Gästbloggare Susanna Nissinen: Aldrig någonsin ge upp

Susanna Nissinen ville bli författare redan som sjuåring och har varit en smula envis med den drömmen. Hon bor numera i Bohuslän och debuterar i augusti på Bonnier Carlsen med ”Tom och den Blå fågeln”, en urban fantasy för barn 9-12 år som utspelar sig i Stockholm.

 

9789163873812Om man har författardrömmar finns det nog inget som är så laddat och så smärtsamt som refuseringar. Ingen upplevelse av dessa hemska nej tack är likadan och det finns inget allmängiltigt att säga om dem. Det som gäller för en person gäller aldrig för någon annan. Men jag kan i alla fall berätta historien om just mig och alla mina refuseringar, och vi måste verkligen, verkligen använda oss av pluralformen i mitt fall. Jag slutade nämligen räkna refuseringsbrev när antalet var uppe i över hisnande sjuttio stycken. Visst, de var fördelade över många olika manus, främst för barn och alltså inga tegelstensromaner, och spridda över mer än tjugo år av envist plitande, men ändå. Ganska många. Väldigt många.

För fem år sedan fick jag två refuseringar på samma dag av två olika barnboksmanus och kved i fosterställning under min bästa vän Åsas soffbord. Hon lät mig ligga där i en timme, sedan sparkade hon ut mig trots att jag tydligt höll på att dö.

”Enkelt ordnat. Sluta skriv. Eller lär dig att skriva bättre. Det här är självförvållad smärta och det är faktiskt inte det minsta synd om dig”, sa hon.

Efter att ha hyperventilerat i en påse och svalt min arsenal av obsceniteter vägde jag hennes alternativ. Att sluta skriva kändes inte rimligt. Alltså var jag tvungen att bli bättre på det om det bara gick. Det fanns inga skrivarkurser i Åmål annars hade jag gått en för länge sedan, men jag hittade och kom in på en utbildning på Lunds Universitet, tvååriga Författarskolan. Det var ett val som krävde flytt och uppoffringar, men det var nog dags för ett radikalt drag.

När jag skulle bestämma vad jag skulle ha med mig till studentkorridoren och vad som skulle magasineras insåg jag att mängden papper jag ägde var alarmerande. Manusversion efter manusversion, refuseringsbrev efter refuseringsbrev. Jag tog den största lådan jag hittade och hivade allt i den. Jag fick snart leta reda på en ännu större låda. När varje vrå var tömd på papper var lådan så full och så tung att det knappt gick att fösa fram den över golvet. Skulle jag verkligen betala för att förvara allt det här? Allvarligt?

Jag tassade runt lådan ett par dagar. Om jag var ärlig mot mig själv, och det kanske jag lika gärna kunde fortsätta med nu när jag börjat lite grann, så var eventuellt allt i lådan skräppapper utom refuseringsbreven. Febrigt älskat skräp. Men ja, skräp. Det allra tidigaste manuset i lådan som blev refuserat av säkert tio förlag, var en diktsamling som jag skrivit över 20 år tidigare i full tonårsångest. Jag hatade ju poesi, varför hade jag trott att jag kunde skriva det?

När jag äntligen fått på mig uppriktighetens glasögon insåg jag att lådan nog vällde över med pjäser utan poäng, noveller med platta karaktärer, händelselösa romaner och sagor fulla med pekpinnar. Manusen hade fått en tydligare riktning när jag insåg vilken genre jag ville skriva i men nej, jag var nog tvungen att erkänna att inget av det var tillräckligt bra. Jag skulle definitivt inte betalat för något av det i en bokhandel. Det var lättare att ha distans till de äldre manusen men jag misstänkte nu att de nyare också stank ända ner till underjorden. Sanningen stirrade mig mer än i vitögat från lådans topp. Gör något eller lägg av. På riktigt.

Till slut bestämde jag mig för att det var läge att spela spelet framåt. Min syster hjälpte mig att skyffla in manus efter manus, refuseringsbrev efter refuseringsbrev i hennes värmepanna medan askflagorna regnade över Skaraslätten. Vi fick göra uppehåll i eldandet eftersom pannan blev för varm. Två omgångar tog det att bränna upp tjugo års arbete. Jag följde röken från vedbodtrappan och undrade hur man kan vara så galen att man inte bara ger sig. Men jag hittade inget vettigt svar, jag bara älskar att skriva, det finns ingenting som jag hellre gör. Så jag började i Lund med endast tio nyskrivna sidor och fast besluten att i alla fall bli bättre. Mycket bättre.

Det var det läskigaste, men också det bästa val jag gjort. Dittills hade jag skrivit nästan helt i min ensamhet, men plötsligt hade jag både lärare och kurskamrater som kunde hjälpa mig att se mina egna texter utifrån. Deras respons visade mig mina styrkor och svagheter direkt, inte efter tjugo år. Jag skrev, skrev och skrev i två år och fick utmana mig själv i varje skrivuppgift. Att läsa andras texter lärde mig hur man skapar framåtrörelse, om karaktärsmotivation och karaktärsmetod, om rytm och dramaturgi. En lärare bläddrade tre sidor in i mitt manus och sa: ”Börja boken här istället.” När han sa det såg jag varför och förstod också plötsligt hur man ska tänka när man tittar på sin text.

Men det är viktigt att komma ihåg att allas vägar och processer ser olika ut. En del av mina kursare i Lund skrev orättvist nog helt fantastiska romaner på allra första försöket, varav en, Innan floden tar oss av Helena Thorfinn, ligger på bästsäljarlistan just nu. Hon fick säga nej tack till förlag istället för tvärt om. Så makalöst kan skrivarlivet vara. En del blev refuserade fastän de skrivit ett underbart manus, utan att man riktigt förstod varför. Så grymt kan skrivarlivet också vara. Men i just mitt eget fall har jag inga rosa drömmar kvar av missförstådd genialitet. Det var inte otur, det var inte fel dag för lektörerna, eller brist på plats i utgivningen. När jag lärde mig mer om text såg jag att mina alster faktiskt brast i hantverket, det var ingen tvekan.

Långt efter mitt Kafkaeska bål av tidigare verk hittade jag i djupet av min e-post ett tio år gammalt manus. Detta var nu det enda som fanns kvar av allt jag skrivit under mitt liv och under en svindlande sekund tänkte jag att det var ett tecken. Här fanns en hel roman kvar, trots allt. Kunde detta vara en dold diamant? Hade jag varit mästerlig utan att veta om det? Inte en chans. Det blev flammorna för den också.

Jag vet att mina val varit extrema och jag tror ingen annan någonsin behöver göra likadant, men det var så här det var för mig. Jag är helt säker på att om Åsa inte piskat igång mig, om jag inte varit villig att se ärligt på mig själv och hur jag skrev, hade Tom och den Blå fågeln aldrig blivit verklighet.

Inte för att jag riktigt hängde med i vad som hände när den INTE blev refuserad. Jag hade ganska bra koll på returtiderna och visste att det tar minst tre-fyra månader innan man får en refus, så när jag fick ett mejl från Bonnier Carlsen redan ett par veckor efter att jag skickat in manuset hade jag inte en susning om vad det var för något. Jag läste mejlet ett par gånger och kastade det. Där stod att de tyckte om det jag skrivit, men att fler skulle läsa innan de kunde ta ett beslut. Några dagar senare kom ett till likadant med liknande innehåll, och en vecka senare ett till. Jag kastade dem också för jag tänkte att det hela säkert var någon ny, mer avancerad form av refusering. En tisdagsmorgon ringde redaktören och frågade om jag inte fått alla hennes mejl. För det var nämligen inte alls frågan om ett nej tack, de ville faktiskt ge ut min bok.

När jag hade lagt på luren var jag mer än chockad. Sedan tänkte jag att det nog slagit slint i kalotten på mig efter alla år av frenetiskt skrivande och att jag hallucinerat ihop det hela. Det var den enda möjliga förklaringen. Men för säkerhets skull slog jag upp numret från senast inkomna samtal på hitta.se. Numret gick till Bonnierförlagen, det gjorde det. De hade faktiskt ringt. När jag till slut gick med på att det hela verkligen, verkligen hade hänt, att jag äntligen skrivit något som inte behövde brännas upp, var Åsa den första jag berättade det för.

 

 

30 reaktioner på ”Gästbloggare Susanna Nissinen: Aldrig någonsin ge upp

  1. Pingback: Susanna Nissinen-intervju i Uddevalla 7 dagar | Verkligen Stefan

  2. Jättebra skrivet! 🙂 Och bra att du (i likhet med mig) valde att inte spara gamla verk som inte håller. Det pratas mycket om att man ska spara allt man skriver, men jag förstår inte vitsen med det. Jag sparar bara sånt som går att arbeta vidare med.

    • Ja, det är faktiskt något jag har fortsatt med. Jag sparar bara det jag är säker på att jag kommer att använda mig av. Annars blir det ju så himla mycket papper. Och jag luras inte att harva i samma hjulspår heller, framåt hela tiden istället. Kul att det finns en till som gör så!

    • Nej, gör absolut inte det! 🙂 Det bästa med att kämpa är ju att man i alla fall har roligt medan man gör det för att man älskar att skriva. Kanske är det därför man orkar även om man bara får nej hela tiden. Mellan alla dessa nej är ju själva skrivandet för det mesta alldeles underbart.

  3. Fantastiskt!
    Jag har också en Åsa, men min heter Kajsa.
    Den enda som vågar titta på min text och faktiskt säga rent ut att den inte duger.

    Skönt att höra om folk som kämpat länge också och inte blev ”antagna på första försöket”.

    • Visst är de guld värda, dessa fantastiska, ärliga vänner. När jag ringde Åsa jublade hon mer än mig. Inget tack jag kunde skriva i slutet av boken kan göra henne rättvisa, så är det. Och jag tror också att det kan finnas fördelar med att inte bli antagen på första försöket, även om det kan vara smärtsamt. Så lycka till!

  4. Susanna, tror jag förstår vad du gått igenom. Av egen erfarenhet vet jag också hur skört ett skrivarsjälvförtroende är. Det är inte mycket som behövs för att sänka ett sådant. En stund bara, sen kommer vi igen, eller hur? Stort grattis till utgivningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s