Lika hemma som en dinosaurie i Star Trek

”Det här är science fiction!” utbrister jag när jag sitter och leker med sambons iPad. ”Värsta Star Trek ju!” Och det är ju verkligen det. Om någon hade berättat för mig för säg tjugo år sen att jag skulle hantera prylar av den här typen med sådan självklarhet, precis som kapten Janeway på Voyager, så skulle jag inte ha trott dem. Men tekniken går fort framåt. Och bokmarknaden med den.

Och här kommer vi till biten som jag inte känner mig fullt lika bekväm med.

Mer än en gång har jag tänkt att jag debuterat minst tio år för sent. Inte på grund av min egen ålder, även om det hade varit häftigt att vara en lovande författare på tjugonånting. Utan på grund av att bokbranschen ser så annorlunda ut nu jämfört med då jag började drömma den här drömmen. Den har blivit tuffare och fått konkurrens av helt nya medier, som knappt ens var påtänkta då jag började fantisera om ett författarliv. Och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv i den här nya världen.

För ett tag sen berättade Maria att hennes bokförlag numera kommer att vara helt digitalt. Inga pappersböcker alls alltså. Och även om det inte är mitt förlag så blev jag ändå lite rädd. Om en så stor koncern som Bonniers bestämmer sig för att välja bort pappersböcker, om än bara till viss del, så kan inte de andra förlagen vara långt efter. När kommer jag att få samma besked, undrar jag med bävan, och vad kommer det att innebära? Jag läser ju inte ens e-böcker själv, har varken läsplatta, iPad eller lämplig mobiltelefon. När det gäller teknik är jag nog tyvärr mer hemma bland dinosaurierna än i Star Trek.

Men framför allt undrar jag vilka krav det här kommer att ställa på min text. Kommer det att räcka med vanligt hederligt berättande, eller måste jag baka in en massa hyperlänkar och ljudfiler och grejer i den för att ungdomarna ska tycka att den är häftig nog för att konkurrera med det senaste mobilspelet? Är en bok spännande nog även om den bara består av text, eller kommer det att krävas något mer?

På bokmässan lyssnade jag på Martin Widmark, författaren till de populära barnböckerna om LasseMajas detektivbyrå. Han har tagit initiativet till ett projekt som kallas En läsande klass och som är tänkt att öka läsförståelsen bland barn och unga. Han menar att det är orealistiskt att förvänta sig att barn och unga frivilligt ska sluta använda sociala medier, mobiler, med mera, för att börja läsa böcker i stället. Han menar att lösningen på problemet är att ägna mer tid åt läsning i skolan, eftersom det då inte konkurrerar med barnens fritid. På sätt och vis håller jag med honom, men samtidigt låter det ganska oroväckande.

Ska jag skriva böcker som bara läses på skoltid? En författares förhoppning är ju ändå att läsarna frivilligt ska plocka upp boken och läsa den för att de vill och för att den engagerar. Kommer böcker i framtiden att vara något som barn och unga bara ägnar sig åt för att det står på schemat? Och vilka böcker får plats i en sådan framtid? Gör mina det?

Jag vet inte, men jag antar att jag inte har något annat val än att försöka ta reda på det. Precis som kapten Janeway måste jag våga möta det okända och bege mig ut i Deltakvadranten … förlåt, jag menar den digitala framtiden. Och jag är tämligen säker på att jag kommer att stöta på ett och annat slemmigt rymdmonster, men förmodligen också uppleva riktigt fantastiska saker som jag aldrig ens kunnat drömma om för tjugo år sen.

Voyager - Bemanning = Katryn Janeway 2

To boldly go where no one has gone before.

Annonser

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Det här inlägget postades i Böcker, bokbranschen, Camilla Jönsson, Debut, e-böcker, författarens hantverk, Författarliv, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Lika hemma som en dinosaurie i Star Trek

  1. Ping: Att tänka e-bok | Debutantbloggen

  2. Camilla Jönsson skriver:

    Jag förstår din rädsla. Hur signerar man en e-bok, liksom? Hur ger man bort den till vänner och bekanta? Det blir ju aldrig riktigt samma sak.

  3. ordetarditt skriver:

    Gud vad jag känner igen mig!!!
    Jag har inte ens debuterat än och redan känns det som den boktiden jag drömt om är förbi.
    Visst är det spännande att läsandet utvecklas och det medierna idag verkar klona sig så fort man går och lägger sig.

    Samtidigt så finns rädslan för att jag kanske aldrig kommer få hålla en fysisk bok med pärmar och papperssidor som har mitt namn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s