Hur gick det sen? – gästinlägg av Manne Fagerlind

hur_gick_det_sen

När jag skriver detta gästinlägg är det precis ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg som debutantbloggare. Så här års brukar man ju se tillbaka på året som gått, och jag kommer att göra just detta; jag hoppas att ni tycker det kan vara kul att höra även om arbetet med den fruktade andra boken.

Om 2012 var året då allting började för mig, så var 2013 året då allting fortsatte, och ett år då jag lärde mig en hel del både om skrivande och om hur branschen fungerar.

Redan under min tid som debutantbloggare skrev jag på min nya roman Mina drömmars land, och i januari 2013 var råmanuset färdigt. Det svåraste jag har gjort på hela året var att låta förlaget läsa det. För jag var verkligen inte nöjd än! Jag visste att det skulle bli bättre om jag fick sitta och dutta med det i ett halvår, som jag gjorde med Berg har inga rötter, men förlaget ville ge ut den nya romanen i augusti. För att tidsplanen skulle hålla var jag helt enkelt tvungen att släppa in min nya redaktör direkt; det var jobbigt, men att avstå skulle ha varit oproffsigt.

Alltnog, redaktören verkade tycka att det fanns hopp, och vi började redigera – den som vill kan läsa mer om processen här. Deadline var satt till slutet av maj, och allt gick enligt plan. Men då, när Maria Sundberg precis hade gjort bokens underbara omslag och jag hade börjat nedräkningen på allvar, kom kallduschen. Mina drömmars land blev flyttad till våren 2014!

Jag blev först orolig att förlaget hade ångrat sig och inte längre trodde på mig och min bok. Jag skrev ett måttligt diplomatiskt mail till min redaktör, men som tur var tog hon inte illa upp utan ringde och förklarade vad som hade hänt. Bokbranschen hade bestämt att hösten i fortsättningen skulle vara en enda lång utgivningsperiod – tidigare hade den varit två. Därför försköts alla datum: med ens behövde förlagets säljare läsa ett färdigt manus redan i april, och vi blev inte riktigt klara till dess.

frysbox

Våren 2014 … Det kunde innebära att det skulle dröja ett helt år tills boken kom ut, i stället för några få månader. Det kändes helt outhärdligt att vänta så länge nu när jag nästan hade hållit mitt första ex i handen.

Men måste man vänta så kan man, till och med om man är en otålig neurotiker som jag. Tiden gick trots allt, med många små milstolpar, mer som spinkiga reflexpinnar i vägkanten. Vi blev klara med redigeringen och bestämde att Mina drömmars land skulle komma ut direkt efter nyår. När Sofia Hallberg och jag åkte till bokmässan trots att vi inte hade några nya böcker att presentera, kände jag att det inte hade varit så dumt att vänta ändå. Som ganska okänd författare var det skönt att slippa delta i huggsexan, att inte behöva kämpa med alla giganter som slogs om marknadsandelar i julruschen. Bättre då att smyga ut boken i januari.

Året skulle bjuda på ytterligare två stora överraskningar. Först hörde förlaget av sig och berättade att de trots allt ville släppa boken lite tidigare. Tidningen Metro skulle ha den som huvudbok den 27/12, och då ville man att boken skulle finnas att köpa. Sedan kom beskedet att det mindre förlaget Massolit köpte koncernen Forma Books, där mitt förlag Damm ingick. En viss oro väckte det, för när ett företag köper ett annat vill man ofta gallra bland ”produkterna”, och jag är långtifrån säker på min plats i sortimentet.

Men till sist fick jag äntligen hålla min nya roman i handen, och precis som förra gången gladdes jag över vilken vacker bok det blev.

i_min_hand

Så vad händer härnäst? Som vanligt är det ingen som vet. Förlaget tror på min nya bok men har inte lovat mig kontrakt på någon efter det. Nu är det upp till bevis: min första bok sålde hyggligt, men den här måste med all sannolikhet gå bättre om det ska bli någon mer utgivning, i alla fall på Massolit. Jag arbetar sedan i somras med nästa roman men tänker inte visa den för förlaget på länge än.

Det enda jag vet säkert är att Mina drömmars land har fått en bra start. Metro hade den mycket riktigt som huvudbok nu i fredags, intervjuade mig och tipsade om boken på ett fint sätt. Tidningar och andra medier har visat intresse, och om de bara pratar någorlunda välvilligt om boken så kan det säkert ta fart.

metrotips

Men framför allt har några människor jag litar på läst den och tyckt mycket, mycket om den. Det betyder så mycket för mig, och det sporrar mig att fortsätta skriva, vad som än händer framöver.

Annonser
Det här inlägget postades i Gästbloggare, Manne Fagerlind. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Hur gick det sen? – gästinlägg av Manne Fagerlind

  1. Ping: Gästspel på andra bloggar « Manne Fagerlinds blogg

  2. Ping: Mitt gästinlägg på Debutantbloggen « Manne Fagerlinds blogg

  3. Manne Fagerlind skriver:

    Ja, den är som en sardinburk. Jag är tacksam att några faktiskt vill läsa mina böcker, så hård som konkurrensen är. Gott nytt år!

  4. Kära Syster skriver:

    Man blir ruggigt medveten om hur liten den svenska bokmarknaden är när man befinner sig i branschen tycker jag. Och hur mycket tajming som krävs.
    All lycka till dig Manne. Jag tror att du har många berättelser/funderingar/texter i dig som folk behöver läsa.

    Kram och gott nytt år!
    /Anna

  5. Annika Estassy skriver:

    Tack, Manne! Önskar dig och din bok ett framgångsrikt 2014. Ser fram emot att läsa den – måste bara vänta tills maken släpper den ifrån sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s