Bakom en blå järngrind gömmer sig en berättelse.

Jag gjorde det.
Jag var disciplinerad och skrev precis så mycket som jag hade planerat att göra under mina veckor utomlands. Nej, det blev inga mängder ord, jag föredrar att skriva långsamt och hinna reflektera, men det känns som om orden bildat bra formuleringar som jag kommer att behålla.

Varje morgon har jag klivit upp tidigt, öppnat upp fönsterluckorna mot havet och den purpurfärgade soluppgången och satt mig i en knarrig korgstol för att fortsätta berättelsen om Gabriel och Cecilia. Däremellan har jag tillsammans med maken badat i kristallklart vatten, ätit grillad fisk och solmogna meloner, svettats floder på stekheta bergstigar på jakt efter turkosfärgade havsvikar att klättra ner till, besökt grannbyarna, druckit rosévin och flaskvatten och varje dag talat mitt modersmål.
Jag har lyssnat på berättelser och jag har själv berättat. Inte om mina karaktärer, deras öden och äventyr, utan om trakten, om byns historia och framtid och om Sverige.
Dessutom har jag letat miljöer och tagit inspirationsbilder. Som denna grind till exempel. Jag gick förbi den en dag och stannade tvärt, ringde aldrig på utan nöjde mig med att försöka kika in på vad som gömde sig bakom. Gabriel och Cecilia däremot, de kommer som av en händelse att öppna en blåmålad järngrind och uppleva en het sommar som förändrar det mesta i deras liv.

Att insupa det som sker här och nu, att lyssna såväl inåt som utåt, att leva sig in och med – också det tillhör en skrivartillvaro, oavsett genre. Under tiden lever Solviken vidare. På lördag hittar ni mig i Erikssons bokhandel i Ljusdal, mina tonårs bokhandel. Jag ska för första gången i mitt liv genomföra en signering. Jag tror att jag ser fram emot det …