Hur gick det sen? F.d. debutanten Christin Ljungqvist berättar …

När jag var bloggare på Debutantbloggen hade jag inget bokkontrakt. Jag hade inte ens en tillstymmelse till kontrakt med något förlag i hela Sverige. Man kan säga att jag var före min tid. Klämde mig in, ville vara med. Var det inte riktigt. Jag ”tillförde något annat”, som vi kallade det. Berättade om skrivkurserna jag gick, hur jag tänkte kring allt jag lärde mig, vad jag siktade på i framtiden. Hur det kändes att inte vara debutant på Debutantbloggen. Målbildsövningar. Visualiseringar. Vikten av att aldrig. Ge. Upp. Sådana saker.

Sen gav jag upp. Faktiskt. Skrivkurserna var slut, jag fick ett nytt jobb som ställföreträdande chef på en butik i Göteborg, och väldigt lite tid och ork över till något annat. Lämnade pennan vidare till Liz Wennberg och hoppade av Debutantbloggen. Trodde det var början på min uppgivelse. Att såhär skulle de sluta, alla jäkla år av författardrömmar. Såhär skulle jag bit för bit ge efter. Och det hände, också. Jag gav upp helt. Bara en kort stund. Märkligt, hur drömmar slår in först när man ger upp på riktigt.

I slutet av 2011 blev jag antagen av Gilla Böcker. Våren 2012 debuterade jag med Kaninhjärta. Boken fick galet fantastiska recensioner hos bloggarna, och många av de stora tidningarna. Vilket såhär, hopsummerat, kan låta som skryt. Men det är sant. Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Sydsvenskan. Jag blev intervjuad av Kungsbacka-tidningar, Kaninhjärta nominerades till Bokbloggarnas Litteraturpris 2012, nämndes i P1 (!), antogs av ett danskt förlag. Min debut är absolut en framgångssaga, hopsummerat. Men mellan alla tillfällen av framgång har jag levt ett oerhört vanligt liv. Jobbat, tränat ibland. Gått på begravning. Gift mig. Och väntat. Väntat. Väntat.

Väntat.

Ju mer roligheter som hänt, desto mer har jag förväntat mig. Nu, har jag tänkt, nu jäklar tar det skruv! Och sen har jag blivit alldeles kollrig av all väntan och undrat vad fan som hände? Så har jag fått lugna ner mig. Rabblat ”Rom byggdes inte på en dag” i huvudet. Känt mig ganska blå, faktiskt. Sådant pratas det inte tillräckligt mycket om, kan jag tycka. Vad som händer i en människa, som drabbas av framgång och adrenalin, rent kemiskt. För man blir faktiskt bakfull av extrem lycka. En olustig tomhet infinner sig. Dagen efter releasefesten på Kontiki, Göteborg, var jag smått orolig. Skulle det inte kännas lyckligt? Var något fel? Kära nån. Så började jag tänka att bok två skulle bli en flopp. Att den brukar bli en flopp för alla författare som lyckats bra med sin debut. En ribba var lagd, en nivå, och allt jag skulle komma att skriva skulle jämföras med Kaninhjärta. Bättre, sämre, lika bra? Jag var min egen fiende. Hamrade ur mig bok två, Fågelbarn, helt säker på att bli sågad. Så säker att jag ville ångra mig. Krypa in under en sten. Skita i allt.

I mars i år kom Fågelbarn. Den är tyngre än Kaninhjärta (inga av mina böcker är lätta, då menar jag tematiskt), men har överlag fått ett jämnare betyg. Högre, alltså. Det har gjort mig lugn. Kanske lite för lugn. Nästa bok skrivs långsamt, med långa pauser emellan. Fågelbarn har i vilket fall som blivit ännu en sten på mitt Rom. Jag var med i radio kort efter släppet, intervjuades av Göteborgs-Posten, fick bloggaren Anna Sellin (Bokstävlarna) att kläcka ur sig detta; Jag kan inte annat än att bli imponerad av Christin Ljungqvist. Hon visar med ”Fågelbarn” att hon är en av Sveriges mest talangfulla nya författare. Och i år ska jag få mitt första egna seminarium på bokmässan. Som bara ska handla om mig. Alla de som kommer dit är alltså där för att lyssna på MIG. Jag har aldrig varit ensam på scen sådär, förut. På något sätt känns det som om mitt kändisskap kommer mätas per person. Senast såg jag att tretton hade föranmält sig till mitt seminarium. Tjugoen till Jonas Gardells. Jag känner mig nöjd. Glad. Enormt nervös.

Och stundtals längtar jag tillbaka till helt vanliga dagar, utan så svindlande höjder.

Årets bloggare på Debutantbloggen vill veta om det blev som jag drömde om och ville. Det var som sagt svårt att alls drömma i slutet. Och inga fantasier kan förbereda en så värst på verkligheten. Därför blev det annorlunda vad jag tänkt mig, men inte sämre för det. Jag hade, då Gilla Böckers Ada Wester ringde mig med det fantastiska beskedet att Kaninhjärta skulle antas, redan förstått att världsherravälde sällan kommer genast. Att sådant stort tar tid. Att bara några få kan leva på sitt författarskap. Att jag förmodligen skulle behöva fortsätta jobba några år till. Minst. Alltså har jag lärt mig att pengarna man som författare får inte alls väger upp mot all den tid man skriver, eller gör research, eller all den känslomässiga och psykiska investering man gör. Jag har också lärt mig att det är okej att känna sig tom, blå och trött dagen efter att något stort har hänt, att böcker kan bli bättre än man själv är övertygad om medan man skriver dem, att det här yrket kräver ytterligheter av en som ibland kan ge kluvna känslor, vilket är normalt, att det är bra att tacka nej till vissa saker, ja till andra, och att jag inte är en onehitwonder. Inte ens debutant. Jag är en av de där, nu. Författarna. Konstiga typer.

Christin Ljungqvist

www.christinljungqvist.se
www.gillabocker.se/christin-ljungqvist

Annonser
Det här inlägget postades i Christin, Debut, Författarliv. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hur gick det sen? F.d. debutanten Christin Ljungqvist berättar …

  1. Christin skriver:

    Tack, hör ni! Roligt att få feedback. Och nyttigt. Tack!

  2. Vilse skriver:

    Tack för intressant läsning, för att du delar med dig. Vilka resor vi får läsa här. Vilken ork att vänta, vänta, genomleva toppar och dalar och ändå fortsätta skriva. Förunderligt faktiskt.

  3. Gabriella skriver:

    Skön läsning. Topparna och dalarna i din text stakar ut en tänkbar väg från det ensamma drömmandet till något annat. Något oanat värt att vänta på. Tack för det!

  4. Det är, oftast, upp till författaren. Råkar man skriva en ny Harry Potter griper liksom storheten tag i ens liv och förändrar det, oavsett vad man vill och inte. Men för de flesta tar författarskapet tid att bygga. Därför får du själv avgöra. Vill du fortsätta som vanligt så gör du det. Dock tror jag antalet sålda böcker påverkas stort av att du ställer upp på olika grejer, som intervjuer, framträdande, mässor och festivaler. Och ställer man upp på såna grejer förändras ens liv, bit för bit. Jag har bland annat fått syn på mig själv ur läsarnas vinkel. Det är en konstig upplevelse. Och jag har fått djupare röst, och tror mer på mig själv. Det är en fin upplevelse.

  5. Min största dröm är att bli författare, men hur mycket av sitt gamla liv får man ge upp när man blivit det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s