Slutet gott, allting gott?

I söndagskväll gjorde jag det; skrev det magiska ordet Slut, det sista av 77 666 stycken! Ett märkligt antal ord för ett råmanus, känns lite som The Number of the Beast …

I måndagskväll satte jag mig vid köksbordet, inte med min iPad eller dator framför mig, utan med en manusbunt. Det var första gången på månader som jag inte behövde få till ännu en scen eller ytterligare ett kapitel, och som jag använde en redigeringspenna istället för ett tangentbord.

För första gången sedan jag började skriva på Croissants till frukost skulle jag läsa manuset i ett svep. Fram tills då hade jag bara kollat igenom föregående dags text för att komma in i berättelsen igen, jobbat framåt utan att titta bakåt, till skillnad från när jag skrev Solviken. Jag märker att det gett mig en helt annan distans till historien. Dels känns det som om någon annan än jag skrivit den, dels ser jag tydligare förbättringsmöjligheterna i själva texten.

Detta med en berättelse som skrivits av någon annan …
När det var dags att avrunda och knyta ihop trådarna, blev jag varse en märklig sak som jag inte minns att jag upplevde med Solviken. Det var som om berättelsen styrde mig och inte jag den, jag hade inte längre någon makt över mina romanfigurers öden. Under hela skrivprocessen hade jag hållit dem i ett fast grepp, inte tillåtit alltför många utvikningar från min ursprungliga plan. Men nu, på slutet, tog de över helt och hållet och ville inte längre samma sak som jag. Gabriel och Cecilia hade förvandlats till riktiga människor, lika levande som vem som helst av mina vänner. De satt och tjafsade med maken och mig vid frukostbordet och de följde med oss på våra promenader. Men de rackarna slutade att lyssna på mina goda råd. De började fatta egna beslut, kan ni tänka er, och gjorde egna val, inte alltid de rätta men vad skulle jag göra?
Sicken tur att det tog dem så pass lång tid innan de gjorde myteri. Tänk vilken röra det hade blivit annars!
Det var lite bättre ordning på Gabriel i Solviken, han var lydigare där, men jag antar att han till slut tröttnade på mitt domderande sätt.

Hur Croissants till frukost slutar?
Tja, det undrar jag också.
Vi är inte riktigt överens med varandra om hur vi ska tolka slutet, Gabriel, Cecilia, maken och jag …

Det här inlägget postades i Annika Estassy Lovén, Croissants till frukost, författarens hantverk, Solviken. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Slutet gott, allting gott?

  1. Katarina skriver:

    Haha, vilka typer! Spela lydiga och medgörliga under hela manuset bara för att göra myteri på slutet! Lurigt! Håller med om känslan av att karaktärerna är med en till vardags, det är ganska häftigt tycker jag! :-))

  2. Ethel skriver:

    Låter fascinerande och spännande!

  3. Anna Lönnqvist skriver:

    Åh, vad spännande. Längtar verkligen efter att läsa den. Och känner igen mig helt, det här med att karaktärerna blir verkliga och vill göra som de vill … 🙂

Lämna ett svar till Anna Lönnqvist Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s