Och det hände sig vid den tiden …

Det var i somras, i augusti närmare bestämt, och jag hade en semesterdag hemmavid. Semesterdagar hemmavid kan vara förunderligt sköna och denna dag var just det. Solen sken genom den öppna balkongdörren, humlor och fjärilar hade hittat upp till våra lavendelkrukor och jag satt i min Laminofåtölj, precis som nu, med iPaden i knät och en kopp örtte nära till hands.

Då ringer vår hemtelefon och genast stiger min irritationsmätare från noll till tio. För det vet ju alla att om hemtelefonen ringer en vanlig vardag är det föga troligt att uppringaren vill annat än sälja någonting som vi vare sig bett om eller saknat. Tio år efter min skilsmässa – jag fick behålla vårt gamla nummer – får jag fortfarande samtal från en man som söker mitt ex och som när jag berättar att vi inte delat bostad, säng eller liv på evigheter, undrar – när han ändå har mig på tråden – om inte också jag skulle vilja börja samla på värdefulla mynt. Nej, det vill jag inte och inte visste jag att mitt ex gjorde det heller men å andra sidan är jag av den åsikten att alla har rätt till sina små hemligheter och att det finns värre saker än att samla på mynt i smyg. Fast jag undrar var mitt ex gömde sin samling och hur mycket den var värd …

Telefonen ringde alltså och eftersom jag inte kan låta bli att svara när en telefon ringer, krånglade jag ur mig fåtöljen och gick ut i hallen där apparaten står. Med tanke på hur lite vi använder den är frågan om vi överhuvudtaget borde ha en fast telefon. Men tack vare IP-telefoni kostar det oss ingenting att äga en manick som vi nästan aldrig pratar i. Den är mest till för att kommunicera med våra mammor. Och till att be försäljare som lyckats ta sig förbi NIX-spärren eftersom de representerar företag eller organisationer som vi har – eller har haft – koppling till, fara och flyga. För det mesta är det min man som ber dem göra det, och så butter som han låter vid sådana tillfällen är det obegripligt att inte samtliga telefonförsäljarbolag svartlistat oss för länge sedan.

I vilket fall som helst, telefonen ringde. Jag svarade och lät minst lika välkomnande som min man brukar göra. Min nye man alltså, inte mitt ex. Min nye man har säkert också sina hemligheter men att samla på mynt är inte en av dem, inte vad jag känner till …

Jag tror inte att jag ens sa mitt namn när jag lyfte på luren – eller knäppte på luren ska det väl heta nu för tiden – utan jag väste fram ett ilsket ”Hallå!”.
Det blev tyst i ett par sekunder innan en artig mansröst frågade om han kommit hem till Annika.
”Ja, hurså?” tror jag visst att jag svarade, inställd på att inte falla för någon charmoffensiv. För att göra det riktigt tydligt för vederbörande på vilket humör jag var på, sa jag även att vad den än tänkte försöka sälja var svaret nej. Och hör sen.
Återigen blev det tyst i ett par sekunder och jag skulle just till att slänga på luren – eller snarare knäppa av luren vilket är en mycket tråkigare handling än att slänga på den – när den envetne mannen harklade sig och sa:
”Ursäkta att jag stör.”
Intelligent människa, han har förstått min poäng, hann jag tänka innan han fortsatte:
”Det gäller Solviken, jag undrar om du skulle vara intresserad av att få den utgiven som ljudbok.”

Det blev min tur att tappa tungan, som fransmännen säger, men som tur var hittade jag den igen. Sedan följde ett långt och mycket trevligt samtal med Mattias på ljudboksförlaget HörOpp! som resulterade i att Solviken inte bara finns som inbunden, e-bok, talbok (och snart pocket) utan även som ljudbok, uppläst av Kerstin Andersson.

Numera försöker jag att låta lite trevligare när jag svarar i hemtelefonen – vem vet vilket spännande erbjudande som döljer sig bakom en len försäljarröst.
Fast mannen som tycker att jag borde börja samla på värdefulla mynt slänger jag fortfarande luren i örat på. Ja, knäpper av luren då, om det ska vara så noga.