Hur gick det sen? F.d. debutanten Augustin Erba berättar …

De brände hans anteckningar, hans texter och hans bibliotek. De släpade honom till fängelset. Där satt han, med sina oskrivna böcker och med sina tankar. Han fick inte ens ha en penna. Hur ska en författare kunna skriva utan en penna?

Författaren i fängelset var från Indonesien. Hans brott var att han skrivit och talat om sådant som regimen ogillade. Han hade upptäckt att de holländska kolonisatörerna förvrängt och dolt indonesisk litteratur. Inte nog med att kolonisatörerna plundrat, våldtagit och dödat hans släkt, de hade också förvägrat dem deras språk och berättelser.

Vi har det inte så, vi på Debutantbloggen. Vi får skriva vad vi vill utan att någon kommer hem till oss, utan att någon bränner våra böcker, eller släpar oss till fängelse. Jag tänker ofta på indonesiern som satt i fängelse. Jag tänker på vad som hindrar mig från att skriva och, framför allt, vad som hindrade mig från att skriva när jag var yngre; innan jag blev publicerad, innan Debutantbloggen. Ni som läst mina texter i Debutantbloggens arkiv, ni vet att jag, som många av er, ständigt skrivit.

Varje morgon går jag upp, varje morgon skriver jag. Ungefär var tionde morgon är jag inspirerad och skriver någonting användbart. De andra nio morgnarnas texter slänger jag. Det är inte för att jag har speciellt höga krav som jag slänger texterna; de är, uppriktigt sagt, inte särskilt bra.

Det finns två anledningar till att jag skriver de där morgnarna då det ändå inte blir bra. Den ena anledningen är att om jag inte skriver, kommer mina verktyg att vara rostiga när inspirationen kommer på den tionde morgonen. När inspirationen kommer måste alla verktyg vara upplagda på rad, de måste vara lättåtkomliga och de måste vara tvättade, oljade och slipade. När inspirationen kommer får den inte hejdas av perifera funderingar om det ska vara talstreck eller citat-tecken i replikskiftet, vilken roll miljöbeskrivningar har i berättelser eller var tyngdpunkten i ett allvarsamt stycke borde ligga. När inspirationen kommer är den en välsignelse och jag måste vara redo att ta emot den om den inte ska gå förlorad.

Den andra anledningen till att jag skriver är min mentala hälsa, jag blir en olycklig människa om jag inte får berätta. Jag tänker mig att det var vad som drabbade Pramoedya Ananta Toer. Han satt i det indonesiska fängelset. Han var förbjuden att skriva, men han var inte förbjuden att tänka. Och när han tänkte behövde han berätta. Han började berätta för sina medfångar. Det skulle visa sig att medfångarna behövde lyssnandet. Dag efter dag bad de honom om fortsättningen och dag efter dag berättade han sig framåt i den oskrivna romanen. Att han inte ens hade en penna hindrade honom inte.

Det var långa tider, när jag var yngre, som jag kände mig hindrad att skriva för att jag inte hade ett förlag, för att jag inte hade en publik. Jag skrev, men det kändes som om det inte var på riktigt. Jag är avundsjuk på er som är blivande debutanter, för ni behöver inte invänta något förlag, ni kan publicera er vilken dag som helst och finnas som e-böcker tio sekunder senare. Nej, förresten, låt mig gissa: Ni tycker inte det är på riktigt om ni inte har en erfaren förläggare, ett känt förlag och en pappersbok. Inbunden.

Jag hindrade mitt eget skrivande med min bild av vilken sorts författare jag ville vara, vilken sorts texter jag trodde att jag borde skriva, vilken bild jag önskade att läsaren skulle få av mig. Medan jag kämpade med det jag själv tyckte var det riktiga skrivandet, skrev jag dagbok. Jag brukade skriva en markering i min kalender varje dag jag skrev. Om jag bara skrev dagbok och inte något som jag tyckte var skönlitterärt, tillät jag mig inte att göra min markering.

Jag är kanske halvvägs genom mitt författarliv nu, om det fortsätter som tidigare, och så här långt är det de texter som rymt ur min dagbok som främmande människor oftast vill tala om när de möter mig. De vill tala om min längtan efter att bli en bra förälder från ”Uppdrag:Pappa” och de vill tala om min mors flykt in i sig själv från ”Mor Mamma Morsan”. Kanske är det därför jag älskar skrivandet, för att det är så svårt att förutsäga vart det kommer att bära mig. Det senaste året har jag skrivit ungefär 250 av de kortpjäser som sänds dagligen i P1 i serien ”Världshistorien”. Inte trodde jag att mitt stretande med dialog i mina romaner skulle leda till att jag skrev dramatik.

Den indonesiske författaren fortsatte att berätta sin roman för sina medfångar. Så småningom organiserade de sig – medfångarna tog på sig några av hans arbetsuppgifter, en dag fick han en penna, en annan dag ett papper och Pramoedya Ananta Toer kunde skriva ner berättelsen han redan hade författat. Den smugglades ut, den trycktes och trots att den inledningsvis förbjöds i Indonesien blev den en internationell bestseller.

Jag tror inte pengarna eller berömmelsen betydde mycket för honom. Jag är övertygad om att det viktigaste för honom var att numera är det hans böcker, den romansvit som växte ur fängelsevistelserna, som beskriver Indonesiens historia för nästa generation. Framtiden i Indonesien formas inte längre av dess förtryckare utan av någon som desperat längtade efter att få skriva.

/Augustin Erba

Annonser
Det här inlägget postades i Augustin och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hur gick det sen? F.d. debutanten Augustin Erba berättar …

  1. Simona skriver:

    Fina Augustin, jag minns din tid på den här bloggen, hur jag älskade dina texter. Jag läste din bok och jag följer dig, du är så himla begåvad. Och den indonesiska berättelsen var inspirerande, tack. (Och du bjöd mig på mitt livs första svitfest, sånt minns man).

  2. Augustin Erba skriver:

    Tack. Det spelar ingen roll hur bra det går med skrivandet; varje gång någon säger att det var god läsning blir jag lika glad./Augustin

  3. Vilse skriver:

    Underbar läsning! Inspirerande. Visst känner jag tacksamhet för min tryckfrihet, men långt från tillräcklig. Tack också för igenkänningen med förlag och förväntningar. Avslutningsvis stort grattis till att du funnit din egen författarväg genom denna djungel av möjligheter och hinder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s