Debut-hybrisen.

Ni vet hur det är när ni kanske är på fest, eller kanske på en konferens, eller bara på gymet. Allt är lugnt och stilla, alla energier i rummet är i sin ordning, men så plötsligt händer något, ingen vet riktigt vad, men det går som en våg genom lokalen, någon vänder sig om, någon viskar, någon tittar. Och plötslig omformar sig alla, de som stod bredvid varandra splittras eller kanske sluter sig tätare, några bildar utbrytargrupper och in glider den varelse som startat alltihop. Det kanske är en kändis, eller någon som är sjukt vältränad, kanske en talare som liksom är kronan på konferensprogrammet.

Det är hur som helst någon som är över, eller under för all del, den övriga gruppen i ställning, någon som gör att maktstrukturen i rummet förändras, förutsättningarna blir plötsligt nya. När jag pysslade med teater jobbade vi en del med det där, hur du bara med kroppen kunde visa din hierarkiska ställning gentemot någon annan, eller med rösten, eller genom att vägra göra någonting alls.

På samma sätt känner jag att maktstrukturen har förändrats i mitt eget skrivande sedan debuten kom ut. Jag läste eller hörde någon smart författare säga att alla som skriver sin debutroman måste ha hybris, annars blir den aldrig skriven. Jag tror att det stämmer. Och jag tror att det inte är helt ovanligt att efter debuten avtar hybrisen och verkligheten gör sig påmind. Eftertankens kranka blekhet, ni vet…

Det är ungefär som att bli kär. Först är förälskelsen allt, det fanns visst ett ex, men herregud, ingen annan kan någonsin ha älskat hen som du, hen kan aldrig ha älskat någon annan som hen älskar dig, så klart. Månaderna går, det är vackert, sen, plötsligt bara, inser du att det där himla exet visst var en ganska snygg, tydligen rätt smart, högst verklig person. Pang så kommer avundsjukan och från alla håll tornar hot upp sig. Vad som helst kan hända. Vad som helst. Din partner kan bli kär i någon annan när som helst, var det inte det som hände när hen träffade dig? Och lämnade inte du själv ditt ex bara hux flux? Vad som helst kan hända, allt kan gå sönder, allt är föränderligt.

Så känner jag inför bok nummer två. När jag skrev bok nummer ett hade jag hybris. Helt utan ifrågasättande skrev jag min berättelse, övertygad om att den var bra och borde få ta plats. Nu däremot, nu är hoten mot min berättelse monumentala. Ni förstår, jag kan egentligen inte skriva, första boken var bara en lycklig slump. Och om jag nu skulle råka kunna skriva en bok till så kommer ändå ingen vilja läsa, eller så kommer förlaget säga nej, eller så kommer boken komma ut och alla kommer skratta. Men nej, det troligaste är att det inte ens blir en andra bok, jag har nog inte nån mer berättelse i mig, kanske borde inte ens den första ha berättats?

Första boken var en smekmånad. Andra boken är det ej. I alla fall inte för mig. Men det är lugnt, jag håller på att vänja mig. Kanske är det detta som gör att författare anses svåra, de kanske har sorg för att hybrisen aldrig mer kom tillbaka?

Annonser
Det här inlägget postades i AnnaMaria Jansson. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Debut-hybrisen.

  1. Jonas Terning skriver:

    Bok 1 kan ju bara bli en positiv överraskning om den kommer ut, bok 2 däremot är tvärtom… Men tycker Ira Glass säger det bra: ”The most important possible thing you can do is do a lot of work.”. Började på en ny idé i helgen, mest som en ursäkt för att idén till min tänkta bok 2 mötte motstånd. Men efter den här filmen är det åter till grundidén: http://www.brainpickings.org/index.php/2012/02/22/ira-glass-on-the-secret-of-success/

    Kör på!

  2. Lotta skriver:

    Med tanke på hur levande och träffsäkert du beskriver debuthybrisen (hur får man tag i den förresten?) kommer du säkert att få uppleva flera hybrisar.

  3. Manuskt skriver:

    Jag varvar följaktligen hybris med uppgivenhet i väntan på lektörsutlåtande av vad jag hoppas blir min debut 🙂 Men man kunde ju önska att hybris kunde få återkomma även längre fram i skrivarkarriären. Lite ”Wow! Nu har jag överträffat mig själv! Det här är det bästa jag gjort!” Kanske kommer till bok nr 3?

  4. Manne Fagerlind skriver:

    Väldigt träffsäkert beskrivet! Jag känner precis som du, nu när min andra bok precis ska komma ut, förutom att jag inte har börjat vänja mig än. Jag skakar av andra-boken-frossa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s