Som att lägga i en ny växel

Sen ungefär en vecka tillbaka håller jag på att redigera ett nytt manus. Eller nytt och nytt, det var färdigskrivet långt innan Det går bara inte kom ut, och har fått legat till sig och mogna ett tag. Det är bra, för det betyder att manuset känns ganska fräsch för mig. Efter den intensiva hösten med arbetet på debutboken så känns det riktigt lustfyllt att arbeta med ett manus jag inte hunnit läsa sönder och samman än. Jag kommer helt säkert dit med det här manuset också, men än då länge är det bara roligt.

Det som däremot känns lite märkligt är just att gå in i den här nya, nästan främmande världen. Jag märker att tonläget är ett annat än i Det går bara inte, det här är lite mörkare, lite mer svävande, och när jag redigerar måste jag hitta tillbaka till det språket, vilket inte är helt enkelt nu när jag levt med Emelies ganska kaxiga och ordrika röst nära inpå så länge. Huvudpersonen i den här nya manuset, Alva, är en helt annan personlighet, mer avvaktande och fundersam, och har ett helt annat sätt att uttrycka sig på.

Ibland tänker jag på olika språklägen som olika växlar jag har i huvudet. Jag måste hitta en växel som passar till just den berättelse som jag håller på med, och om jag råkar lägga i fel så kommer det att märkas, precis som du märker att du får fel växel på en bil. Fel växel kan innebära att du får totalt motorstopp, kör fast helt enkelt, eller att det går onödigt trögt, eller att det går alldeles för snabbt.

Det här med rätt tonläge och rätt språk är något jag tänker väldigt mycket på när jag skriver. Språket är mitt främsta redskap och det ska arbeta för mig, det ska lyfta berättelsen. Ibland hittar du rätt direkt, ibland måste du experimentera och pröva dig fram innan du hittar rätt. Med Det går bara inte satt jag väldigt mycket och pillade med små språkliga detaljer, skrev om en mening här, byte ut ett ord där. Än så länge har jag inte gjort så mycket sånt med det nya manuset, språket verkar sitta betydligt bättre den här gången. Naturligtvis kan jag inte låta bli att undra om det är bra eller dåligt. Det är som att det går alldeles för lätt och jag har hunnit igenom betydligt mer än jag räknat med på den här tiden. Det kan liksom inte vara så att det är bra som det är, bra från början, för jag vet att det aldrig är det. Eller så är det här mitt undantag, boken som jag inte kommer att behöva redigera igenom fem gånger. Visst finns det saker som jag ska ändra på, förtydliga och lyfta fram, och saker som kan strykas helt och hållet, men jämfört med vad jag gjorde i Det går bara inte är det småpotatis.

Manuset ska i alla fall vara klart till mitten av augusti och min redaktör har okejat att läsa det då, så jag antar att det är först då som jag verkligen kommer att få veta huruvida det är en hit eller en katastrof. Just nu kan jag verkligen inte säga vilket.

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Det här inlägget postades i Camilla Jönsson, Debut, Det går bara inte, författarens hantverk, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Som att lägga i en ny växel

  1. Ethel skriver:

    Tänker också mycket på det, språkläget, både när jag läser och skriver. Svårt att veta ibland, får låta någon annan läsa och tycka till. Men det är viktigt.

    Ibland har jag märkt att i böcker där det är ett barn som tänker eller pratar kan det bli ord och uttryck som inte känns naturliga (för mig), att ett barn i den åldern skull säga.

    Lycka till med manuset!

  2. yuliaalexandrova skriver:

    Thanks, Camilla, that you are taking your time in summer (!) and making interesting posts. It does not remain unnoticed.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s