På en kullerstensgata i Paris…?

Okej, ärligt nu, hur många gånger har ni föreställt er hur ni packar en väska, smäller igen dörren efter er och tar ett tåg/en buss/en båt/ett flyg till den där skrivarlyan där ni ska finna lugnet?

Där ni ska stiga upp på morgonen, göra en kopp kaffe och sedan bara skriva skriva skriva. Kanske ett avbrott för lunch och så skriva igen, en ensam middag på kvällen, en utsikt eller en skog att ströva i kanske. En cykeltur till den lokala mataffären som egentligen är för liten, men vad gör väl det, vem bryr sig om tomatsoppa på burk när man är mitt i en givande skapandeprocess? Eller är du kanske i en stad, en liten lya i Paris med fransk balkong och dubbeldörrar att öppna mot gatuljuden och en karlsson-på-taket-liknande takutsikt? Tar du med dig nyckeln, några eurosedlar och en pocketbok när du promenerar ut i skymningen och äter middag på samma lilla krog varje kväll innan du går hem och skriver någon timme till, kanske med en sherry eller en mycket torr whisky bredvid dig på bordet?

Jag tänker på visionen ovan hela tiden. Kanske tio gånger per dag. Minst.

Jag har en författarvän som åker till USA, oftast till Los Angeles. Hon bor där ensam i någon månad och bara skriver. Jag är så avundsjuk att jag knappt kan lyssna när hon pratar om det. Och jag har en annan författarvän som fick ett stipendium och åkte till ett författarcentrum i skogen där hon fick ett rum med ett skrivbord och en säng och hur mycket tid som helst att skriva.

Min dröm ser lite olika ut från gång till gång. Jag fantiserar ofta om att åka till vårt landställe. Där skulle jag stiga upp på morgonen, ta en springtur på skogsvägarna, äta frukost och sedan skriva sittandes på verandan fram till eftermiddagen när det skulle vara dags för mer motion, kanske en svamptur eller en promenad vid vattnet. På kvällen skulle jag se mörkret falla, kanske titta lite på tv, kanske skriva lite mer. Nästa dag skulle se ungefär likadan ut. Eller så skulle jag åka till en storstad. Jag tänker ofta på just LA, som jag ju älskar, eller Berlin. Eller London. Ett flyg dit bara, en hyrd lägenhet och oändligt med skrivtid. Däremellan en stad att traska runt i, fina affärer att handla kvällsmat i och nya kvarter att upptäcka.

bild (61)

För mig, som har komptid att plocka ut och en inkomst som är okej är alternativen ovan väldigt görbara. Jag har ju till och med två veckors semester i slutet av augusti när jag skulle kunna ta en restresa var som helst, skriva på balkongen och få massor gjort.

Men det finns en sak som stoppar mig, eller nej förresten, två. Vi börjar med alternativet landet och skogen; där heter hindret mörkerrädsla. Alltså, det blir kolsvart där uppe, som i en säck, och det är nästan inga andra där i augusti, bara jag, i en stuga med ett skraltigt lås. Jag vet helt ärligt inte om jag skulle kunna sova om nätterna och då går det ju inte, jag måste kunna sova. Alternativet är att bo hos mamma och pappa i stan och liksom pendla de tre milen till stugan varje morgon och kväll, men det är ju inte alls samma sak.

Alternativet utländsk stad har det emot sig att jag gillar sällskap då och då. Jag är en ensamvarg av stora mått, men jag vill inte vara ensam hela tiden, särskilt inte i en härlig stad. Där skulle jag vilja skriva hela dagarna och sen komma hem till en lägenhet där min kille väntade och så skulle vi hänga hela kvällen, men då blir det ju också en annan sak och kanske ej så kul för honom…

Med andra ord, när jag bryter ner skrivadrömmen i mindre bitar finner jag att jag faktiskt gillar att skriva hemma. Jag gillar att sitta ensam i mitt arbetsrum och sen stänga datorn och ha alla mina vänner i närheten. Det är lite trist förstås, inte alls så romantiskt som ensam i Berlin, men det är ändå där jag landar varje gång jag tänker seriöst på saken. Dock, om jag fick välja helt fritt och önska, så skulle jag önska mörkerrädslan åt helvete för jag skulle verkligen vilja sitta på landet, men man kan inte få allt, eller hur.

Hur ser er skrivardröm ut?

Annonser
Det här inlägget postades i AnnaMaria Jansson, Debut. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till På en kullerstensgata i Paris…?

  1. De där romantiska drömmarna har jag haft många gånger. Havet, värme en stor fin stuga med stora glas på en höjd har ofta funnits där. Sandstränder, en trogen hund som följer mig. Några smala gränder att vandra i. Sitta vid ett gemytligt fick och läppja på någon dryck. Egentligen är det bara ramar och tidsfördriv mellan varven. För sanningen för mig är att jag befinner mig på den platsen som jag just skriver om. Vacker eller tvärtom. Skriver jag om råttor som har möte på en soptipp är jag med på ett hörn. Har jag flow existerar inte världen omkring mig. Det kan hända att jag tittar på klockan på väggen och blir förvånad över tidpunkten. Vart har tiden tagit vägen. Hur kan det vara mörkt redan. Plötsligt hur jag hur en nyckel vrids om i låset. Dessa dagar och stunder är guld värda. Den inre resan är balsam. Men det gäller att ha skapat tid. Alla måsten, måste klippas av.

  2. Elins Kammare skriver:

    Åk till ett lantställe i Norrland! Där blir det ALDRIG mörkt om somrarna, det är ljust dag som natt och trots myggen så är det faktiskt väldigt härligt där uppe. Varmt också, inte så kallt som de flesta verkar ha uppfattning om (under sommaren såklart, vintrarna är precis så kalla som folk hävdar). Mina föräldrar brukar hyra ut en stuga på landet ibland, släng iväg ett meddelande om du är intresserad av det någon gång. Din mörkerrädsla kan slänga sig i väggen!

  3. Katja Lundgren skriver:

    Jag gillar att skriva med mycket natur omkring mig. T ex min mosters gård i de norska fjällen. De bor väldigt fint i en dal med stora marker och ett tjugotal meter från en stor, vild älv omgivna av höga berg. Det är väldigt rofyllt, isolerat och så.

    Men å andra sidan gillar jag städer också, stora som små. Hellre små för en skrivresa tror jag. I en storstad finns så mycket att göra, och jag har lätt att bli distraherad. En kuststad i Sydeuropa, kanske. Förhoppningsvis kommer jag iväg till en sådan några veckor i sep/okt.

    Däremot har jag inga problem med att vara isolerad från andra, ensam, för en tid. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap.

  4. Jag levde faktiskt min skrivardröm så sent som i förra veckan, om än bara för några dagar. En god vän till mig som också skriver bor i ett fantastiskt hus på landet och jag hälsade på henne. Jag satt på övervåningen och skrev, hon på nedervåningen. Och när vi inte skrev badade vi och lagade mat och pratade tex om skrivande och renoverade lite på hennes hus och tittade på fotboll. Sjukt lyxigt.

    Min dröm är att kunna ha en sådan skrivarvecka ungefär en gång i månaden istället för vartannat år…

  5. Katarina skriver:

    Jag delar din vision om Los Angeles, faktiskt är det dit jag helst skulle vilja åka just nu. Jag har inga problem med ensamheten, tvärtom. Mitt problem är snarare den där ekonomiska biten. Inga pengar! 😦 men en dag, om och när jag får möjlighet, ska jag banne mig göra verklighet av det. Då skulle jag åka dit på vintern eller vårkanten och slippa ifrån den här hemska vintern i ett par månader (!!!Lycka!!!) medan jag filade på mitt nästa verk.

    • annamariajansson skriver:

      Gör det gör det gör det är det enda jag kan hojta här bortifrån mitt skrivbord! Håller tummarna för att det ekonomiska läget en dag öppnar upp för just en sådan resa.

  6. Ping: I Paris, eller kanske Berlin, eller en öde skog… | okejskriv

  7. Ethel skriver:

    Låter ju så himla härligt, men av samma skäl som du, tvekar jag. Och jag tror att min man skulle bli ledsen om jag åkte iväg ensam till någon utländsk stad som Paris, Berlin eller till någon charmig liten kuststad vid Medelhavet.

    Tycker om mina två skrivalyor, en i stan och en på landet, men jag är sällan ensam. Inget komplicerat med dem, bara ett vanligt enkelt bord, där jag placerar min bärbara dator, en stol och ett fönster. Från fönstret i stan ser jag hyreshuset på andra sidan gatan, ganska nära. Kan ofta betrakta diverse människor som är sysselsatta med diverse ting. På landet ser jag gröna åkrar och ängar och i fonden mörka berg. Då och då skönjer jag några rådjur som går och betar, eller en räv som ilar som en rem. Inte så illa.

  8. Manuskt skriver:

    Så sent som här om dagen fantiserade jag ihop att jag var en brittisk herre med stort arbetsrum, husa och parkliknande trädgård: http://manuskt.wordpress.com/2013/07/28/vita-polisonger-i-tunnsliten-kofta/

    Men en resa till en stuga eller ett hotellrum, javisst. Eller om man bara kunde få maken och barnen att åka iväg på nåt så jag fick sitta hemma ifred.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s