Brevbäraren som aldrig kom fram

porträtt oskar1Mitt första romanprojekt kallade jag för Brevbäraren. Den påbörjades runt 2005 och slutfördes 2008 när jag kände att Romanen var redo för publicering. Den skickades iväg till ett tjugotal förlag, men det var mest en försiktighetsåtgärd. Jag förväntade mig att de förlag jag helst ville arbeta med självklart skulle höra av sig. Sedan skulle jag välja och vraka mellan erbjudandena. Det var stora drömmar.

Det tog några veckor och inte en själ hörde av sig. Jag började fundera på om telefonnumret jag angett på följebrevet var rätt, jag hade kanske missat en siffra. Men nej, telefonnumret var rätt och mejladress och hemadress likaså. Vad hade hänt? Jag slog fast att förlagens beslutsprocesser tog längre tid än vad jag hade väntat mig. Så jag väntade några veckor till. Och så några till. Tills jag en dag accepterade vad jag redan insett i bakhuvudet. Jag var inte nästa svenska litterära underbarn! Det slog ner som en bomb i min hjärna och besvikelsen var stor, men efterhand insåg jag vad jag borde insett för länge sedan, förmodligen redan när jag började skriva seriöst i 25-årsåldern. Jag hade varit löjligt naiv när det gällde min egen kapacitet. Visst, jag hade jobbat hårt och förstått tidigt i skrivarprocessen att en text inte skriver sig själv, att det är ett hantverk som vilket annat hantverk som helst. Men när väl texten var klar så tyckte jag att det var en väldigt bra text. Det var det inga andra som tyckte.

Jag har inte vågat läsa om Brevbäraren. Jag skäms säkert om jag ger mig på det. Men vad det mynnade ut i är jag stolt över. Efter nederlaget satte jag genast igång med nästa text, vad som så småningom skulle bli Klubb Hjärta. Efter några år med harvande i ett rockband visste jag egentligen vad det innebar att bli refuserad, att kämpa stenhårt för någonting som sedan mynnade ut i ingenting. Men det fina med att skriva är att det är upp till dig själv. Det finns inga andra att ta hänsyn till. I mitt fall inga medmusikanter som har andra drömmar och drivs åt andra håll. Ålder har heller ingen betydelse. Att bli äldre kan snarare vara till fördel för en skribent, med tanke på allt vad det innebär att bli äldre. Större erfarenhet, vidare perspektiv. Jag kom fram till att skrivandet och försöken att bli publicerad kunde jag hålla på med tills handen inte längre kunde hålla i pennan, eller tills mitt ego helt enkelt accepterade att jag inte var ämnad att bli författare.

Så jag fortsatte att skriva i riktning mot min egen ålderdom, jag hade inga som helst funderingar på att ge upp. Särskilt med tanke på att det inte var drivkraften till att bli publicerad som var starkast, det var något annat, något svårare att definiera. Kanske är det detta som mitt bloggande kommer att handla om: vad driver en opublicerad författare att skriva och skriva och skriva på en text som enligt statistiken inte kommer läsas av någon annan än den opublicerade författaren själv, och möjligen någon snäll närstående.

Att bli publicerad är ett av de mångtaliga hinder som behöver överbryggas för att kunna få skrivandet som sitt levebröd och helt enkelt kunna gå in helt och hållet för att skriva bra texter. Det är en av brytgränserna mellan en aspirerande författare och en författare på heltid. Kanske den tydligast utmejslade gränsen. Att bli publicerad innebär också att drömmarna förändras, får nya former och inte längre handlar om att få sin text publicerad utan om hur texten som nu ska bli en bok kommer mottagas.

Det ska bli kul att dela de drömmarna och vad de drömmarna mynnar ut i med er läsare!

Om oskaredvinsson

En 34-åring som jobbar på det där med att så småningom skriva på heltid. Debuterade förra året med den skönlitterära boken Klubb Hjärta.
Det här inlägget postades i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Brevbäraren som aldrig kom fram

  1. Ping: Jag och mina fotnoter* | Debutantbloggen

  2. Ping: Nu smäller det! | Debutantbloggen

  3. Ping: En egenutgivares bekännelse | Debutantbloggen

  4. PeterdenStore skriver:

    Jamen, ge ut den på eget förlag vettja! Kostar 250 spänn, några hundra till om den ska med i Bokrondellen, print-on-demand så att du inte behöver sitta med ett dyrt lager; och sedan är det bara att vänta på att pengarna ska börja rassla in på kontot!
    (skämt åsido så är det en helt fantastisk känsla att se sitt verk i tryck;
    – WOW! Det ser ut som en riktig bok – liksom

    • Oskar skriver:

      Det framgick nog inte i inlägget men jag ska ge ut Klubb Hjärta på Decibel Förlag till sommaren, annars hade jag nog gjort precis som du beskriver ovan! Det är klart man vill ha sin text i bokform, och en hel arbete som ett förlag gör kan man säkert göra själv. Lycka till med din bok!

      • PeterdenStore skriver:

        Tack för lyckönskningar. Jag behöver det. Det är en översättning som jag gjort, av en klassiker inom Fantasylitteraturen. Och den har i stort sett bemötts av gäspningar och muttrande om vad det är för mening att översätta från engelska. Jag fattar inget.

  5. Tack för spännande läsning! Jag tror att ett sådant där litet storhetsvansinne är nödvändigt till en början. Inte skulle man orka sätta igång med ett stort romanprojekt om man tänkte på det som ett litet nybörjarprojekt och inte som Den Stora Romanen? Och ändå behöver ju de flesta av oss sådana övningsprojekt innan vi kommer vidare. Kul att det gått bättre för din Klubb Hjärta! 🙂

    • oskaredvinsson skriver:

      Lite storhetsvansinne kan nog vara bra till en lagom nivå, men ju högre man svävar desto hårdare faller man 🙂 men det blev ju ganska bra till slut ändå. Än så länge i varje fall.

  6. tove skriver:

    vad roligt:)

  7. Manuskt skriver:

    Hittade 13(!) olika karaktärsperspektiv när jag plockade upp just ett sånt gammalt pinsamt, ivägskickat manus för en tid sen. Tur att man utvecklas 🙂 Ska bli kul att följa.

    • oskaredvinsson skriver:

      Hehe. Ja, risken är att det ser ut så för mig också, så den texten får nog ligga kvar och samla damm. Kul att ha med dig på tåget.

  8. Magnus Olofsson skriver:

    Detta ska bli kul att följa Oskar. Grattis!

  9. Annika skriver:

    Men tänk om Brevbäraren är ett missförstått mästerverk? 🙂

  10. Gabriella skriver:

    Dom här orden behövde jag läsa just idag. Alltid inspirerande att höra om debuterandet, publicerandet, men så skönt att också få ta del av allt det andra, det som är skrivandet. Ger kraft till gnistan. Tack!

  11. Eva Ludvigsen skriver:

    Vad roligt att läsa. Jag ser fram emot att följa din väg här på bloggen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s