I fredags kidnappade jag en hel häst

När jag är ute och pratar om min bok brukar jag berätta om Viktor. Karaktären Viktor i min bok alltså. Han kom till på ett lite speciellt sätt. Jag stal honom. Eller rättare sagt, jag kidnappade honom och skrev in honom i min roman.

Så här var det: när jag började skriva Det går bara inte hade jag en väldigt vag bild om hur den där Viktor skulle se ut. Han hette inte ens Viktor då, i stället bytte jag namn och utseende på honom hela tiden och ingenting kändes riktigt rätt. Jag grubblade över det här medan jag åkte till Göteborg i ett helt annat ärende. Och där var han! Jag stötte på en livs levande person som passade perfekt in i rollen som ett av Emelies kärleksobjekt. Killen hete Viktor och från och med då fick min karaktär också heta så. Jag lånade också utseende och klädstil.

När jag berättar om det här brukar jag få två följdfrågor. Får man lov att göra så, och tänk om han känner igen sig? På fråga A svara jag: ja, absolut, och på fråga B: det är ingen risk att han känner igen sig. Det är ändå en annan person som hamnar i boken.

Låt mig förklara. I samma stund som jag ”kidnappade” Viktor blev han en fiktiv karaktär som tvingades in i min berättelse. Han måste fogas in i romanen, jag måste modellera om honom lite för att få honom att passa. Även om jag använde den grund som fanns var jag tvungen att lägga till egenskaper och personlighetsdrag för att få det att funka. Jag kände aldrig förebilden till Viktor, vi träffades bara som hastigast och jag kan garantera att han inte har något minne av att ha mött mig. Men han satte igång en process som löste ett problem åt mig och hjälpte mig att komma vidare i skrivandet.

Det händer ganska ofta att jag lånar personer som jag träffat på i verkligheten på det här sättet. Någonting hos dem passar liksom in i det jag håller på att skriva. Naturligtvis skulle jag aldrig  göra det med någon som jag faktiskt känner. Det skulle inte funka eftersom jag vet för mycket om den personen. Deras egen personlighet skulle antagligen lägga sig i vägen för karaktären och hindra den från att utvecklas åt det håll som berättelsen kräver. Jag skulle inte ha den friheten att fantisera som ett flyktig möte ger.

För det är just den där friheten som är grejen, det är den som sätter igång processen. Att ha en förebild gör att jag lättare kan fantisera vidare, men jag vill egentligen inte veta något mer om den verkliga människan bakom. Därför ser jag inget större problem med att ”kidnappa” folk på det här sättet. Det är ju egentligen inte dem som personer jag är ute efter. Det är inte deras verkliga personlighet jag använder.

I helgen var jag på hopptävling. Jag var funktionär och stod mitt på banan och utöver en rejäl solsveda fick jag också en väldigt tydlig bild av huvudpersonen i mitt pågående skrivprojekt, och hennes häst för den delen. Särskilt hästen var spot on. Den stjäl jag rakt av.

10 reaktioner på ”I fredags kidnappade jag en hel häst

  1. Ping: Min karaktär, i verkligheten | Skriva läsa leva

  2. Bra skrivet! Jag tror att det omvända också gäller; oavsett om man snor från den så kallade verkligheten eller inte kommer många läsare tro att man gjort det, och känna igen personer eller miljöer. Kanske inte samma som dem man faktiskt inspirerats av, men ändå. Läsare (och recensenter) är ju oftast jättebra på att läsa in författarens liv i böckerna. Och om alla ändå tror att man snor saker, då kan man ju faktiskt lika gärna göra det. 😉
    /Liv

    • Det är ju det som är det fina med skönlitteratur, att det faktiskt går att ljuga och tala sanning samtidigt och att ingen med säkerhet kan säga vad som är vad. Och känner folk igen sig i något som jag hittat på har jag ju lyckats.

  3. Ping: Skrivövning: Stjäl någon! | Camilla Jönsson

  4. Tack för bra inlägg! Jag kidnappar ju också hej vilt när jag skriver. Ut på google och söker. Letar i folkvimmel. Skriver jag om en medicinstudent i Uppsala så ska jag banne mig också hitta en sådan person som är klockren. Så är det bara. Egenskaperna är det sedan upp till mig att lägga till. Om någon någonsin skulle känna sig träffad så räknar jag med att det i första omgången ses som en komplimang. Jag har ju bara trevliga rollfigurer i mina böcker… 🙂

    • Jag skulle absolut också se det som en komplimang. Och sen när man rör ihop allting, det uppdiktade med det verkliga så blir det faktiskt ganska ointressant vad som är vad. Huvudsaken är att helheten funkar.

  5. Det är ju mycket lättare att skriva om man kan se personen framför sig, tycker jag. Så visst får man låna folk lite här och där. Det blir lite roligt med vänner och bekanta som med skräckblandad förtjusning undrar om just han eller hon är med på något hörn. Det vet man aldrig så noga! kan man svara då, med ett hemlighetsfullt småleende.

    • Min mamma konstaterade att det inte gick att läsa min bok Det går bara inte som förälder till författaren. Hon var tvungen att försöka tänka bortom det, som om hon läste en helt vanligt bok av en helt okänt författare. Annars satt hon bara och letade efter saker som hon kunde känna igen och som hon visste var lånade från verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s