Lördagsenkät: Vad tänker vi om våra egna karaktärer?

Vi skriver och skriver, men det är ju inte alltid man gillar det man själv har skapat. Vad tycker debutantbloggarna om sina egna skapelser?

Foto: Magnus Liam Karlsson

Foto: Magnus Liam Karlsson


AnnaMaria Jansson

1) Nämn en favoritkaraktär du har från något av ditt skrivande. Varför?

Jag gillar alla mina karaktärer, de är så fina allihop och jag förstår dem så himla väl, även när de är korkade eller de som är idioter. Men annars skulle jag säga att det variera lite, just nu tycker jag väldigt mycket om Sandra för att hon är mitt i en rejäl utvecklingsfas som jag verkligen välkomnar. I Välkommen ut på andra sidan var hon så mesig och trött, men nu jäklar! Sen är jag väldigt förtjust i en karaktär som heter Roger som dyker upp i bok nummer två. Han är en skön mix, han överraskar lite och ger historien fin krydda, han är även en bra blandning mellan good and bad och det gillar jag för tillfället.

2) Vilken karaktär ur ditt skrivande har varit svårast att närma sig? Varför?

Egentligen ingen, eller kanske alla, de trixas emellanåt hela bunten. Men jag har sällan problem med karaktärerna, de brukar vara tydliga, däremot kan jag ha enorma problem med att förmedla vad de känner eller går igenom, ifall det är känslor som ligger långt utanför mig själv. I boken jag skriver på nu går flera av karaktärerna igenom händelser jag aldrig ens varit i närheten av och de passagerna kräver väldigt mycket känslogräv och tankekraft. Ibland (och jag vet att det här låter löjligt men jag skriver det ändå) är det nästan som att karaktärerna liksom står på min axel, som små minifigurer och hoppar av otålighet för att jag inte får ur mig det de vill berätta, eller för att jag inte fångar rätt känsla, det är helt sjukt hur tydligt det känns när jag inte hamnat exakt rätt.

Foto: Magnus Fond

Foto: Magnus Fond


Annika Estassy Lovén

1) Nämn en favoritkaraktär du har från något av ditt skrivande. Varför?
Ylva – därför att hennes namn är en feminin form av Ulf (eller Ulv) och betyder varginna eller varghona. I Solviken är Ylva allt annat än sympatisk. Min tanke från början var att göra henne till en pain in the ass-karaktär. Men så inträffade det märkliga att trots att Ylva är hopplös så kunde jag känna viss sympati för henne. Det ska bli spännande att se om även läsarna uppfattar hennes komplicerade personlighet.

2) Vilken karaktär ur ditt skrivande har varit svårast att närma sig? Varför?
Raringen Niklas. Just för att han är en raring och det finns inget svårare än att skildra en sympatisk karaktär. Sådana tenderar att bli mesiga och ointressanta. Men efter att han fått inre demoner att slås mot samt att jag gav honom tillfället att blir riktigt arg tycker jag att han blev mer greppbar.

Foto: Minna Jonsson

Foto: Minna Jonsson


Maria Friedner

1) Nämn en favoritkaraktär du har från något av ditt skrivande. Varför?

Jag gillar alla mina karaktärer! Huvudpersonen i Besvärjelser och beskydd, Cecilia, är på flera sätt ganska osympatisk, men hon har sina skäl och de är fullt giltiga, så jag gillar henne ändå. Jag har svårt att välja EN favorit, men jag tror att det var när jag hittade på vätten Masti Toivonen som berättelsen bestämde vad den skulle vara för något. Han är grinig och luktar illa och har sin alldeles egen agenda och jag gillar hur han liksom hittade på sig själv, utan att jag behövde göra särskilt mycket alls.

2) Vilken karaktär ur ditt skrivande har varit svårast att närma sig? Varför?

Alexi. Han är svårfångad på mer än ett sätt och var länge mest ett tvålfagert skal innan jag lyckades fånga hans trots allt ganska komplexa personlighet. Jag vet fortfarande inte om jag har lyckats helt, men närmare än såhär verkar han inte låta mig komma. Inte just nu i alla fall.

bildEva Ludvigsen

1) Nämn en favoritkaraktär du har från något av ditt skrivande. Varför?

Jag tror jag måste säga Chris ur ”Lova”. Jag vacklar annars mellan honom och Nate ur ”Här och nu” (manus två). Som personer är de väldigt olika. Chris är öppen, gestikulerar vilt med händerna och lever enligt allt eller inget-principen. Nate är mera tillbakadragen, uppfattas som blyg och är familjen trogen framför allt. Även om det drabbar honom själv och hans livsval. Av mina skapande karaktärer var Chris den som jag först uppfann, min egen förstfödda, så att säga, så jag får säga honom. Fast jag är väldigt förtjust i de flesta.

Framför allt tokgillar jag kommenterar som ”den där Alex, han var helt klart underhållande. Han vill jag läsa mer om” som en testläsare uttryckte sig. Att någon annan också gillar själva skapelsen, karaktärerna som historien slingrar sig runt.

2) Vilken karaktär ur ditt skrivande har varit svårast att närma sig? Varför?

Rent förståelsemässigt var det nog Ingrid ur ”Här och nu”. Jag vet inte varför hon blev så svår att greppa. Personligheten var inga konstigheter, där förstod jag henne, men de val hon gjorde hade jag lite svårt att förlika mig med. Hon bara slank undan och var inkonsekvent. Även om det passade in i resten av handlingen. Däremot såg jag hur väl hon och Nate passade ihop. Även om det tog dem vääääldigt lång tid att inse det själva.

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting


Camilla Jönsson

1) Nämn en favoritkaraktär du har från något av ditt skrivande. Varför?

Mina tankar går direkt till en av karaktärerna i mitt allra första manus ”Nattliv” (som jag har skrivit mer om här). Han heter Valan och är förstås en vampyr. Han har hängt med rätt länge och bestämde sig nyligen för att han ville vara med i ett helt annat manus som jag jobbat på, fast det utspelar sig typ 500 år före ”Nattliv” och dessutom i en annan värld. Men han är vampyr, så jag tänker att han löser det där på något sätt, så han fick vara med. Det jag gillar mest med honom är att han aldrig känts som en uppdiktad karaktär. Han klev bara ut ur något mörkt hörn av min fantasi och har inte förändrats särskilt mycket sen dess, och han avslöjar sällan mer än absolut nödvändigt om sig själv. När jag berättade om honom för en kompis sa hon att det lät som att jag var förälskad i honom. Och det är nog inte helt omöjligt.

2) Vilken karaktär ur ditt skrivande har varit svårast att närma sig? Varför?

I ”Det går bara inte” var det Viktor. Jag fick aldrig något riktigt grepp om honom och han kändes ganska blek i jämförelse med den betydligt tuffare Sander. Men samtidigt måste det finnas något som gjorde att Emelie drogs till honom också. Jag jobbade med det in i det sista, men sakta men säkert kom hans personlighet fram, och han visade sig vara en riktigt trevlig och älskvärd person. Jag tror själv att svårigheterna beror på att han är blyg. Det tar verkligen ett tag att lära känna honom, även för mig som skriver.

Så tänker vi! Men hur tänker du? Berätta gärna vad du tänker om dina skapelser …

3 reaktioner på ”Lördagsenkät: Vad tänker vi om våra egna karaktärer?

  1. Kul att se era svar. Jag, som inte blivit utgiven, har ju inte lika mycket tyngd bakom mina ord. Det till trots:

    Favoritkaraktär: Bella. En rebellisk tonåring med ful frisyr som alltid talar innan hon tänker och aldrig låter chansen att käfta gå henne förbi. Fantastisk rolig att skriva om eftersom hon är så oberäknelig. Samtidigt har hon enormt djup inom sig där hon vuxit upp utan mamma och är sin lillasysters beskyddarinna.

    Svårast att närma sig: Karin. Hon är kärleken för min huvudperson Alex. Men Karin tillhörde den coola ”lite bättre”-klicken. Och jag hade så himla svårt att göra henne sympatisk. Jag hatar ju den coola klicken-människor(!) Jag vet inte hur många gånger jag skrev om manuset bara för att ännu en testläsare tyckte att Karin var en suddig karaktär. Först när jag insåg att hon egentligen själv inte kände sig hemma i coola klicken kunde jag sympatisera med henne och göra henne trovärdig.

  2. Spännande frågor!
    Favoritkaraktär: Trots Emma, med sin integritet, sarkasm och trassliga bakgrund, trots ordentlige René med sin välfyllda garderob och trots den mångfacetterade Nick måste jag ändå välja Celeste. Hennes värme och chokladmousseögon bär igenom allt, som en elektrisk värmemadras.

    Svårast att närma sig: Leif, Emmas pappa. Det har varit svårt att skriva någon som är så ryggradslös, så ”det blev nog bra i alla fall” när jag själv är så. Först mot slutet förstod jag spelet, varför han var så vag. Det gjorde att jag förstod – men jag respekterade honom ännu mindre. Ni vet, som Jonatan säger i Bröderna Lejonhjärta (ungf): ”Vissa saker måste man göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”
    De sakerna gjorde inte Leif.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s