommit ur skrivarkurserna, tänk bara på så olika författare som Sara Stridsberg, Torbjörn Flygt, Daniel Sjölin eller Ellen Boardy, alla etablerade. För att bara nämna en handfull. Ingen som säger att dessa liknar varandra skulle anses seriös …

  5. Annika Estassy skriver:

    Jag hörde någon citera en förlagsredaktör som tyckte att de debutantmanus de fick in var väldigt lika varandra och ”skyllde” det på alla skrivarkurser. Jag blev inte riktigt klok på vad som menades, kanske att vi skriver mer strömlinjeformat? Kan det vara så att ett visst mått av originalitet går förlorat när alla lär sig att hantera skrivverktygen på samma sätt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s