Måste jag läsa din bok bara för att jag känner dig?

”Jag har ju inte hunnit läsa boken än … men jag ska. Absolut!”

Ack, hur många gånger har jag inte hört den meningen, eller liknande varianter, sen jag debuterade. Det verkar som om folk automatiskt tycker att de borde läsa min bok, bara för att de på ett eller annat sätt känner mig, och att de nu har lite dåligt samvete för att de inte gjort det än. I vissa fall förstår jag precis. Jag är ju också nyfiken på att läsa alster av människor som jag känner. Det är ju inte så konstigt egentligen. Jag har vänner som liksom jag kämpat länge för att bli utgivna, och när de väl lyckas vill jag ju bara kasta mig över boken. Men jag är en läsande människa och det ligger liksom i min natur att göra det.

I min omgivning finns det däremot väldigt många människor som inte läser till vardags. Och om de gör det läser de förstås inte ungdomsböcker. Det förstår jag, det är okej. Men de tycker ändå att de måste läsa min. Inte för att de är intresserade av boken egentligen, utan för att det är jag som skrivit den. Och det känns ju lite … jag vet inte … bakvänt. Borde de inte försöka läsa något som verkligen intresserar dem i stället, när de nu tar sig tid att läsa liksom.  Jag vet inte om de väntar sig att det ska vara något väldigt speciellt med just min bok, eller om de förväntar sig att känna igen något, sig själva kanske?

Min mamma berättade att hon direkt fick problem när hon skulle läsa boken. Hon försökte hela tiden passa in berättelsen i det hon visste om mig och mina tonår (vilket förstås är en hel del, hon är ju ändå min mamma), men upptäckte att det inte gick. Först när hon kunde koppla bort mig som person från boken så kunde hon börja läsa den för vad den var. Nämligen en skönlitterär roman. Fiktion rakt igenom. Eller i alla fall så mycket att det inte går att skilja det ena från det andra.

Jag är lite rädd för att alla inte drar den gränsen, att de inte ska göra skillnad på mig och min bok, vilket kan bli väldigt fel. Särskilt om de inte gillar boken. Vilket jag inte håller som osannolikt. Jag menar, om du aldrig läser ungdomsböcker annars, så kanske inte just min är rätt ingång i genren. Jag har ju faktiskt inte skrivit boken i första hand för mina vuxna släktingar och vänner, utan för just ungdomar. Vare sig jag känner dem personligen eller ej.

Därför vill jag passa på att högt och tydligt säga: Kära släkt, vänner och bekanta. Känn er inte tvingade. Jag blir inte ledsen eller besviken för att ni inte läser min bok. Ni har ingen skyldighet att göra det. Boken klarar sig ändå, det är jag övertygad om. Den har hittat till läsare som på allvar gillat och sett fram emot att läsa den, även om de inte haft en aning om vem jag som person är.

När folk ursäktar sig numera brukar jag bara nicka och säga att det är okej. Känn ingen press, det är inte så viktigt. Och förresten har min sambo inte heller läst den än, så du är i gott sällskap.

Annonser

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Det här inlägget postades i Böcker, Camilla Jönsson, Debut, Det går bara inte, Författarliv, Vänner. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Måste jag läsa din bok bara för att jag känner dig?

  1. ordetarditt skriver:

    Redan på jag-vill-bli-författare-stadiet har man vänner som GÄÄÄÄRNA läser ens manus. Så man lämnar över manuset och sen… inget. INte ens ”jag SKA läsa”. Bara inget.

    Numera vet jag vilka som läser och det är endast de som får läsa.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag börjar misstänka att det är en sak som folk tror att det är obligatoriskt att säga, när de kommer i kontakt med någon som skriver. Och sen när de upptäcker att ”oj, den här boken passar ju inte alls mig”, så vågar de inte säga något.

  2. nathaliesjogren skriver:

    Känner igen mig. Först blir de intresserade när de hör att jag har skrivit en bok, men det blir en aningen annan reaktion när de hör att det är en skräckroman. Jag vet att det inte passar alla, men de försöker snyggt ursäkta sig med fraser om att de är så lättskrämda. Jag säger som dig: det är helt okej.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag förstår precis. Ungdomsböcker är lite samma grej, det passar inte alla. När jag först berättade att det var just en ungdomsroman fick jag en lite indignerad kommentar från en släkting: ”Jamen, då är det ju inte för oss …” Nej, men behöver det vara det, liksom? Ibland känns det lite som om en del av mina närmaste förväntat sig att jag skulle skriva den perfekta romanen för just dem. Och då blir det lite konstigt.

  3. Annika Estassy skriver:

    Mina närmaste behöver inte alls läsa min bok, det räcker gott att de köper den och ser till att alla deras bekanta också gör det! 😉
    Min man läser varje rad jag skriver, jag testar allt på honom. Men så är han en storkonsument av skönlitteratur också.
    Svaret på din fråga är förstås att nej – man behöver inte läsa min bok bara för att man känner mig men jag gluttar gärna i böcker som de jag känner skrivit, är för nyfiken för att låta bli.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Fast det är som om de inte riktigt tror mig när jag säger att det är okej att låta bli. De ser så misstänksamma ut då. Som om jag kommer att ge dem ett oförberett förhör om boken när som helst 🙂

  4. Kära Syster skriver:

    Klokt, Camilla. Annars är ju en debutants mest självklara läsekrets dem man redan känner och det måste samtidigt vara svårt att inte utnyttja den skaran:)

    Min man har inte läst en rad på mitt manus heller. Helt enkelt för att han inte läser några böcker alls. Han vill väldigt gärna läsa min bok och det är ju fint. Men jag har sagt att det kommer att hända först när han läst minst en annan skönlitterär bok. Det är ju ingen vits med att han ska läsa och tycka till om ett hantverk han inte har någon koll på?

    I övrigt håller jag med Vilse, det är ju faktiskt ett långvarigt åtagande att läsa en bok. Den tiden måste läsaren investera på någonting njutningsfullt. Är det att läsa en bok? Dåså. Är det inte? Så läs inte då.

    /Anna

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag hade aldrig en tanke på mina närmaste när jag skrev Det går bara inte, och jag tycker fortfarande att det är mycket läskigare när de läser den än helt okända personer.
      Min sambo läser gärna böcker, men han har ingen koll på ungdomslitteratur, och det är helt enkelt därför han inte läst min heller. Och om han får för sig att läsa den får han gärna göra det någon gång då jag inte är hemma 🙂

  5. Vilse skriver:

    Det här är en viktig aspekt att tänka på, absolut. Och min mamma, till skillnad från din, lyckas aldrig riktigt dra den där gränsen och blir alltid lite, lite stött och tror att jag på något sätt tyckt illa om min barndom eller nåt annat som hon hakar upp sig på. Det är konstigt, för ingen vet väl så väl som mamma vilken fantasi jag har.

    Dessutom skiljer sig böcker från annan kreativitet, har jag kommit fram till. Det tar tre minuter att lyssna på en låt någon skrivit, det tar ett par ögonblick att beundra ett lapptäcke något sytt eller en tavla någon målat. Men att ”visa upp” en bok tar sina timmar. Det är ett större åtagande och om man då inte är van att läsa böcker i vanliga fall blir det knepigt.

    Så bra poäng där. Folk tvingas inte läsa våra böcker bara för att de känner oss.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Jag satt och skrev på mitt senaste projekt och hade med något om ”äckliga sönderkokta grönsaker”, hejdade mig mitt i meningen och tänkte ”Shit, min mamma kommer att tro att jag menar hennes grönsaker!” Sen lät jag det stå kvar i alla fall. Men det kan verkligen vara små saker som uppförstoras när de läses av personer som letar efter just referenser till sig själva.

  6. Maria skriver:

    Haha, å vad jag känner igen det där. Och det är ju samma för mig, fantasy är liksom inte allas kopp te. Det roliga är ju att flera personer som sällan läser och då definitivt inte fantasy faktiskt har läst och gillat. Men alla som inte kommit sig för – herregud, inte vill jag tvinga någon att läsa nåt de inte har lust att läsa! Då kommer de ju sannolikt inte att gilla boken ändå.

    • Camilla Jönsson skriver:

      Men precis. Det är ju inte som om jag säger upp bekantskapen med omedelbar verkan bara för att de inte läser allt jag skriver. Jag kan till och med tycka att det är skönt att inte precis alla i min närhet läst den där boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s