Ett omslag blir till …

I dagarna blev omslaget till bok 2, Croissants till frukost, klart.  Och ja – det heter ”Croissants” och inte ”Croissanter” på mitt omslag eftersom vi valde den franska böjningen med flit, dels som en blinkning åt platsen där största delen av berättelsen utspelar sig, dels för att jag tycker att det grammatiskt korrekta ”Croissanter” är ett så otroligt fult ord. Men jag använder det inne i boken, där följer jag SAOL. Utanpå boken däremot, råder konstnärlig frihet …

Men nu tänker jag överlämna ordet till Anna Handell/Montage som skapat omslaget, ett teamwork mellan henne, förlaget och mig på ett litet hörn. Jag undvek dock att lägga mig i alltför mycket, hade fullt förtroende för att förlaget och Anna kunde sitt jobb.
Hur tänkte då en kreatör som Anna när hon jobbade med mitt omslag? Vad tog hon hänsyn till? Hur såg processen ut? Frågor som jag själv önskade få svar på, fascinerad som jag är, och alltid varit, av kreativa människor.

Jag ville respektfullt tolka Annikas berättelse och ta fram stämningen i hennes ord. Ibland kan längtan efter skönhet vara nästan smärtsam, fastän man befinner sig precis där i stunden. Det finns en svärta i all värme, och horisonten är där borta i diset. Nära men långt bort. Kompositionen i bilden låg självklar i sinnet redan när jag läste den första delen av manuset. Harmoni. Säljande harmoni, skulle det bli! 
Vi pratade ihop oss om ledord och sedan skickade jag blyertsskisser för att försöka förklara hur jag hade tänkt. Annika hade tänkt precis detsamma. Klick!
Pinjeträdets form var viktigt för att rama in hela bilden och efter att jag fått idén med bildens komposition godkänd hos förlaget, satte jag igång att teckna. Barren ritade jag på ett eget papper och duplicerade flera gånger i Photoshop, för att ge djup och grund.

Eva Fallenius på förlaget tyckte att ett foto (som först var aktuellt) med en stol och ett bord på en terrass var alltför stela och ”ofranska” (jag höll med) och till slut kom vi fram till att jag skulle rita det hela. Eller ”montera” alltihop och själv teckna det jag tyckte saknades. 

I trädgården ritade jag av mitt eget möblemang och gjorde det svart för att passa med järnräcket. Jag klippte ut berg att längta till ur ett papper med lite struktur, och monterade in ett foto från Frankrike med hustak. Jag älskar vinrankor och ritade för många som sedan inte fick plats. 

Annika ville ha rosor med eftersom rosorna har betydelse för berättelsen. Så då fick det bli rosor, så klart! Jag funderade en stund på det, ville inte ha helt perfekta illustrerade rosor med risk för att det skulle bli för endimensionellt och rent av gulligt. Vi hade pratat om svärtan i boken och om man tittar på en ros så är den faktiskt ganska rafsig i sitt växtsätt. Taggar och oregelbundna grenar i allt det sköna… 

Slutligen plockade jag av ett par kvistar av min favoritros, Madame Alfred Carrier, i trädgården och fotograferade av dem utan att försköna eller justera hur spretiga de var. Sedan ritade jag över dem med egna färger.  
Under arbetets gång har det sagt klick, klick, klick och jag tror inte att jag är den enda som kommer att förtjusas av Annika och hennes bok.

Jag hoppas att Anna har rätt, att boken när den kommer ut april 2014 hittar sina läsare. Men oavsett hur det går har jag mitt omslag kvar. Jag fick nämligen bilden förstorad, utprintad på konstpapper och signerad.
Nu ska den ramas in.
Tjoho!