Denna stund är min, bara min.

Jag skulle så gärna vilja visa er hur omslaget till min andra roman växer fram.
Det bubblar inombords när jag ser det och jag glömmer bort att det faktiskt är min text, min berättelse som kommer att finnas där, innanför pärmarna. Jag betraktar omslaget och känner hur gärna jag vill läsa den där boken som någon som heter Annika Estassy har skrivit …

Privilegierad.
Det är så jag känner mig. Jag är så oerhört tacksam för att Solviken, det första romanmanuset jag någonsin skrivit, blev antaget och utgivet, att Frank Förlag trodde på det och på mig. Det är på sätt och vis först nu, när jag ser hur en formgivare med varsam hand tecknar fram omslagsbilden till min andra roman, hur hon fångar essensen i den, som det slår mig att jag nog kan kalla mig för författare. Faktum är att jag blev så exalterad att jag beställde visitkort där det står att jag är just det – författare. Först kändes det förmätet, skrytigt och jag nästan skämdes. Men vad sjutton, med snart två romaner i bokhandelshyllorna borde jag väl kunna titulera mig det?
Att få Solviken utgivet var stort men också omtumlande. Dessutom gick allt så fort, var så overkligt att jag inte riktigt hann med, jag var mest orolig, kunde inte glädja mig ordentligt.

Men nu … Jädrar i min låda vad glad jag är över att jag till våren släpper min andra roman! Det är verkligen som om alla känslorna kommer på en och samma gång … I precis denna stund som är nu, är jag lyckorusig. Över att Solviken blev en bok som läses och gillas så mycket att jag  får beundrarmejl, över att den i början av nästa år kommer som pocket hos Månpocket, över att jag snart – mycket snart – ha skrivit ytterligare en roman, som heter Croissants till frukost och som är på väg att få ett fantastiskt omslag.

Jag fångar stunden, håller kvar den i min hand och slår bort alla katastroftankar.
Ögonblicket är mitt.
Bara mitt.

Visitkort framsida   Visitkort baksida

Det här inlägget postades i Annika Estassy Lovén, Croissants till frukost, Författarliv, Solviken. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Denna stund är min, bara min.

  1. annamariajansson skriver:

    Till våren Annika – det är så sjukt coolt! Heja dig!

  2. Anneli skriver:

    Härligt att du njuter! Och ja, jag tycker att du är en författare, en riktigt bra sådan dessutom. Njut på!

  3. Jag kan förstå din känsla. Att det riktigt pirrar i kroppen…Med två böcker är du absolut en författare! Helt riktigt att du kan njuta av det. Lycka till!

  4. Mocki skriver:

    Härligt med någon som vågar satsa och vågar lyckas! Allt gott!

  5. Katarina skriver:

    Hurra! Tycker du är väl värd att kalla dig författare! Sluta skämmas!

  6. Gabriella skriver:

    Tack för ett inspirerande och peppande inlägg. Passade mig alldeles utmärkt så här en dimmig höstmorgon. Det är en skön känsla det där att upptäcka att man är mitt i något fantastiskt. Ska söka den känslan idag. Anar den redan. Jag får sitta här i stillhet, bara jag och mina texter. Med två tända ljus på bordet och hela världen utanför fönstret, inbäddad i dimma. Jag är också privilegierad (det var svårt att stava!) och du påminde mig just om att fortsätta mot målet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s