Låt mig vara ifred en stund

20.000 ord.
Så många ord saknas innan jag är i mål med råmanuset till min nästa bok.
Herregud, jag är ju nästan i hamn! Kunde jag bara få lite skrivro skulle jag till och med kunna bli klar innan min egen dead-line!
Det är precis som med den sista graviditetsmånaden då man är så trött på att vagga omkring med stor mage, inte kunna sova ordentligt och ha en Allien som sparkar, hickar och trycker på alla möjliga inre organ att bara tanken på att gå över tiden gör en galen. Exakt så känns det att snart vara i mål med sitt manus. Jag längtar ihjäl mig efter att få sätta punkt, efter att få läsa igenom hela berättelsen i ett svep för första gången och fördjupa den.
För att skriva ett råmanus innebär för mig att få ner själva historien på papperet: handlingen, persongalleriet, miljöerna och dialogerna. Sedan kommer redigeringsfasen då jag fördjupar och kontrollerar att inga trådar hänger lösa. Kompletterar. Med Solviken fick det som konsekvens att jag strök massor och skrev om. Så kommer det inte att bli nu, för denna gång har jag tänkt efter före, förstår ni. Berättelsen hänger ihop, dramaturgin är på plats. Det är djupet jag vill åt, känslorna. Humorn finns redan men svärtan ska bli svartare.

Men så var det detta med skrivro då …
Det är ta mig sjutton hopplöst att få folk som inte själva skriver eller lever tillsammans med en författare, att förstå att jag MÅSTE få dra mig tillbaka ibland. Att det inte är av illvilja jag hoppar över födelsedagskalas (inklusive mitt eget) och annat som tar timmar i anspråk av min fritid, utan för att jag måste hushålla med min tid. Ska det vara så svårt att förstå att jag helt enkelt behöver bli lämnad i fred? Ring inte, knacka inte på dörren, låt mig vara bara.
Som när jag tar ledigt från jobbet för att kunna få till en långhelg som ska ägnas åt att skriva och folk tycker att det är toppen för då kan jag göra det och det och det när jag ändå är ledig. Och när jag säger att tyvärr – jag måste skriva – får jag höra att det hinner jag väl göra sedan. Men vadå SEDAN? När inträffar SEDAN? Mitt i natten eller klockan tre på morgonen?
Så jag tackar nej och får höra att jag är hopplös.
Det bjuder jag på. För jag vet att samma människor som suckar åt mig nu, kommer att läsa min nya bok och undra hur i hela friden jag hann med att skriva den …

Annonser
Det här inlägget postades i Annika Estassy Lovén, Croissants till frukost, författarens hantverk, Författarliv, Solviken. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Låt mig vara ifred en stund

  1. Katarina skriver:

    Hahaha, den sista meningen var bäst! Klockrent. 🙂 Go you!

  2. Annika Estassy skriver:

    Precis, business before pleasure!

  3. annamariajansson skriver:

    Asså jösses vad jag känner igen det där med tid. När folk frågar om jag jobbar på tisdag och jag säger nej och de säger TJOHO då umgås vi och jag säger nej, måste skriva, och de säger men bara en fika??? Och jag säger nej. För den tiden finns inte. Att skriva är ett jobb, du kan inte fika med vänner när du jobbar. Då blir inget gjort. Punkt.

  4. Ethel skriver:

    Själv har jag skrivit ungefär halva manuset. Har börjat på mitt tredje oavslutade (började under semestern i juli), men det här SKA bli färdigt.

    Samma fråga dök upp i mitt huvud som Marie; hur vet du att det är just 20000 ord som fattas?

    Håller tummarna för att du ska få skrivro :-)!

    • Annika Estassy skriver:

      Ethel – den här gången ser du till att skriva klart! 🙂 Har försökt svara Marie med ett mycket långt och invecklat svar … Sen är det en annan sak också. Jobbar man mot en dead-line måste man planerar. Det går inte att unna sig lyxen att driva iväg för långt.

  5. Kära Syster skriver:

    De här reflektionerna kring hur ni debutantbloggare gör annorlunda vid andra manuset älskar jag!

    /Anna

  6. Marie skriver:

    Hur vet du att det är just 20 000 ord som saknas? Inte 5 000 eller 30 000? Måste slutmanus ha ett visst omfång? Man kunde ju annars tänka sig att historien skulle kunna vara färdig dessförinnan eller betydligt senare.

    • Annika Estassy skriver:

      Bra fråga! En berättelse kan ju vindla iväg hur långt som helst om man låter den göra det. Och det finns givetvis ingenting som säger att jag kommer att sluta vid prick 80.000 ord, det är faktiskt högst osannolikt att jag gör det. Men genom att ha det som mål kan jag rent dramaturgiskt planera berättandet och driva historien framåt. Om jag inte vet på ett ungefär hur lång boken ska bli utan bara skriver på (been there done that) måste jag i efterhand gå in och se över det dramaturgiska och det, kan jag tala om, är ett jäkla mäck. Nu har jag försökt tänka till innan. När jag var klar med råmanuset på Solviken var den på ca 92.000 ord. Efter att jag redigerat och skrivit om klart var den på 72.000 ord. När förlaget sagt sitt landade den färdiga boken på ca 83.000 ord. Siffror som inte betyder något egentligen men som visar hur en berättelse kan växa eller krympa. Det är som när man spelar in en film – inspelningen är en sak. Det är först vid klippbordet som det blir en film av det hela. Men redan från början vet filmmakaren om filmen ska bli 90 minuter eller 180 minuter lång …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s