Hur gick det sen? F.d. debutanten Liz Wennberg berättar …

Den 26 oktober har jag boksläpp. Min fjärde bok. Är inte det ganska häftigt? Vi backar lite. För femton år sedan skickade jag in mitt första manus som var en återberättelse av en historia som ungarnas pappa berättade för sönerna varje kväll när de skulle sova. Det var en alldeles för söt liten saga som måste få leva kvar. Jag blev refuserad. Så klart.

Men så gick ett gäng med år och under en semester 2007, om jag minns rätt, började jag skriva Punkpapporna. Januari 2010 blev jag antagen, och det blev början till mitt författarskap. I mars samma år blev jag antagen av ett annat förlag med mina dikter, jag skrev (skitdåligt) i Debutantbloggen och blev invald i Sveriges Författarförbund (som jag gick ur på grund av den dyra årsavgiften), och januari 2013 kom Texas.

Förra året blev jag utvald av Maria Tomsby att skriva fyra manus tillsammans med henne utifrån hennes fina idéer, och det har vi gjort. Manusen ligger på ett av Sveriges största bokförlag och gottar sig. Vi håller alla tummar och tår att allt går i lås. Att skriva tillsammans med någon hade jag inte haft en tanke på innan, men det visade sig bli så mycket roligare och bättre än jag någonsin anat, och jag hoppas jag och Maria får många skriv-år tillsammans.

Egentligen hade jag de sämsta förutsättningar för att bli författare. Jag läser aldrig och det handlar inte om att jag inte hinner, utan jag läser inte. Jag suger på grammatik och tycks ha stora svårigheter att lära mig det. Jag är fruktansvärt otålig, är en gnutta flamsig och saknar förmåga att strukturera på ett smart sätt. Men ändå lyckas jag ro båten i hamn. Ge aldrig upp, brukar jag säga till aspiranter. Ha en bra historia, viljan och en stor portion ödmjukhet inför det hela så kan du lyckas.

Idag var jag gäst på ett boksläpp och jag förstår att jag håller på med det bästa som finns i hela världen. Men vilket slit det har varit. Jag har skrivit varje ledig stund, till och med på julafton. Det har aldrig funnits ett dåligt tillfälle för att skriva. Mer än en gång har jag funderat över vad i hela friden jag håller på med, men drivet att berätta har varit så starkt att mina tappraste försök att lägga författarskapet på hyllan har fått böja sig för konsten.

Jag har valt att verka i det dolda och jag har inga bra argument varför det blivit så. Jag har helt saknat behov och längtan efter att bli offentlig. Men samtidigt har jag läsare, får biblioteksersättning, och då gråter jag en smula. Jag gråter för att jag har så många fina läsare och så sitter jag och gömmer mig på kammaren. Jag har lovat att det ska bli ändring på det. Jag ska verkligen försöka lyfta fram mig själv.

Den 26 oktober hade jag boksläpp. Min fjärde bok. Det var häftigt. Jag ville både svimma och dö en smula. Fortfarande kan jag inte riktigt förstått att jag har lyckas.

Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som har funnits med mig på vägen, alla som trodde på mig trots att jag skrev som en kratta, och även om ni inte trodde på mig så fick det mig att fortsätta skriva. Och snälla ni som skriver: ge inte upp!

Annonser
Det här inlägget postades i Författarliv, Gästbloggare, Liz. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s