Vems åsikt räknas?

Det börjar ju närma sig slutet av våra dagar här på Debutantbloggen, snart ska ett nytt gäng ta över och antingen en vill eller inte börjar känslan av avslut och sammafattning smyga sig på (tycker jag). Det är liksom svårt att inte börja göra upp listor i huvudet på vad en har kommit fram till under det här året, vad som har hänt, vad en tar med sig.

En grej jag har tänkt mycket på, och för all del skrivit en hel del om, är det här med recensioner och andras tyckande om det jag gör. Det är komplicerat. På så många sätt. För egen del har jag ju läst det mesta andra har tyckt om min bok. Jag tror att det hänger ihop med att jag i mitt yrke ständigt tar emot feedback, kritik och beröm, jag hade liksom ingen tanke på att inte ta del av samma sak gällande boken. Men så här i efterhand undrar jag om det verkligen var ett särskilt bra beslut.

Härom dagen kom jag över en liten blänkare, det var i en recension av Maria Svelands senaste bok Systrar och Bröder, skriven av en Lena Kvist. Meningen löd ”Maria Sveland rör sig i samma litterära kvarter som till exempel Helena von Zweigbergk, Katarina Wennstam eller det nya namnet Annamaria Jansson.”. Jag blev jätteglad (trots att mitt namn var felstavat). Glad över att nämnas tillsammans med så duktiga författare, över att få vara med där, över att ens vara hågkommen och påtänkt. Jag kände att hela jag pös av stolthet, jag växte nån centimeter. Jag kände till och med att jag fick bäring och näring som skribent, kanske har jag i den där författarvärlden att göra trots allt? Min dag blev lite ljusare.

Det var väl bra, tänker kanske ni, klart en ska bli glad. Och ja, jag håller med, på ett sätt, men på ett annat inte. För det är problematiskt att bli glad över vad andra tycker. Att ta till sig, att låta andra definiera och därmed låta andra sätta ramar och regler för om jag är bra eller dålig. För på samma sätt som jag blir glad över exempelvis en positiv recension blir jag ju också ledsen av en negativ. Det kanske inte gäller för alla, men för mig är det så. Och jag tror inte att det är bra. Inte för mig. Jag vill inte bli ledsen eller glad av vad någon annan tycker. Någon som bara är en person, som kanske hade en dålig dag, eller som hade en väldigt bra dag. Jag vill bestämma mitt eget värde och lyssna på några få, smarta personer. Faktum är att ju längre jag är i den här karusellen inser jag att allt annat nog är omöjligt.

I mitt yrke får jag en del hatmejl. En del påhopp. Ganska så många anser att jag är värdelös och borde sluta, det är ofta så inom sportbranschen, särskilt om en är kvinna. Självklart har jag valt att inte ta till mig av de mejlen. Jag kan inte lyssna på alla som anser att jag är kass för att min röst är för ljus eller för att tjejer inte kan något om sport, då skulle jag gå under. På samma sätt tror jag att jag måste minimera intaget av vad andra anser om mitt skrivande. Just Maria Sveland, vars recension jag nämnde ovan, sa i en intervju i podcasten Värvet att hon aldrig läste recensioner av den enkla anledningen att hon inte ville bli påverkad. Hon ville förbli i sitt förhållningssätt till sitt eget skrivande. Jag tror att hon har rätt. Jag tror att det är vägen att gå. Men det tog ett år att komma fram till det.

Annonser
Det här inlägget postades i AnnaMaria Jansson. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vems åsikt räknas?

  1. Jag håller helt med dig. Att ta emot kritik och synpunkter från personer som man har valt ut för detta är en sak. Recensioner och tyckanden en helt annan. Vad andra tycker om dig eller din text är betydelselöst. Det enda som verkligen är viktigt är vad du tycker om dig själv och det du skapar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s