”Urdrucken champagne är bättre än ingen alls”

Min farmor sade alltid ”Man ska aldrig ta ut glädjen i förskott” (fast på danska). Mormor kontrade med ett ”man ska inte ropa hej förrän man hoppat över ån” (fast på härjedalska och med ett hyttande finger).

Jag sade alltid att glädjen kan ju ingen någonsin ta ifrån en. Så vadå om man råkar fira lite i förskott? Knäcka en champagneflaska så korkarna far i taket och bubblet upp i näsan. Den stunden finns ju alltid kvar. Urdrucken champagne är bättre än ingen alls. Så resonerar jag.

På min gamla blogg skrev jag om kontrakt två, där underskriften skulle leda till att Ingrid och Nate fick se dagens ljus och möta sina läsare. I takt med tiden gick kom utgivningsplanen och redigeringsprocessen var i full gång. Maj 2014 var det jag svarade när läsarna hörde av sig på mail, Facebook och blogg om när de fick möjlighet att läsa ytterligare en bok av mig. Speciellt då pocket av Lova sålde slut på ingen tid och jag anade ett sug efter mer.

Så blir det inte. Ett skrivet kontrakt betyder inte skyldighet att ge ut i fysisk form. Inte någon form alls faktiskt. Ett förlag ”hyr” bara rättigheterna till manuset under en viss tid. Det går fint att bara riva ett sådant. Risken är endast pappersår på fingrarna.

Och så väldigt mycket trokramp förstås. Väldigt mycket. Det ska ärligt erkännas. För vem är jag utan kontrakt på en tvåa? Vad anser folk om mig om jag inte har mer att komma med? Vad säger det om mig och mina böcker och hur ser min framtid ut?  Hur berättar man det? Tar bort alla tideräkningar från bloggen och trycker nya visitkort?

Det här beskedet kom för bara ett par veckor sedan. Faktiskt ganska så precis ett år sedan jag först klev in på förlaget och skrev på kontraktet för ”Lova”. Så fort kan denna värld gå. Denna bokvärld jag precis stigit in i och så gärna vill vara en del av. Under lång tid.

Och en sak ska jag säga. Till trots av ett litet deppigt avslut på året har supporten och hejaropen från mina författarkollegor varit överväldigande. De drog mig upp ur källarhålet jag hamnade i. Hävdade min rätt till skrivarglädjen och ”mister du en står tusen där åter”, som farmor definitivt skulle ha sagt (fast på danska). Gav mig goda råd och tips om nya förlag att skicka in till. Visade mig vägen till Svensk Författarförbund som gjort sitt bästa för att hjälpa mig med alla kontrakten om återtagande av rättigheterna av ”Lova” och ”Här och nu”.

Ett ord jag sannerligen inte visste jag skulle behöva inom en snar framtid. Nu vet jag mycket om det.

Vad som händer med Nate och Ingrid är fortfarande mycket oklart. Samma sak gäller min ungvuxenroman som utspelar sig i Uppsala.

”Det är alltid mörkast innan gryningen” skulle mormor sagt (fast på härjedalska) och rultat iväg mot spisen medan farmor skulle ge ut ett ”inget ont som inte har något gott med sig” (fast på danska, men jag tror ni fattar det nu) mellan korsordsplitandet. Bägge menade samma sak. Det löser sig, allt ordnar sig. Bara man har tid och tålamod.

När ni minst anar det finns jag där i bokhyllorna igen! Ska vi tumma på det?