Jag vill ha känslor i en berättelse, många känslor.

Jag älskar berättelser. Jag älskar att försvinna in i dem, att låta mig omslutas, slukas, förföras, förfasas. Tyvärr händer det allt mer sällan och jag undrar om det beror på att skrivandet förstört min läsupplevelse eller på att jag helt enkelt blivit mer kräsen med åren. En kombination kanske?

När någon frågar mig vilka böcker som ligger på nattduksbordet, blir svaret ett tiotal olika titlar. Sanningen är dock den att åtta av dessa böcker kommer jag aldrig att läsa ut, såvida inte jag tvingas till det av någon anledning. Förr, innan jag själv gav mig på att skriva berättelser, skulle jag inte ha reflekterat så mycket över det utan tänkt någonting typ så lite tid, så många böcker. Idag funderar jag en hel del på varför jag inte läser ut vissa böcker, trots att de är välskrivna, välkomponerade och med en i teorin intressant/spännande handling. Jag vill ju inte att detta ska hända min egen bok, att mina läsare ska glömma bort att läsa ut den. Naturligtvis är drömmen att den ska vara omöjlig att lägga ifrån sig men om den är det, lätt att glömma, vill jag veta orsaken och undvika att upprepa eventuella misstag när jag skriver nästa bok.

Jag har upptäckt flera saker som ofta får min initiala förälskelse i en bok att svalna istället för att övergå till kärlek. En av dem är när författaren skriver för mycket med huvudet och för lite med hjärtat, författare som glömt att berättelser handlar om känslor. Stora känslor. Och om att injicera dem rakt in i läsarens innersta väsen. Helst vill jag glömma att det överhuvudtaget finns en författare bakom boken, berättelsen ska vara som en självständig organism som fångar in mig och inte släpper taget förrän den själv tycker att det är dags att göra det. Det är sådana berättelser som fortsätter att leva långt efter att sista raden är läst. Det spelar alltså ingen roll hur smart författaren varit när hen skrivit eller vilken begåvad ingenjörskonst som ligger bakom berättelsens uppbyggnad eller ens hur briljant texten är, känner jag inget när jag läser en roman kommer jag inte att läsa ut den.

Men hur då göra, för att få berättelsen att leva?
Genom att gräva där vi står och ta fram alla de där starka händelserna som vi någon gång varit med om. Genom att minnas hur vi kände. Vrida ut och in på oss själva och överföra känslorna till våra karaktärer. Allt finns ju där redan, inom oss: ilskan, sorgen, glädjen, hatet …

Som den civiliserade varelse jag är, behärskar jag mig som oftast och undviker många gånger att visa vad jag egentligen känner. Det blir lugnare på det viset. Jag är tacksam över att inte heller min omgivning lever ut jämt och ständigt, det vore outhärdligt. Men i en bok måste det vara precis tvärtom för att åtminstone jag ska fastna. Där ska känslorna vara i centrum, de är hjärtat som får såväl berättelsen som mig att pulsera.

Jag kan inte avgöra om Solviken uppfyller mina egna, höga, krav, är för hemmablind för det. Men berätta gärna vid tillfälle!

17 reaktioner på ”Jag vill ha känslor i en berättelse, många känslor.

  1. Pingback: En fråga om känslor – igen. | Debutantbloggen

  2. Det är klart att känsla är viktigt, men jag tänker oftast ton när jag läser/ser en film.Tonen är helt avgörande för om jag läser/tittar vidare eller inte.
    Tyvärr har jag utvecklat en allergi mot ”för många ord,” där författaren ska berätta varenda detalj, varje steg, och dessutom med tretton adjektiv och fjorton adverb i samma mening som om jag är dum i huvudet, och då spelar varken ton eller känsla någon roll.

  3. Jag förstår din tanke och ditt resonemang … klart jag gör!
    Men jag måste ändå ”försvara” den författaren (som kanske är jag) – som inte alls har tänkt ordet ‘teknik’ och inte alls har vänt på varje tanke, utan bara skriver det som ligger närmast, så som det faller på.
    Men det är klart – vad hjälper mitt ”försvar” om jag sedan inte blir läst, om jag förlorar min läsare på vägen … det hjälper ju inte alls.
    Men – för att säga men igen – så lägger jag själv titt som oftast ifrån mig böcker som jag inte läser till slutet av den orsaken att jag inte står ut. Just nu kämpar jag med en bok som jag bestämt mig för att läsa varje ord i även om varje ord är som en bariiär. Men jag har gett mig den … och då blir det så.

  4. Det är nog när författaren vågar känna och förmedla känslorna som det blir så där bra? Du får gärna tipsa om några böcker där författaren har lyckats med detta!

    • En roman som dök upp spontant är ”Vad jag älskade” av Siri Hustvedt. Men även ”Niceville” av Kathryn Stockett väckte känslor (en debutroman faktiskt). En bok jag måste läsa om snart är Kapen Corellis mandolin för att se om jag blir lika tagen igen.

  5. Jag känner igen mig. Man ska helst inte ”se pappret och texten” när man läser. Men även när jag läser en bra bok kan jag fundera på teknik, efteråt. ”Men vad gjorde den yngsta dottern i boken egentligen, hon var ju knappt med? Aha! Hon var en ursäkt för att få dit barnflickan.”

  6. Visst söker man känslor och upplevelser som ger tillträde till privata, nästan hemliga världar. Det känns närmast magiskt att hitta sådana läsupplevelser. Handlar det om att hitta läsare och säljare har jag hittat en möjlighet att skriva om det som folk letar information om; how-to böcker. Jag laddar upp dem på Amazon, på engelska, och hoppar till av glädje när jag ser att nya böcker sålts. För inspiration googla Amanda Hocking, a k a The Kindle Millionaire (hon skrev romance baserad på svensk folklore; troll) och gick från noll sålda böcker till bestseller på sex månader. Idag toppar hon listorna tillsammans med Stieg Larsson och Stephanie Meyer, och hon gjorde allt helt sjlälv. Välkomna också till min blogg där jag rapporterar om praktiska bestyr kring att publicera på Amazon.com. Hälsningar Helena

  7. Bra och viktigt inlägg! Känner likadant, sen jag själv började skriva har jag undermedvetet en slags undre kvalitetsribba; om jag hela tiden funderar på författarens teknik, hur hen kan tänkas ha tänkt, ser småfel etc, då anser jag, lite elakt, att boken inte är så bra som den kunde vara. Om jag glömmer allt och bara läser, då är det naturligtvis en fantastisk bok.

  8. Oj, det var verkligen tänkvärt! Skriver just nu på en historia om tonåringar och förstår ännu mer att det är just Känslan som ska betämma var historien tar vägen, inte händelserna i sig. Jag brottas mycket med om karaktärerna är trovärdiga. Jag vill fylla dem med en egen själ som ska göra att de helt enkelt lever sitt eget liv när jag skriver. Tack för nyttiga tankegångar! De tänker jag ta med mig in i mitt fortsatta skrivande!
    Hälsningar Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s