När karaktärerna skapar berättelsen

I går kväll skrev jag klart en veckotidningsföljetong. Tre avsnitt om sammanlagt 57 665 tecken. Drygt 10 000 ord som tillsammans skapar en text som ska få ligga till sig någon vecka innan jag redigerar den.

Samtidigt som jag skrev funderade jag på vad det är som gör att en berättelse kommer till: är det en tidningsrubrik, är det en plats, är det en egenupplevd händelse?

Efter att ha skrivit en roman, ett flertal noveller och nu min andra följetong märker jag att processen alltid börjar på samma vis: Jag ser en karaktär, jag ser henne klart och tydligt. Kroppsspråk, ansiktsform, hår- och ögonfärg … Allt ser jag precis som om hon stod livslevande framför mig. Jag ser henne och jag blir nyfiken. Vem är hon? Hur lever hon och vilka är hennes drömmar? Vad får henne att skratta? Jag ställer en massa frågor till min karaktär och hon svarar snällt på de flesta av dem. Inte på alla dock. Hon har hemligheter också och hon bjuder på motstånd när jag försöker dra dem ur henne. Och när jag tror att jag lärt känna henne ordentligt överraskar hon mig genom att göra eller säga något som jag inte räknat med.

När jag fått någorlunda grepp om min huvudkaraktär ser jag hur andra personer stiger fram och ställer sig bredvid henne. Vissa av dem, som i Solviken, har så pass starka egna röster att jag låter deras perspektiv vara med och forma berättelsen. Det märkliga som då händer är att en karaktär som jag från början hade tänkt ge en liten biroll öppnar sig och kräver mer utrymme. Jag upptäcker sårad självkänsla, besvikelser och knepiga föräldrarelationer under ytan. Men jag kan lika gärna hitta skratt och värme.

Det roliga med att låta karaktärerna forma historien är att jag aldrig behöver oroa mig över att inte komma på tillräckligt mycket med handling för att fylla sidorna. Det räcker att jag frågar mig: Vad skulle hända om … Sedan är det bara att spinna vidare på den tråden. Däremot släpper jag inte mina karaktärer helt fria, det är fortfarande jag som bestämmer och hör sen.

När jag skrev min följetong hade jag två namn klart för mig – Molly och Adrian. Jag ville skriva om dem båda men fick lov att begränsa mig till Molly den här gången och berätta om fyra omvälvande veckor i hennes liv. Där finns också kurviga Juanita från Argentina som har tre jobb och dansar tango om kvällarna. Vilken kvinna – henne vill jag veta mer om!

Det finns en massa kvar att utforska när det gäller Molly. Dessutom vill jag gå in i Adrians huvud och se hur den snubben tänker. Om han överhuvudtaget tänker. Och mamma Gudrun sedan – vilka lik gömmer hon i sin garderob?

10 000 ord räcker inte långt. Jag tror att jag en vacker dag blir tvungen att skriva en hel roman om Molly och hennes värld.

Varifrån kommer din berättelse?

Det här inlägget postades i Annika Estassy Lovén, Skrivprocessen, Solviken. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till När karaktärerna skapar berättelsen

  1. Annika Estassy skriver:

    Konflikter är perfekta handlingsskapare! 🙂

  2. ordetarditt skriver:

    Jag ser ofta en konflikt; antingen en inre eller yttre. Hur många karaktärer kan variera men det är ur det som skaver mina berättelser föds.

  3. Annika Estassy skriver:

    Spännande att se hur olika men samtidigt lika vi är. Undrar vad omgivningen tycker där vi går omkring och mimar, pratar rakt ut i tomma luften och försvinner in i våra fiktiva världar!

  4. Kära Syster skriver:

    Det manus jag skriver på nu började som en tydlig sekvens där en karaktär rör sig i en miljö. Plats, scenografi, ljusförhållande, allt fanns med. Ur det växte den begränsade spelytan fram till en hel stad där min berättelse utspelar sig. Samtidigt dök det upp fler karaktärer som befolkade staden, här och där och alla med sin särskilda personlighet. Såhär halvvägs in i femte manusversionen kan jag konstatera att några av de karaktärer som var viktigast i början inte längre är med och den den där scenen, där allt började, är för länge sedan struken. Men jag ska verkligen testa att prata mer med karaktärerna och se hur de kan fördjupas som personer. Bra tips!

    /Anna

  5. Vilse skriver:

    Mina karaktärer är riktiga pladdertackor. De har följt mig i så många år, det är ju en serie ungdomsromaner jag skrivit, och jag vet allt om dem numera: hur de var som barn, hur de vuxit upp och vad som tvingade dem att växa upp, vilka svagheter de har och hur de utvecklats genom serien. Jag lyssnar på dem jämt! De har så mycket att säga och mina barn undrar varför jag går runt och mimar när jag dammsuger.

    Men när det gäller att väva själva berättelsen är det ändå inte bara karaktärerna som bygger den. Tidslinjen bidrar rätt bra också. Luckor måste få sina förklaringar och varje vecka och år gömmer händelser som påverkar åt ena eller andra hållet. Det finns alltid mer att berätta.

    Jätteroligt att höra hur ni andra upplever det!

  6. Det varierar. Det nuvarande manuset är baserat på en tidningsartikel. Jag ville veta varför Benjamin blev den han blev och skapade en tänkbar bakgrund.
    När karaktärerna satte sig vid mitt bord och berättade sin historia kunde jag inte värja mig längre. De ville att sanningen skulle fram.
    Charlie och de andra vägrade flytta sig och tvingade mig att skriva ned vad de varit med om.

    Andra gånger hör jag en mening poppa upp i skallen eller hör ett ord.

  7. katarinawikholm skriver:

    Spännande skillnad. Fröet till mina historier börjar med en scen, en situation med minst en person. Då kommer alla frågor som du beskriver. Men jag får tid och rum samtidigt, eftersom åtminstone novellerna inte alltid utspelas här och nu.
    Men låter man karaktärerna ta plats är det lättare att bygga en livfull historia på dem, ett steg i taget än att skissa upp en kurvad linje och klå sig i huvudet ”Hm, nu behöver det hända något omvälvande, vad kan det vara?”
    Jag har ett grepp om ratten – men mina kartläsare är kreativa och gps:en hävdar ”omprogrammera rutten” i ett snipigt tonläge.

  8. Eva Ludvigsen skriver:

    Åh, vad jag också gillar att prata med mina karaktärer. Försöka dra dem ur hemligheterna. Det kan ta ett tag men det går bara man har tålamod. Idag läste jag en recension i UNT där recensenten skrev att huvudpersonen hade satt sig bredvid honom på bussen på väg till jobbet. Han hade varit tvungen att hejda sig för att inte ställa massa frågor offentligt. Det var då han till fullo insåg hur bra boken var. När karaktärerna förföljde honom…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s