Nanowrimo vecka 2

Jag förstår att några av er har suttit och stirrat på skärmen sen klockan sex och frågat er: VAR är dagens debutanbloggsinlägg? Och med rätta. Jag brukar skriva mina tisdagsinlägg på måndagkvällen, eftersom de ska publiceras kl 6 på tisdag morgonen, och då är jag, om jag har tur, bara nätt och jämt vaken. Men igår var jag så upptagen av att desperat skriva mig i kapp eftersom jag hamnat lite efter i helgen, att jag helt glömde bort det. Men nu kommer det: mitt tisdagsinlägg.

Vecka 2.

Vecka två är känd för att vara tung. Då är nyförälskelsen över och de första 15000 orden eller så, som man ganska övermodigt manglade ur sig på ren inspiration, är skrivna och man sitter där och tänker: nu då. Vad i helvete ska hända nu? Man börjar inse att man inte har någon handling och att ens karaktärer liknar pappfigurer och att man inte gillar sin huvudperson ett enda litet dugg!

Och plötsligt känns det som en börda att skriva, man vill hellre se på tv, träffa kompisar, gå ut med hunden, vika tvätt eller städa toaletten – vad som helst utom att skriva faktiskt.

Det här händer de flesta någon gång under Nanowrimo. Oftast under vecka två. Och det är då man behöver sina mutor och hot. Om jag gör det här nu så får jag… Om jag inte gör det här så får jag inte… Det hjälper att ha en medhjälpare som pushar på en. Jag har en kompis vars man gått in i brutal-coach-mode och skäller på henne på tyska varje gång hon försöker smita undan skrivandet. Andra är mer inne på muta-sig –med- kakor-linjen. What ever works, säger jag, men GE BARA INTE UPP! För det vänder.

Några saker man kan behöva göra när det känns tungt, förutom hota och muta:

1)      Ta en stund och se över synopsis. Om du inte har ett kan det vara bra att fundera lite på vart du är på väg, och skriva ner några nyckelpunkter så att du i alla fall har en allmän riktning

2)      Kom ihåg att skriva i scener. Jag var tvungen att påminna mig själv om det igår när jag upptäckte att jag skrivit en 1714 ord lång drapa som bestod av en ganska obegriplig inre monolog. Jag skulle gissa att sju åttondelar av den kommer att försvinna i redigeringen, eller kanske pytsas ut på andra platser i texten. För som den är nu är det bara en blobb. För att texten ska fungera behöver den scener. Varje scen har en början, en mitten och ett slut, och en konflikt. Försök att ha det tänket med och det blir lättare att greppa skrivandet.

Och hang in there, hörrni! På fredag ska vi ha nått 25 000, och om jag klarar det trots att min bok är mindre strukturerad och mer psykotisk än någonting jag skrivit tidigare, ska jag fira med glass och champagne.

Det här inlägget postades i författarens hantverk, Författarliv, Maria Friedner, Nanowrimo, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Nanowrimo vecka 2

  1. Ping: Men vad händer efter fyra veckor? | Lugn. Det ordnar sig.

  2. Linda skriver:

    Jag sparade min bloggläsningsstund till lunchen, så jag har inte fått vänta extra. Bara sedan förra veckan alltså 🙂 Och jag har precis börjat få lite flöde i skrivandet nu när jag mer och mer släpper på den inre kritikern (som verkar vara min största black om foten), så jag har inte alls den här tvåveckorssvackan. Den hade jag vecka ett, ovanligt nog.

    Men det jag tänker nu är: Vad synd att en aldrig får läsa andras nano-texter eller första utkast. I vanliga fall får en bara läsa relativt färdiga, finputsade saker som mest ger prestationsångest. Fatta hur inspirerande det skulle vara för ens egen nano-text att läsa en 1714 ord lång inre monolog, eller en nästan 4000 ord lång sexscen! (Okej, delar av dem kanske kunde räcka…) Åtminstone är det sådant jag skulle ha behövt för att inte fastna i att texten måste bli bra och nästan ”färdig” med en gång. Tack och lov att det äntligen börjar släppa.

    Och tack, Maria för alla dina nanowrimo-tips! Även om jag inte har följt precis allihop, så har jag åtminstone njutit och inspirerats av att läsa dem

    /Linda

    • Maria skriver:

      Haha, ja, det där är ju en fråga om mod. Jag tror inte att jag skulle klara av att låta någon, inte ens min allra bästa skrivarkompis Mia, läsa min fullständigt oredigerade nanowrimo-text. Men jag förstår precis hur du menar – det skulle säkert vara uppmuntrande att se att alla andra också skriver crap.

  3. Kati skriver:

    Hahaha, ”Man börjar inse att man inte har någon handling”! Word!

    • Maria skriver:

      Just det är väldigt vanligt förekommande har jag märkt. Jag har upptäckt att jag inte har nån handling alls. Men på nåt sätt får det väl lösa sig. jag kör på!

  4. Hehe, sjukt nog var jag faktiskt inne här precis klockan sex. Det är inte så att jag är det varje dag, men idag så. Dels var det synd om mig eftersom jag var tvungen att åka till jobbet med 6-tåget (!) och jag försökte muta mig själv medelst debutantbloggsinlägg. Dels är jag inne i just en vecka 2-svacka i Nanowrimoskrivandet och jag kände på mig att du skulle skriva några kloka ord om hur man ska göra för att inte ge upp. Och det gjorde det ju. Jättebra tips, och kanske framför allt: skönt att höra att fler än jag dippar lite vid den här punkten. Så TACK! 🙂

    /Liv

  5. Susanne Ahlenius skriver:

    Precis det du beskriver har jag fått en liten släng av nu men i dag på lunchen tänkte jag skriva ner en synopsis så jag vet i vilken riktning skeppet ska gå.
    Kanske man skulle börja fila på slutet för just den biten har jag ingen anning om nu. För mig fungerar det oftast så att slutet kommer fram som små bitar i huvudet vareftersom jag skriver men det är några bitar som jag inte har fått grepp om ännu och då tror jag det är bra att skriva ett synopsis.

    När det kommer till pepp så står min man för den biten, dock skriker han inte på tyska 🙂 Han säger till mig runt klockan åtta/nio ”gå o sätt dig nu så du får ihop orden”

    När man sedan hamnar i det där flowet, som jag gjorde i söndags (hade ett riktigt maratonpass för att få ihop två dagars ordmassa) insåg jag att hade skrivit en sexscen eller snarare ett kapitel på nästan 4.000 ord 🙂 Tror helt klart att den texten kommer kortas ner.

    Må så gott och lycka till!

    //Susanne

    • Maria skriver:

      sexscener är ofta ert jättebra sätt att samla på sig ord 🙂 Och de kan ju, som tur är, redigeras i efterhand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s