Nanowrimo vecka 1

Den första veckan av nanowrimo brukar gå som en dans. Det har det gjort för mig hittills också – det har ju bara varit fyra dagar än så länge. Jag har sett till att hela tiden ligga ett par hundra ord över dagskvoten när jag slutar för dagen för att inte behöva känna att jag börjar i uppförsbacke nästa dag. Det har funkat fint. Min plan att skriva på lunchen verkar också funka: jag äter medhavd matlåda snabbt och sen skriver jag i 20 min eller en halvtimme.det är jättebra att inte behöva skriva allt på kvällen när hjärnan är trött.

Men jag har redan stött på problem. Alla nanoberättesler jag skrivit hittills har varit intrigdrivna fantasyberättelser. Även om jag inte haft en jättenoggrann struktur när jag börjat har jag haft en tydlig konflikt att jobba med, och yttre skeenden som drivit berättelsen framåt. Den här är lite annorlunda. Inte lika mycket intrig, utan mer karaktärsutveckling. mer inre konflikt. Jag känner mig inte osäker på riktningen, för den har jag tagit ut, men vägen dit är väldigt luddig. Men det är ju en av de saker som är spännande med nanowrimo, att se vad som händer när man släpper berättelsen lös. Det som bekymrar mig mer är att jag har så svårt att hitta rösten och tonen. Jag vet vart jag vill, men jag får inte till det. Jag byter tempus fram och tillbaka, jag behöver skriva roligt men känner inte att det blir så roligt och då är hela berättelsen poänglös eftersom den bygger på humor. Och nu när jag skriver det här känner jag att BLÄ! Och så vill jag klappa mig själv lite på huvudet för jag vet att det att känna så är en del av skrivarlivet och en del av Nanowrimo. Snart känns det bättre igen. Hur går det för er?

 

12 reaktioner på ”Nanowrimo vecka 1

  1. Pingback: Skriva en roman på en månad? | Debutantbloggen

  2. Det går hyfsat bra här, fast just nu måste jag skriva ett långt avsnitt med ganska skrämmande innehåll – och det tar emot alldeles väldigt! Jag vet att för att locka fram en viss känsla hos läsaren behöver jag själv känna den minst tre gånger så starkt (lite isbergseffekten – ALLT jag känner lyckas jag aldrig förmedla). Och eftersom känslan jag är ute efter just nu är rädsla känns det lite jobbigt att kasta sig huvudstupa ner i detta träsk av skräck… Men det känns jättefuskigt att spara det till senare och istället hoppa direkt till avsnitten som följer. Jag kan omöjligt följa t.ex. Dan Wells råd om att skriva slutet först osv. Själv måste jag plita ner historien kronologiskt, annars ”känner” jag den inte… Måste hitta på någon superbra belöning som väntar mig efter denna mörkrens myrmark… Hm, kanske boka in en massage…

  3. Det går framåt. Hade bara planerat början, mitten och slutet samt huvudkaraktärerna. Gör precis som du. Överskriver kvoten med ett par hundra ord varje dag så slipper man bekymra sig alltför mycket när man slår upp datorn dagen därpå.

  4. Jag har också fått min första dipp. Jag vet inte riktigt hur mycket den har att göra med själva texten, och hur mycket den har att göra med att jag skrev supermycket i helgen (för att vara mig) och känner mig helt tömd. Men jag kämpar på och hoppas att det lossnar igen snart.

    Hoppas att du hittar till berättelsens röst och ton snart!

    • Skrev lite nu på lunchen och kände att jag fick bättre schwung på det. Fortfarande inte exakt som jag vill ha det, men det närmar sig. du blev nog lite skrivchockad bara. Det går över.

  5. Jag har också stött på problem, lite samma problem faktiskt, att det var mer karaktärsutveckling och för lite handling att placera karaktären i. För någonstans måste de ju GÖRA något med, under tiden de utvecklas. 🙂 fick tänka till ganska ordentligt där igår.

    • Det är ju det som är det luriga, att hinna stanna upp och tänka ibland när man faktiskt måste. Det har en tendens att gå ut lite över jobbet/familjen/nattsömnen. Men det får det väl vara värt.

  6. Det här är mitt andra försök att skriva en roman och det går till på samma sätt som sist: jag skriver samtidigt som jag utforskar berättelsen vilket resulterar i en inte helt sammanhängande text. Men jag inser att det inte hade gått till på annat sätt även om jag hade haft all tid i världen. Det verkar alltså som att det här projektet kommer att vinna på snabbheten. Jag förkortar liksom tiden att skissa fram ett utkast avsevärt. Om det inte blir annat än nonsens i slutändan gör det liksom ingenting, oavsett resultat får jag en grund att utgå från.

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s