Skrockandets vara eller icke vara…

Mitt manus ”Här och nu” har varit hos en testläsare under sommaren. Kommentarerna jag fick tillbaka var överlag positiva.

Utom ett.

Nate måste sluta skrocka. Han är väl inte en gammal gubbe heller.

What!? Jag gick naturligtvis i taket. Skrocka är en fin sak. Skrocka är något man gör när man känner sig helt tillfreds, i harmoni med sig själv, när personen man skrockar åt har sagt något väldigt speciellt, tillämpad bara för just de två. Då skrockar man.

Jag var tvungen att ta upp ordet till diskussion runt fikabordet. ”När man säger skrocka, vad tänker ni på då?

Ja, jag blev helt klart nedröstad. Hånskratt, gammal gubbe och skadeglädje var några av definitionerna. Nate är inget av det. Verkligen inte. Han skrockar när just hans Ingrid har sagt något roligt. Han skrockar och det pirrar till i hennes mage för hon vet att just det där lätet är enkom för henne.

Så är det ju inte med hånskratt.

Nedröstad som jag nu blev lät jag mig dock inte nedslås. Jag tog upp saken till debatt i min förra blogg. Förutom inlägget om hur man egentligen tar hand om orchideer (och samtidigt kan stava till det) så fick det här inlägget mest kommentarer och aktivitet på nätet. Min fråga var 1. vad betyder skrocka för er? 2. Om jag säger att skrocka betyder (se ovan) för mig, vad är då ordet ni hellre skulle vilja använda i ett manus för att gestalta det?

För att sammanfatta ett par av kommentarerna kort:

Pelle: ”Där håller jag med din testläsare.  Jag brukar också störa på mig när jag stöter på det i romaner. Dels för att det är ganska vanligt förekommande och dels för att det just bara används i romaner.”

Ord och inga visor och jag inser att Nates skrockande kan bli ett visst handikapp.

Trofaste Annika tar tag i ordboken för att styra upp i systemet: ”Enligt SAOL betyder scrocka, bl.a. , att låta som en höna … Jag förknippar också ordet med gamla människor, lätt dementa sådana som liksom skrockar för sig själva. Men gör det till Nates grej, att han skrockar, som ett karaktärsdrag. Fast särskilt sexigt är det inte, får inte igång mig i varje fall.”

En dement Nate som låter som en höna…? Nej, inte direkt. Och hon har rätt i att det låter ju då inte särskilt sexigt. Som förslag till ord ger hon ”bita ihop”. Annika, really? Inget sök-ersätt där inte…

Dock får jag medhåll av Mia, även om det är rätt vingligt medhåll. Eftersom balansen för INTE GILLA skrocka var så övertippad får jag väl ändå anse att hon håller med. Lite. ”Det är väl det att det uppfattas annorlunda än det där småskrattandet eller kluckandet. Att det också ofta använts om äldre, att den och den gumman/gubben skrockade för sig själv. Så jo, spontant skulle jag säga att äldre. Men å andra sidan tycker jag att skrocka måste de ju ha börjat med i yngre år. Alltså är jag kluven. Men jag gillar ordet. Varför inte liksom ta det och göra det möjligt för en yngre generation att skrocka?”

Det sköna med Mia är att hon funderar lite på saken och återkommer sedan med ett: ”Läste precis i Johanna Holmströms Asfaltsänglar, ordet skrocka. Och det är en rasist i väktarkläder som skrockar. Det passade in hur bra som helst.

Jag får väl anse Mia som förtappad över till majoriteten.

Även Vilse är, enligt min mening, mera på min linje. ”Åh, det här har jag funderat på massor! Har en äldre person i en av mina böcker som skrockar hela tiden, lite likt hur min farmor brukade skratta, och anser alltså att skrockandet är något som äldre gör. MEN. Vi har en lucka i svenska språket och det är den som ställer till det för oss. Jag saknar det engelska ordet chuckle.”

Chuckla liksom… Nates chuklade lågt medan han drog Ingrid intill sig. Nja, jag vet inte…

Allvarligt talat. Jag inser att det ska sluta skrockas i mina manus, hur mycket jag än gillar ordet. Men frågan kvarstå. Biter ihop är inte ersättsordet, men vad är det? Ge mig råd, ge mig tips. Det fungerar inte att de ler och skrattar hela tiden. De måste ju göra mera och skrocka är så bra…. Men jag har fattat. Jag stryker. Inte ett enda mera skrockande.

Ge mig något annat!

Om Eva Ludvigsen

Trebarnsmamma som gärna tillbringar timmar tillsammans med påhittade karaktärer medan barnen leker kurragömma.
Det här inlägget postades i Eva Ludvigsen, författarens hantverk, Här och nu. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Skrockandets vara eller icke vara…

  1. Annika Jarnvall skriver:

    För mig som läsare betyder skrocka att man skrattar tyst långt nere i halsen, gärna på ett tillgivet sätt. Antar att det kan klucka litet som en höna och känner nog med att det mer förknippas med åtminstone 50+. Oj vad man blir förvånad över alla anti mot skrockar. Det är ett härligt lågmält skratt för mig. Vill du byta kanske skriv om till något som ”skrattet hördes i hans röst” eller ”hennes kommentar fick skrattet att bubbla fram” Kanske inte samma ord men ungefär hur jag tolkar att du skulle velat att skrocka tolkats.

  2. Krönikören skriver:

    En person som skrockar mycket och ofta – är det en skrockfull rackare det?

  3. Elisabeth skriver:

    Jag gjorde det lite lätt för mig och sökte på synonymer och fick fram: låta som en höna, kackla, klucka; småskratta, skratta dovt. Det känns inte som att något av det egentligen beskriver det hela ”rätt”. Chuckle kan möjligtvis översättas med klucka men jag vet inte om jag någonsin sett någon som har kluckat i en text. Det känns lite grann som Kalle Ankas Klarabell(visst heter hon så?). Svårlöst problem! Men jag håller med, jag gillar verkligen ordet skrocka, det vore ju synd att vara tvungen att låta bli det. Skrattla och skrossa låter helt fantastiskt, fram för helt nya ord i svenska språket!

  4. Manuskt skriver:

    Röstar för ”skrattade tyst”. Eller gör jag? Hm.

  5. Katarina skriver:

    Jag håller med om småskratta, det låter närmast till hands. fast i en text vet jag inte hur det skulle se ut… ”Han småskrattade och…” låter ju sådär… svårt det där.

  6. Kära Syster skriver:

    Fantastiskt att du återkommer till detta och bjuder på sammanfattning. Men hur går vi vidare? Jag har tyvärr inga fantastiska idéer här, jag är bara väldigt nyfiken på vad Vilse anser att skillnaden mellan ”fnittra” och ”chuckle” är.

    /Anna

    • Eva Ludvigsen skriver:

      Just det, hur går vi vidare? Det är ju dit jag vill komma. För tillfället har jag inte en blekaste aning och det skrämmer mig!

    • Vilse skriver:

      Stor skillnad! Fnitter är giggle, inte chuckle. Fnitter är något annat, något för småflickor, berusade och hysteriska, kreativa tjejkvällar. Fnitter är sällan något manliga hjältar i kvinnoböcker ägnar sig åt. 😛

      Anledningen till att jag saknar chuckle är för att jag en gång skrev en roman med en kanadensare, en man dessutom, och när han skrev chucklade alla möjliga: mäktiga kungar och aktade härförare. Just för att de var roade. Men de skrattade inte högt, inte rakt ut. De skrattade tyst.

      Hur vi går vidare? Uppfinner ett nytt ord?? Går till fornsvenskan och letar? Isländskan? Eller så skriver vi småskrattar och hoppas redaktörerna är oss nådiga.

      • Eva Ludvigsen skriver:

        Nej, vi uppfinner ett nytt ord! Tar landvinning på det nu och alla vet i framtiden att det var just på Debutantbloggen ordet lanserades.
        Det svåra är att komma på ett ord ELLER en sjukt bra kort gestaltning som säger lite samma sak. Det skulle kunna fungera också. Vad tror ni?

      • Vilse skriver:

        Eva, gestaltning funkar alltid, men jag är svag för möjligheter till nyord.

        Skritta? Nej, det var ju nåt med hästar. Skrutta? Nej. Skrattla? Lät rätt okej. Får fundera på fler förslag.

        • Eva Ludvigsen skriver:

          Skritta? Haha! Det hade ju varit en grej. Han skrittar och drar Ingrid tättare intill sig. Haha! Skrattla? Intressant… Om män inte kan fnissa kanske de kan fnossa? Eller skrossa? Haha, jag tror vi får fundera vidare…

  7. Vilse skriver:

    Vi har tyvärr bara småskratta. Vi har inga andra ord. Ledsen. (Eller?! Någon som vill säga emot?) När jag sa att jag saknar engelskans chuckle, så menade jag inte att vi ska låna in ordet till svenskan, utan jag önskar att vi hade ett fint svenskt ord som betydde just det som du och jag menar. Det där intima, tysta skrattet som Nate och någon i mina böcker ägnar sig åt.

    Jag kör på omskrivningar. Fungerar förvånansvärt bra. Någon gång skrockar personen ifråga, men med alla omskrivningar i ryggen tror jag läsaren förstår vad jag menar.

    • Eva Ludvigsen skriver:

      Jag förstår det. Och det jobbiga är att jag har verkligen inget alternativ. Därför tyckte jag, eller försökte mig på, att införa just chuckla för vi vet ju alla hur många ord vi snor lite härifrån och därifrån. Det gav dock ingen som helst effekt, snarare blev det konstigare så jag fortsätter söka efter ett bättre ord. Vad menar du med omskrivningar?

      • Vilse skriver:

        Jag menar att jag beskriver ljudet, hur skrattet låter, hur det känns. Orsak och mottagande. Korta gestaltningar istället för ”han småskrattade.”

  8. Annika skriver:

    Alltså där måste jag försvara mig! Jag har väl aldrig sagt att ordet skrocka ska ersättas med att bita ihop? Däremot frågade du vad man gör som medelålders och jag svarade just ”biter ihop”. Ett skämt alltså som svar på din direkta fråga. Menar du att du verkligen trodde att jag, JAG, föreslog att ordet skrockra skulle ersättas med att bita ihop? Herregud, vart är världen på väg? 🙂
    http://vitaminkusin.wordpress.com/2013/09/04/kan-man-skrocka/#comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s