På begäran: Marias bästa Nanowrimo-tips

Några av er som läser har berättat att ni har anmält er till Nanowrimo för första gången, och har bett om mina bästa nano-tips. Hurra! Äntligen någon som vill att jag ska prata om Nanowrimo! När jag pratar om det med kompisar brukar de först se lite intresserade ut, sen lite matta, och tillslut är det uppenbart att de inte lyssnar längre. Jag är helt enkelt lite FÖR förtjust i Nanowrimo, det är svårt att ha mig i möblerade rum när ämnet kommer upp. Jag SLUTAR ALDRIG PRATA. Men jag ska försöka hålla mig i skinnet här och vara lite konstruktiv.  Så okej. Jag intervjuar mig själv.

Varför är Nanowrimo så bra, Maria. Svara stringent och kortfattat, tack.

O my god! Nanowrimo är så bra därför att känslan av att ge sig på det dödsföraktande projekt det innebär att skriva en hel roman på 30 dagar tillsammans med hundra tusentals andra människor är så MÄKTIG. Jag antar att det är som att vara med i en sekt. Eller, ni vet, när en är på en konsert med sitt absolut bästa band och de är så sjukt grymma på scenen att det liksom pirrar i hela kroppen och det är varmt och trångt och alla andra som är där och rör sig i samma takt som en själv FATTAR GREJEN. Det är den känslan.

Det var inte så stringent. Jag menade mer, vad har man för praktisk nytta av Nanowrimo?

Jaså. En kan se nano som en gigantisk skrivövning.

Den största anledningen till att en inte blir färdig med sin text är självförtroendet, det eviga redigerandet och jämförandet och svårigheten att ta sig över pucklarna längs vägen. Hela poängen med nano är att låsa in den inre redaktören i ett källarrum och ge den godis och tv-spel så att den håller tyst en hel månad, och sen bara skriva för att det är KUL. Ni vet, som det var när en var barn och skrev berättelser utan en tanke på om det en skrev var bra nog eller om en hade hittat rätt metafor eller om den eller den formuleringen var för banal. Det handlar om ren och skär berättarglädje. Och det coola är att det funkar, i alla fall för mig. Jag skriver skitdåligt, men jag skriver mina 50 000 ord, och det är fler än vad som fanns där en månad tidigare. Och ord som finns kan redigeras.

Känslan av att ha skrivit 50 000 ord på en månad är sjukt härlig, speciellt första gången. En lär sig saker om sin egen skrivprocess, och om vad som faktiskt krävs av en. Min skrividisciplin är mkt bättre sen jag började med nano, för jag VET nu att jag KAN.

Hur tar man sig då från start till mål under november?

Olika wrimos (eller nanoister som vi också kallar oss) har olika strategier. En del gillar att bara sätta sig första november och köra utan att ha planerat minsta lilla sak innan. Andra gör jättenoggranna synopsis och karaktärsbeskrivningar och en del ritar kartor och samlar på bilder och sparar formuleringar och gör precis allting utom att faktiskt skriva själva texten. Det där gör en som en vill. Själv gillar jag att vara lite förberedd – ha planerat mina karaktärer och om inte i detalj så i alla fall ha berättelsens grundintrig klar för mig. det hjälper när en kör fast. För det gör en. Oftast i mitten/slutet av vecka två.

Okej. Och de där tipsen du skröt om?

De kommer nu:

1) Skriv hur dåligt som helst. Radera INGENTING. Inte ens felstavade ord. Bara plöj på framåt.

2) Skriv 1667 ord om dagen. Om du har flyt eller tid, skriv lite mer, så att du har en buffert. Du kan bli sjuk eller din kompis göra slut med sin respektive och behöva flytta hem till dig och ta upp all din tid med att sitta och gråta i din soffa. En vet aldrig. Så skaffa en buffert av ord om du kan.

3) Muta dig själv. Sega dagar mutar jag mig med godis: 1 godisbit per hundra ord brukar vara lagom.

4) November är en dålig tid för detox. Koffein i någon form är nödvändigt.

5) Större mutor är också bra. När du skrivit 10 000 får du göra nåt du velat ett tag – gå och duscha kanske?

6) Förvarna vänner och familj om att du kommer att vara upptagen. Dra ner på ambitioner som gäller hushållsarbete, personlig hygien och hyfs och fason. Skriv. Det är bara 30 dagar, det gör inget om dina sociala relationer blir lite lidande. Du bjuder alla på glögg och tackar för förståelsen i december.

7) Skriv VARJE DAG. även om du inte hinner skriva dina 1667, skriv nånting. Det är jättelätt att tappa fart om en ger sig själv lov att sacka. Använd små stunder om tiden är knapp, för du har inte råd att vänta på att omständigheterna ska vara perfekta. Jag har redan provat tekniken att ta med datorn till jobbet och skriva 20 minuter på lunchen. Det funkar och kommer att göra att det inte känns lika tungt när kvällen kommer.

8) Om du kör fast (och det kommer du att göra): introducera en ny karaktär. Ha ihjäl en karaktär. Låt två karaktärer som ingen alls hade räknat med skulle få ihop det, få ihop det. I total brist på initiativ: kasta en tärning eller snurra flaskan. Ge dig själv ett antal alternativ på vad som skulle kunna hända och låt slumpen avgöra.

9) Delta i ordkrig som hålls på nanoforumen, på twitter och på svenska chatten. Det är ett jätteeffektivt sätt att samla på sig ord snabbt, och det är roligt.

10) Om du behöver fler ord men är för trött för att pressa på fram mot en viktig scen: skriv något som inte är viktigt. Låt en karaktär ha en inre monolog om vad hen ska äta till middag. Tex köttbullar. Eller skriv en sexscen. Sexscener kan vara hur långa som helst och det gör ingenting om det blir pinsamt för INGEN UTOM DU BEHÖVER LÄSA DET och du kan redigera bort allt dåligt sen. Och vet du vad det fina med det här är? Du kommer att upptäcka grejer som du har skrivit under press och när du trodde att du inte hade nåt att säga som är bra!

Några sista ord på vägen?

Ett råd om alkohol:  Inte så att jag sitter här och predikar för alkoholintag, men en av mina absoluta favoritkaraktärer i Besvärjelser och beskydd kom till efter en kopp starkvinsglögg.  Kom dock ihåg följande: av ETT glas vin blir en jättekreativ. Dricker en mer än så blir en dum.

så, det var nog allt jag hade. Write and be merry! Hitta mig på nanoforumet, jag heter potbelly. Och missa inte taggen på twitter: #nanoswe

I den här fina anteckningsboken gör jag all min planering för årets nanoberättelse.