Var kommer de ifrån, berättelserna?

Jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden fått höra att “jag skulle också vilja skriva en bok men jag vet inte vad jag ska skriva om. Dessutom har jag inte tid”. Onekligen två stora problem för den som verkligen vill få ihop en längre berättelse.

Skrivtid får man inte, den tar man sig, det har vi på Debutantbloggen påpekat ett flertal gånger.
Men berättelserna då, var kommer de ifrån? Att skriva om en spindel som klättrar upp för en tråd (hon vill något) och om ett regn som kommer ner och spolar henne bort (hinder/konflikt) för att följas av att en sol träder in och torkar bort allt regn (lösning på konflikten) vilket leder till att spindeln klättrar upp igen (slutet gott, allting gott), kan räcka till några sidor men knappast till en hel roman. Såvida inte spindeln har en familj och vänner som också påverkas av spindelns vilja, en uppväxt som format henne och hennes förmåga att hantera konflikter, en levnadsmiljö som speglar vem spindeln är, en massa inre tankar och funderingar, fiender som ser till att vår spindel stöter på nya hinder hela tiden … Och tänk om vår åttabenta hjältinna dessutom blir kär mitt i alltihopa?

Det går att spinna hur många och långa trådar som helst kring varje liten berättelse, endast fantasin sätter gränser. Och skulle fantasin tryta är det bara att öppna öronen på vid gavel och lyssna på alla de historier som finns runt omkring oss ständigt och jämt.

Häromkvällen träffade jag en väninna som jag inte sett på ett tag och vi uppdaterade varandra om allt som hänt i våra liv sedan sist. Hon hade hunnit med att träffa en ny kärlek, bli plastmamma, råka ut för den nye mannens arga ex och skulle snart iväg på en långresa tillsammans med den nya kärleken och alla barnen. Vilka grundingredienser till en bok!

En annan kompis berättade nyligen om en variant av ovan, men mannen i fråga har inga barn. Det har däremot hon och nu ska de vänja sig vid att ha en man i huset efter att ha haft sin mamma för sig själva större delen av sin uppväxt. Ännu en bok!
Eller min före detta kollega som vid fikarasterna berättade om sin längtan efter sonen som mamman gjorde allt för att han inte skulle få träffa. Eller farmodern som hur mycket hon än ansträngde sig inte kunde tycka om svärdottern. Medarbetaren som stalkades av en gift kund, chefen som hatade att vara chef …

Överallt finns de, berättelserna! Jag snappar upp dem här och där, lägger ihop och drar ifrån, kombinerar dem på olika sätt. Varje liten historia är en not som tillsammans med andra noter bildar sonater, symfonier, polkor eller sambor, beroende på hur jag sätter dem samman. Jag gräver där jag står, beskriver miljöer som är mig bekanta och känslor som jag upplevt eller kan identifiera mig med.

I lördags kväll var jag på en tillställning och en äldre dam kom fram till mig. Hon var lite trött, hade suttit uppe kvällen innan och läst till långt efter midnatt. Boken handlade om henne, tyckte hon, och det var så mycket i den som stämde överens med hennes egna upplevelser att hon inte kunde sluta läsa. Boken var min, Solviken, och jag hade aldrig träffat damen tidigare.
En bekant som jag lunchade med för ett tag sedan fick tårar i ögonen när hon berättade om hur det var med att växa upp med en far som i så mycket påminde om Ylva.
Det går faktiskt nästan inte en dag utan att läsare som känner igen sig själva eller någon annan hör av sig och berättar om det. Ändå handlar inte Solviken om någon av dem. Boken handlar om Marie, Niklas, Ylva och Gabriel, fiktiva karaktärer, romanfigurer inspirerade av alla de berättelser jag hört och hör.

Men det finns en begynnelse för Solviken, den tråd som fick mig att spinna ett helt nät av händelser. Det hela började när jag hörde en kvinna berätta om hur hon tröttnade på att vänta på den rätte som ändå aldrig kom, sålde lägenheten i stan och istället flyttade ut till ett litet hus i ett föredetta sommarstugeområde.
“Är det verkligen mitt ute i ingenstans som du kommer att hitta kärleken?”, minns jag att jag tänkte, men aldrig uttryckte högt.
Jag skrev en bok istället.

Advertisements
This entry was posted in Annika Estassy Lovén, Inspiration, Solviken. Bookmark the permalink.

10 Responses to Var kommer de ifrån, berättelserna?

  1. Anneli says:

    Mitt i prick! Berättelserna finns mitt ibland oss precis hela tiden, det gäller bara att fånga dem.

  2. Manuskt says:

    Så många berättelser, så lite tid 🙂

  3. Ethel says:

    Håller med Eva. Så bra formulerat! När jag började skriva skönlitterärt var jag rädd för just detta, att berättelserna skulle ta slut. Men så dumt tänkt, förstår jag nu. Finns lika många berättelser som det finns människor och fler därtill.

    • Annika Estassy says:

      Och vi älskar ju att läsa om sånt som vi känner igen, oavsett när och var det utspelar sig.

  4. Kati says:

    det är rätta takter: “A writer must write what he has to say, not speak it”, så att säga. Bra skrivet, historier finns överallt runt om oss, om vi bara vill se dem. och sedan kompletterar man det man lånat från omvärlden med lite snott och lite påhittat (lika delar av varje) och så vips så han man en alldeles egen berättelse.

  5. Jäkligt bra skrivet (igen!). Det är ju så det är. Berättelserna finns överallt. Det gäller bara att fånga upp dem, twista om den och få ned dem på pappret. Svårare än så är det ju inte… 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s