Vad lär du dig av?

Jag skriver som Camilla – 2013 var året då jag blev publicerad författare. Vilken fantastisk och alldeles overklig sak det är ändå. Nästan lika häftig och märklig som att jag nu kan gå in i en bokhandel, köpa en bok och först på vägen ut komma på att just det, den som står där borta, den med det fina omslaget och recensioner på både fram- och baksida, den har jag skrivit. Hur sjukt är inte det egentligen?

Jag har lärt mig massor så klart, det gör en ju under de flesta år som går, men om vi ska koncentrera oss på bokbranschen så har jag lärt mig en del om pr, om hur det funkar med inbundet, pocket, översättningar, agenturer och utlandslanseringar. Det är ju inte direkt så att jag fattar hur allt hänger ihop, men jag vet i alla fall mer nu än vad jag gjorde i december förra året.

Men frågan är om jag inte har lärt mig mest under de senaste fyra veckorna. Det var nämligen då jag insåg att det inte funkar att bara skriva utan att ha hjärtat med. Jag har gjort det förstår ni, en hel jäkla bok, inte detaljskriven och redigerad förstås, men en hel uppföljare, från ax till limpa, färdigställde jag för några veckor sedan och sen – sen insåg jag att det var fel bok. Jag insåg att jag stressat, att jag tagit den enkla vägen, att jag inte känt med magen och kroppen och hela mitt innersta. Jag insåg, med hjälp av min förläggare (och några smarta bloggläsare, tack Susanna) att jag gått på den klassiska bok-nummer-två-minan. Den kan nog se olika ut för olika personer, men det är tydligen inte alls ovanligt att en med bok nummer två liksom svänger av åt fel håll, girar ner i ett dike. Ett vanligt fenomen är att en skriver bok nummer ett en gång till, fast med lite annan handling kanske. Eller att en helt enkelt glömmer bort att en filade på första manuset i sin ensamhet hur länge som helst, men nu plötsligt ska ha en förläggare som en vill imponera på med i processen, eller nåt annat, vad vet jag, det finns ju tusen av misstag att göra.

Men (och nu utfärdar jag en varning för jag kommer låta orimligt präktig) det fina är ju att en lär sig. När jag insåg att jag typ på riktigt tyckte illa om mitt andra manus blev jag så sjukt ledsen och nertryckt i skorna. Jag tänkte aldrig skriva nåt mer, hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna skriva nåt mer? Jag hade förmodligen inte ens kunnat skriva den första boken, det var bara tur och jag skulle aldrig mer göra om det, synd för mig där dog den drömmen och just det, sa jag att jag kände mig värdelös också? Det gjorde jag i alla fall. Grävde ner mig, gjorde jag, kallade mitt manus för skit gjorde jag också.

Så gick det några veckor.

Och nu, kan jag se att jag ju faktiskt skrev en hel jäkla bok till, alltså – jag kan skriva böcker, jag kan få ur mig en hel historia. Och jag kan se att jag behövde skriva just den där historien, jag kan också se att den inte ska ges ut. För det som en dag ges ut – det ska vara sjukt mycket bättre. Och det ska vara MIN historia, från hela hjärtat. Jag ska vara stoltare än jag någonsin varit och det ska vara det bästa jag någonsin skrivit. Det kan ju tyckas självklart, men uppenbarligen inte för mig, jag verkar istället sticka emellan med lite skräplitteratur (kanske kommer jag alltid jobba så, en bra bok, en dålig, kasta den dåliga, skriva en bra? Det vore ju i så fall inte så dumt).

Hur som helst. Att lära sig är fint. Att ta motgångar är utvecklande. Och att plötsligt en förmiddag strax innan jul skriva ett synopsis och känna att det här, det står jag för hela vägen, det är himla upplyftande.

Annonser
Det här inlägget postades i AnnaMaria Jansson. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vad lär du dig av?

  1. Ping: Julmys… | okejskriv

  2. Kära Syster skriver:

    Modigt att outa! Själv hade jag nog grämt ihjäl mig över det där manuset som tagit tid och plats, tyckt att det var olidligt pinsamt. Men när jag hamnar där ska jag minnas detta inlägg. Och det är ju det som är det fina med författare som bloggar: det blir tydligt att alla som skriver gör samma saker, går i samma fällor och hamnar i samma svårigheter. Inspirerande att läsa om ditt sätt att tackla och lösa saken. Älskar skrivarbloggar av den anledningen.

    /Anna

    • annamariajansson skriver:

      Visst är det bra att inse att en inte är ensam, det gör det mesta lite enklare. Sen tror jag också att en får vara en fin blandning mellan hårdhudad och sensitiv som författare i blivande, och kanske inte se på sina egna texter med typ ett nostalgiskt, tårdrypande öga…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s